Ja, jag var tvungen att svära! För det här så bra. Åh. Så. Bra.


Lyssna mina kära vänner!

Jag är verkligen fast i en musikperiod där jag bara lyssnar på svenskt. På ett sätt är det ju positivt för alla, vi ska uppmuntra våra svenska artister och vara stolta över dem. Finns så mycket begåvade människor i lilla landet falukorv!

Kan ju ibland slänga upp en svensk låt, bara för att förstärka min åsikt om uppmuntran? Det låter som en idé.

Hejs!

..ska fortsätta på detta spåret lite senare. Har massa med åsikter när det gäller just hur vi lever. Hojta gärna till med egna åsikter

Förlåt. Kan inte riktigt släppa taget om Margaretha Sturessons bok "Om det så skulle kosta mig livet", några inlägg ner.
Gick in på youtube och letade fram en film där i vi praktiken får se hur demonutdrivningar går till. Herregud, vad är detta för människor? Detta ska vara goda, kristna människor. Om det är sånna här människor som "står nära" Gud så vill jag inte ha med religion att göra.

Detta är dock en demonutdrivning, då de kristna tror att pojken är besatt av homosexuella demoner och att de ska drivas ut. Herregud..


Föreställ er Margarethas situation, detta i 7 timmar om dagen, dag efter dag..

Sista delen, 3/3 - Boken snubblar vid mållinjen







Boken är på drygt 630 sidor. Det krävs mycket för att en bok ska vara bra rakt igenom, sida för sida. Mitt intresse varierar från stycke till stycke i boken vilket är förståeligt eftersom boken berör många områden. Det finns alltid något speciellt stycke, någon mening eller ett helt kapitel som biter tag i läsarsjälen och håller fast hårt i den.
  Eftersom boken är så pass omfattande och lyckas beröra många olika ämnen har jag gjort en mental epoklista över hela boken. Boken är en livsberättelse vilket betyder att under hela Rebeccas liv finns det milstolpar, några viktigare än andra, vilket har gjort att jag punkterat upp dessa mentalt och har alltså ett eget kapitelregister i huvudet när jag nu ska analysera den sista delen i boken.

För att min analys ska bli förstådd på bästa sätt så tror jag att det krävs att jag skriver upp denna lista, samt förklarar den;
  1. Hazel Jones föds till liv/Mannen med panama hatt - Här föds personligheten till Hazel Jones som förblir ett mysterier tills slutet av boken. Detta stycke är inte början på Rebeccas liv, utan är skrivet i nutid med diverse återblickar.
  2. Dödgrävarens dotter – Här kommer första delen av hennes liv, hennes tidiga uppväxt, familjeliv osv. Eftersom bokens titel är densamma trodde jag att eftersom hon var dödgrävarens dotter att det skulle ha mer inflytande på hennes liv. Men efter denna tid så nämns endast detta begrepp flyktigt och det gör mig förvånad.
  3.”Tignor tiden” – Sonen föds. Misshandeln börjar. Har nämnt denna tid som mest i mina tidigare blogginlägg.
  4. Flykten – Här tar hon äntligen steget till ett normalt liv. Hon flyr från denna man.
  5. Chet Gallaher – I slutet av boken blir det allt mer svårt att hålla isär de olika delarna i huvudet för det är här mysterierna ska lösas, här trappas takten upp lite och allt håller på att lösas – ”upplösningen”. Det är ungefär här i boken man läser som en dåre för att få veta svaret – till vad? Till alla olösta frågor som Joyce Carol Oates har lämnar obesvarade.
  6. Pianotiden – Här trappas allt ner, tempot blir lugnare. Allt börjar handla mer och mer om sonen vilket är på tiden. Sonen som numera heter Zacharias men kallas Zack har inte fått stå mycket i rampljuset i boken. Dock är han mycket tillbakadragen och det finns inte mycket att säga om hans personlighet. Det blir hans stora talang som tar över hela honom – Som Rebecca bestämde när han föddes; han ska spela piano. Så blir det. Här i boken handlar det mest om oktaver, tonhöjningar och Mozart. Inte så spännande.
  7. Judendomen. Jag har valt att döpa denna tid till det. Från ingenstans börjar allt plötsligt handla om Judendomen. Zack och Rebecca börjar glida ifrån varandra ju djupare tonåren Zack når. Rebecca kan längre inte skydda honom från kunskapen om judendomen och förintelsen. Han börjar ställa frågor. Vid denna tid slutar även Zack prata med hans mor och kommer in i någon slags trotsålder. Han får en flickvän vilket tär hårt på Rebecca eftersom hon vart den viktigaste för honom sedan han föddes, nu finns det plötsligt en annan kvinna i hans liv.
  8. Breven. Berättelsen slutar och istället gestaltar sig slutet i brevväxling mellan Rebecca och Freyda – som är Rebeccas kusin från förr i tiden. De skulle ha träffats när de var små, men fartyget Freyda och hennes familj åkte till Amerika med skickades tillbaka till Tyskland för att dö. Så blev det inte, och Freyda ”är idag” professor och har skrivit en bok om den tiden. Den läser Rebecca och tar kontakt. Dock blir det svårt, Freyda är inte alls lika glad och uppför sig arrogant och ointresserat.
  Det slutar i alla fall med att det är Freyda som skickar ett sista brev och ber om ursäkt, och vill äntligen träffas. Dock framkommer det att Rebecca vid den här tiden har cancer och mer får aldrig veta. Kommer återkomma till mina svala känslor om slutet.

Jakten på en ny identitet
  Jag har nämnt detta flyktigt i mina tidigare inlägg, ofta i form av ”här börjar jakten på en ny identitet”. Jag måste få lov att rätta mig själv. Det blev aldrig någon så kallad jakt. Det blev istället stölden av en ny identitet.
  Hon vet direkt vems identitet hon ska ta över och det blir Hazel Jones. Varför? För att mannen i panama hatt en gång för länge sedan misstog Rebecca för att vara denna Hazel Jones.
   Från och med Rebecca och Niles flyr byter det identitet. Rebecca blir Hazel Jones - en prydlig, ordentlig kvinna med hög integritet. Niles blir Zacharias Jones, en framtida orkesterpianist. Rebecca lever sig in i sin karaktär och utvecklar sätt för hur denna Hazel Jones är, förnyar skratt och röst. ”Sa hon med sin lekfulla Hazel Jones-röst.”
  Zack som är ganska liten förstår inte detta utan växer upp och ”blir sig själv”, en tystlåten kille med en står begåvning.
   Rebecca förlorar genom denna process sig själv genom att hon tar en annan identitet. Senare får hon veta att hela denna Hazel Jones var en bluff och kunde ha dödat henne, men det är en annan historia – kan ju inte reda ut precis allt!
  Dock finns det men hos Hazel fortfarande från hennes gamla liv. När Chet Gallaher kommer henne in på livet blir hon mycket misstänksam. Kommer han också såra henne? Tillslut får hon bekräftelse från denna man som kommer att komma älska henne och hennes son mycket högt. Detta blir verkligen ett glädjeögonblick i boken, äntligen får hon den man hon förtjänar. En hängiven familjepappa som gör allt för dem, på det sätt tycker jag att hon får rättelse efter ”Tignor-tiden”.

Slutet
Jag har inte läst 630 sidor, slukat ord för ord som en hungrig varg, för att komma till ett öppet slut. Jag blev otroligt besviken. Varför ett öppet slut? Varför? Joyce Carol Oates, varför? Jag har redan från början en ganska strulig relation med öppna slut, men har inte några problem med att acceptera dem i rätta sammanhang. Detta var inte en bok som ska ha ett öppet slut. Jag hade inte från börjat förväntat mig ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” – slut heller.
  En bok som jag gått in i. Levt mig in i situationer, analyserat, tänkt efter och flitigt fört anteckningar för att inte glömma mina tankar av guld. En sådan bok får plötsligt ett drastiskt slut. Den lämnar så många frågor obesvarade! Dog hon? Hur kommer det sig att mannen levde när hon var närmare 60 när han var betydligt äldre än henne? Eller återförenades kusinerna till slut? Gifte sig sonen med flickvännen eller någon annan?
  Jag kräver svar. Jag har inte tillräckligt med fantasi för att hitta på egna lösningar, det är inte mitt jobb utan författarens. Tycker slutet var elakt. Elakt mot alla oss trogna läsare som läst den här boken in på djupet.
  Boken är full med små mysterier som håller intresset uppe bit för bit vilket är viktigt för en sådan här genomgripande bok, alla mysterier får tack och lov ett svar i boken vilket gör att man tror att slutet ska vara sådär uppenbart.
   Jag tycker det är synd att hon väljer ett öppet slut. Jag tycker även det är synd att breven kommer in i bilden. Det var inte väntat eftersom hon lämnar Freyda i sin uppväxt och tänker aldrig tillbaka på henne efter det. Jag hade inte ens en tanke på ”Vad hände med Freyda?”, hon fick liksom sitt slut redan i samma stycke som hon togs upp, därför fanns inte den där efterfrågan av henne. Vilket är ett slöseri, hade hon nämnt henne mer eller på något sätt kopplat henne till hennes senare liv så hade man börjat undra efter henne.
  Nu kommer det istället som en chock och man undrar istället varför i all världen man placerat breven här? Jag började fundera på detta en kväll och kom fram till att detta måste vara en av de grejer som är tagna från det verkliga livet, eftersom boken delvis är baserad på Joyce Carol Oates farmors liv. När jag börjar klura på denna sura karamell faller bitarna på plats och jag börjar förstå varför breven faktiskt är med i boken. Rebeccas mamma i boken heter innan giftermål Anna Morgenstern och det gör Freyda i boken också. Detta måste alltså vara delvis verkliga brev. Det är konstigt att jag på egen hand måste pussla ihop det, och det är nog många läsare som missar att ha det i åtanke medan de läser.
  Men det är nog den negativa sidan av att leka med riktiga händelser och med påhittade. Självklart är många andra böcker skrivna på detta sätt, en författare samlar inspiration från verkliga händelser. MEN, Joyce Carol Oates har valt att berätta för läsaren att vissa delar är baserade på hennes farmors liv. Genom att berätta detta för läsaren så skapar det frågor hos läsaren, vilka delar är tagna ur hennes liv? Vilket är sant och vilket är falskt? Hon leker lite med den tanken, mellan sant och falskt. För mig som mest läser faktaböcker är det viktigt att veta vad som är sant och inte, för mig ger sanningen mer känsla till boken. ”Det är på riktigt!” – den känslan får jag. Men det har med personlig smak att göra.
Eftersom allt annat är så genomtänkt och snyggt gjort i boken så börjar jag nästan tvivla på mig själv, borde breven och det öppna slutet vara där? Är det en härlig twist eller bara ett bottennapp?
   Jag tycker ändå att det öppna slutet gör boken mer modern, eftersom det känns ganska gammaldags att skriva en livsberättelse så gör det öppna slutet att det känns mer varierande och nytt. Så på så sätt känns det öppna slutet visentligt, men det faller mig inte i smaken.

Kontexten
Hur kopplar man en livsberättelse från 50talet som rör sig kring förintelsen till dagens samhälle? Relationer och tankar har inte förändrats så mycket. Om man bortser från omgivningen så kan Rebeccas tankar vara vem som helst tankar idag.    Relationen med sonen när han kommer in i trotsåldern är nog samma sak många mammor upplever idag. Rebecca känner ju sig hjälplös och är rädd för att förlora sin son helt och hållet, hon är rädd för att han ska ge upp sin talang, hon är även rädd för hans sexliv och nyblivna fickvän. Denna rädsla är nog något varje mamma får hantera, speciellt om man står sin son eller dotter mycket nära.
   Relationen med Tignor är inget som utmärker sig för 50talet, utan kvinnomisshandel förekommer även idag. Den där osäkerheten Rebecca känner inför ett nytt förhållande är även något som många känner efter att ha levt i ett destruktivt förhållande. Dock kan offerrollen hon placerar sig själv i och den nedtryckta synen på kvinnor vara något som var starkare då jämfört med idag. Dock kämpar vi fortfarande med att få fram en rättvis kvinnoroll.
    När hon sedan träffar Chet Gallaher som är en förmögen man som tar med henne och sonen till fina landställen där de bor i påkostade hus, i Rebeccas huvud finns det bara tvivlande tankar, att hon dödgrävarens dotter befinner sig här. ”Du där! Judeflicka, du har ingen rätt att vara här” – tänker hon.

Bedömning
  Vad tycker jag? I förra inlägget hyllade jag boken till skyarna. Pianotiden och det öppna slutet drar ner boken. När jag läser en bok tänker jag oftast på hur författaren tänkte. Ofta när det handlar om Judendom, musik och politik som i den här boken så tänker jag alltid att dessa ämnen är några som författaren har mycket kunskap om. Därför får jag ganska stor respekt för författarens kunskap eftersom allt är så välskrivet in i minsta detalj om politiken, om judendomen och framförallt om musiken. Det är nästan som man lär känna författaren lite.
  Det är också en risk att skriva en roman och ha vissa ämnen som är specificerade, eftersom att läsa en bok är som mycket annat en smaksak. Gillar jag musik? Nej. Intresserar jag mig för politik? Nej. Då kan det falla på den personliga smaken och resten av boken får lida för det. Om vi tänker ”objektivt” så skriver Joyce Carol Oates dessa ämnen så snyggt, politiken lindar hon in i konversation från mannen och hans arbete. Musiken i pojken och hans framrusande talang. Allt blir logiskt och det faller bra in i historien.
  Om man ska ge boken ett betyg från 1-10, så skulle jag ge den 7½. Den är på väg att vara en jättebra bok, den är nästan där men den snubblar vid mållinjen tack vare det öppna slutet. Hade det varit ett sådant klockrent slut som man inte ofta är med om så hade den varit en 9 på väg mot en 10.

Boken är en bred blandning. Allt från skrivarkonst, otroliga metaforer till en djup berättarentusiasm blandas med en härlig historia som tar olidliga vändningar och ett slut som verkligen väcker känslor.

Del 2/3
Jag ska inte säga det. Verkligen inte. Nej.
Jag måste. Vad var det jag sa?  
Här är jag, framtidens relationsexpert. Nej men ärligt talat, vem viste inte att Niles Tignor var ett kvinnomisshandlande kräk?

Redan på sidan 412 har vi flytt långt ifrån denna man. Mina vredesutbrott har jag begravt djupt ner i marken. Det är sant! Jag blir verkligen jätte arg, sådär arg på riktigt. Jag blossar upp i röda skalor, jag vill skrika rakt ut och vreden bubblar som sockerdricka i mig. Tyst mumlar jag svordomar och önskar att herr Tignor stod framför mig. Som sagt har vredesutbrotten lagt sig, som tur är.
Kvinnohat är verkligen något som får mina aggressiva nerver att plocka fram stridsyxan och gå till krig. Denna bok rör ämnet vilket egentligen är en positiv egenskap boken besitter. Man kan aldrig få för mycket kunskap kring ämnet kvinnohat, och det är en bra början att läsa en bok som är skriven ur en kvinnas perspektiv så man får det hela från hennes sida. Dock hade det varit bra med en objektiv bild på kvinnomisshandel eller kanske från mannens sida, men inte för att det hade gjort någon skillnad. Kvinnomisshandel är alltid kvinnomisshandel och det går inte att förklara sig ur.
Varför jag verkligen gillar denna bok är också för att den gör så att alla får en chans att förstå att det är sådant här som förekommer i lägenheten bredvid, och genom att prata om det och acceptera det ger vi alla utsatta kvinnor rättelse.

Som jag antydde i förra inlägget så är Niles Tignor inte den där perfekta mannen som Rebecca målar upp honom att vara. Han är ett svin. Han slår henne. Han våldtar henne. Han misshandlar henne verbalt. Han är en mycket ond man.
   Ändå, trots allt detta så älskar hon honom. Hon hyser sådan stor kärlek till denna man att jag nästan blir kär i honom. Hon försvarar han så starkt att hon nästan lyckas övertala mig om att denna man, Tignor, ändå någonstans där inne är den där fina man som han var i början.

NÄSTAN! Sedan kommer den dagen då hon blir gravid. Hon blir så lycklig. De ska få ett barn tillsammans. Nu kanske Tignor mjuknar upp och blir den där perfekta pappan som alla drömmer om? Nu kanske de kommer bli lyckliga – på riktigt. Inte i hennes fantasivärld i huvudet.
De tar in på hotell och hon berättar, till min stora förvåning blir han inte rasade arg, han blir inte glad heller – han konstaterar bara att ”så du är gravid flicka lilla”.  Den där meningen väcker obehag hos mig. Men det är inget emot vad som komma skall.
    Rebecca har stränga regler om vad hon får och inte får göra, näst högts på listan efter att inte träffa andra män står; inte prata med någon om honom eller deras privatsaker.
Tignor kommer på henne när hon hjälper städerskan på hotellet att vika ihop sängkläderna medan hon pratar om vilken toppenman han är.
   Han blir så rosenrasande att han misshandlar henne, och det hela slutar med att Rebecca får missfall på hotellrummet. Trots detta tänker hon ”Tignor hade inte slagit henne där, man kan inte anklaga Tignor. Niles Tignor var inte en man som slog en kvinna med knytnäven och han slog inte en havande kvinna i magen.”
Kvällen slutar med att han häller upp två glas Bourbon till dem och säger ”Nästa kan du få lov att behålla”  Den första spontana tanken är, firar han? Två glas Bourbon? Varför i all världen?
     ”Nästa kan du få behålla” Finner inga ord till denna mening.
Man har ju hört talas om de män som misshandlar sina fruar och sedan ber om ursäkt med fanfar och chokladask och får den att känna sig älskade, får dem att känna sig fina i sina blåmärken. Men den här mannen har inte ens mage att be om ursäkt, han känner ingen ånger. En anledning till hans lättsamma attityd mot Rebecca kan vara att han under hela deras förhållande har andra kvinnor vilket han och Rebecca själva antyder på. Rebecca är kanske inte någon speciell bland alla hans älskarinnor?  
     Jag vill ju så gärna hoppa in i boken, sätta mig ner och prata den här tjejen till vettet. Hur kan hon vara så naiv och dum? Men det är som hon säger, man måste varit med om det för att förstå den där tomheten och förtvivlan. Hur kan någon som man älskar göra så? Det måste vara det svåraste för henne att acceptera – speciellt när hon är så naiv i sin kärlek till denna man. Det är lätt för mig som utomstående att bli arg, varför drar hon bara inte? Men jag tror även det är lättare sagt än gjort. Men som jag tidigare sagt, så känns Rebecca som en mycket stark individ. Hon har den där inre glöden att orka kämpa, hon är ingen som ger upp. Det visar hennes vilja att älska den här mannen trots det han gjort. Samlar hon modet till att orka lämna den här mannen, så kommer inget i hennes liv vara lika svårt igen. Vilket en senare person i boken kommer att konstatera ”Det är som om Hazel är äldre än vad hon ser ut att vara. Hon har nog varit med om en hel del. Nu är det mesta bara som hönsskit för henne.” Från sidan 431.
   Hon har heller ingen att prata med. Hon har inga föräldrar, hon har inga vänner. Det är svårt att se sitt liv objektivt och utifrån. Det jag tycker är konstigt är att hon aldrig ifrågasätter sig själv om detta är rätt, är det rätt att jag ska må så här och bli behandlad såhär? Hon tar det kanske inte för givet men hon tvivlar på aldrig sin situation. Men vem har hon att jämföra sig med? Hon känner ingen, hon vet heller inte hur en sund relation ska vara eftersom hennes föräldrars relation var märklig den med.
    Om man ska analysera Tignor lite så lider han av extremt kontrollbehov och att han är extremt svartsjuk mixa ihop dessa ingredienser tillsammans med lite kvinnohat och ett par knytnävar så får man ut det var Rebecca kallar perfekta mannen. Jag tycker det är synd att hon inte på något sätt ser vad det är för man han är. Men mycket har med att göra hur dåligt hon hade det innan, livet med Tignor är så mycket bättre jämfört med hennes gamla liv som dödgrävarens dotter.
   Bristningspunkten kommer när han ger sig på henne och deras fyraåriga son en kväll då han plötsligt får för sig att Rebecca varit otrogen. Han får till slut ett av de största vredesutbrotten och misshandlar henne svårt. ”Han gjorde henne illa, hans stora händer klöste i hennes vagina. Men han bara skrattade och Rebecca ville gärna tro att då är han ju inte arg, om han skrattar. Han kommer inte göra mig illa om han skrattar”
     Ännu en gång kan hon inte riktigt förstå vad det är som händer i hennes hjärna, det är något som inte kopplar. Pannan kokar över för Rebecca när Tignor misshandlar deras gemensamma son så att han blir liggande orörlig på golvet. Efter att Tignor somnat fattar Rebecca sitt livs viktigaste beslut, att hon måste lämna honom. Hon kan då konstatera att hon i flera veckor velat lämna honom, men inte kunnat. Nu fick hon den väckarklocka som krävdes för att hon skulle ta steget och lämna denna man.  Och det gör hon. Här börjar hennes verkliga resa mot en ny identitet och ett nytt liv, i flykt från sin före detta make.

Hela Rebeccas relation kan kopplas till dagens samhälle. Om det inte vore för alla detaljer som antyder på att det är tidigt 50-tal, så skulle man enkelt kunna tro att det är något som precis just nu utspelar sig i någon lägenhet 50 meter ifrån dig, just precis nu.
     Kvinnomisshandel är något som inte utmärker sig för just 50-talet, det är något som föregår varje dag runt om i Sverige. Det jag tror är skillnaden är att idag är det lite mer öppet, och vi vet lite mer. Rebecca är ung, och gift med en dubbelt så äldre man. Hon är även mycket naiv i sin kärlek till denna man vilket gör att hon verkligen är upp över öronen förälskad i honom. Denna kärlek tycks till en början vara starkare än den förnedring och misshandel hon råkar ut för från dag till dag. Att kvinnor ofta ger sig in i offerrollen och tar på sig skulden är inget nytt, inte i detta fall heller.
    Men idag vet vi att det är fel. Blir vi misshandlade så finns det röster i hjärnan som säger att det är fel, vi ser varningsskyltarna blinka. Det vi ofta är dåliga på är att bryta oss låss från detta, vägra att acceptera situationen.
Men idag kan vi lätt bevittna ”sunda relationer”, genom tv och media. Vi kan läsa om äkta kärlek och vi vet oftast hur det ska vara. Ändå låter många kvinnor sig leva i destruktiva förhållanden.
Varför? Kärlek? Man kanske har det där inre hoppet, man kanske är så godtrogen? Jag tror inte det finns ett gemensamt svar för alla kvinnor som någonsin blivigt misshandlade och stannat kvar. Det är allt ifrån barn till ekonomiska gränser som begränsar deras liv. Varje misshandel har en unik berättelse.
Jag tror dock att om Rebeccas liv skulle utspelat sig i dagens samhälle så skulle den inte hållit på så länge. Hon hade kommit ifrån honom snabbare, det hade funnits mer hjälp. Idag jobbar kvinnojourer aktivt med sådana fall som hennes, det fanns inte då.
    Det var även på den tiden kvinnan fortfarande hade en roll. Kvinnan var underskattad mannen och mannen var den som hade makten. Rebecca är även gift med en rik äldre man, hennes ord mot hans hade inte vägt mycket.  Hon ansågs sig som lyckligt lottad att hon blev rikt gift med en äldre herre med status, hon som kom från en fattig familj. Han hade gift sig med dödgrävarens dotter, det var inte många som gjorde det, inte i hans kretsar. Hon var tvungen att vara lycklig.
    Idag är det inte likadant. Inte exakt. Men drömmen om att gifta sig rikt blir än mer tydlig när Hollywoodfruar rullar på tv´n. Drömmen att gifta sig med en framgångsrik man även fast man själv kommer ifrån en simpel arbetarfamilj är nog en dröm som några har. Rebeccadrömmen lever ännu kvar.

Det finns en hel del likheter med Joyce Carol Oates andra bok Blonde.. Beskrivningarna. Här har ni kungen på metaforer. Joyce Carol Oates, hela hon är en metafor.
Även denna bok har en gnutta sanning i historien, den sanning kommer ifrån Joyce Carol Oates farmors liv som hon valt att slänga in i mixern tillsammans med hennes oändliga fantasi och skrivarkonst.
Att Oates gillar att skriva böcker som är mellan fakta och fiktion har vi alla förstått, men varför? Ända anledningen jag kan komma på är att stärka känslan för läsaren. Jag personligen älskar allt som är sanningsbaserat, det blir så verkligt då. Det går att ta på, och det är fascinerande. Ända anledningen till varför jag skulle skriva som Oates är för att jag vill ha kvar den där känslan hos läsaren, samt vill jag som författare ha möjligheten att göra precis som jag vill med historien. För även om sanning är sanning, så kan sanningen ofta vara tråkig. Det är väl därför man så ofta lägger på lite extra på sanningen, kryddar till den lite? Hon gör många upprörda av blandningen, men det är hon som är författaren och jag tror att det är den makten hon leker med. Vilket jag tycker hon gör rätt i, det är en ny genre och hon har tagit den till hennes ägo. 

Något som förundrar mig så mycket är hur jag faktiskt kan gilla den här boken. Om jag skulle ge den ett betyg mellan 1-10 skulle den få 5. Den är medelmåttig. Den är okej. Inte för mycket, inte för lite. Historien är inte speciell, inget som får mina läslökar att dansa tango. Men ändå läser jag vidare med en nyfikenhet som kan liknas vid Nicke Nyfiken. Jag hungrar efter mer. Jag vill höra mer, läsa vidare. Komma till ett slut.
   Jag tror det har med framåtrörelsen att göra. Den är tydlig. Den har ett mål. Först är det att hon ska ta sig ur sin hemska barndom, sen ta sig ur sitt hemska förhållande sedan ska hon hitta ett slut på sin eviga flykt från Niles Tignor. Det blir alltid något nytt att läsa, alltid ett nytt mål. Självklart skriver Joyce Carol Oates på ett sätt som bara hon gör. Hennes beskrivningar och skrivsätt får boken att spelas upp som en film för mig istället för att jag ständigt tänker på orden och meningarna. Jag svävar vidare på hennes ord och det blir så lätt att läsa, en fröjd för ögat.
Sen vet jag inte om det var en passande tid för mig att läsa lite skönlitteratur då bokhyllan är sprängd av faktaböcker om våldtäkter och maffia.
    Sedan tycker jag att hon skriver med sådan entusiasm. Man märker på något dolt sätt, när man läser lite mellan raderna hur hon verkligen vill skriva. Inget är tvingat fram, det kommer som vatten ur kranen. Det flödar på så bra, inget känns felplacerat eller konstigt. Det finns inte någon konstruktiv kritik man kan ge vilket en kritiker som jag tycker är synd. Man blir tvingad till att gilla den. Och det gör jag, jag gillar den.

Vi ska tycka om varanda
och det kommer att gå åt helvete
det kommer att gå åt helvete och det är inget
vi kan göra något åt
förutom att tycka om varandra ska vi göra
du kommer skrika åt mig att jag är en
slapp hora och jag kommer svara att
dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett
och vi kommer tycka om varandra
inte bara för himmelrike och puss och
tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

inte bara därför tycka om tycka om för det gör vi ju
när du skäms för att jag healar maten
för att jag lider när du bara vill sova
när du hatar att jag inte hör vad du säger
när jag sprängs för att du sover med en man som bara är kompis
när bilen inte krånglar för att den inte ens finns
och att du tycker det är mitt fel
eftersom jag inte ens har körkort
eller garage eller ens ritningar på något
garage
och jag kommer inte bergripa hur någon kan bli så upprörd
över en liten kvarglömd fläck och en äppelskrutt
DET VAR JU BARA EN ÄPELSKRUTT OCH HELVETE!


och vi kommer tycka om varandra när vi är så rädda
för att den andra ska försvinna att vi själva funderar på att hinna först
och vi kommer tycka om varandra när vi försvunnit
och ångra oss
och komma tillbaka
och tycka att man inte vet
och låtsas som man inte alls kommit tillbaka
eller att det någonsin varit egentligen så gott med
jordgubbar och havreflarn
och vi kommer att tycka om varandra och vi kommer
att vilja spotta den andra rakt i ansiket och
gråta ut vid fötterna och vi kommer göra det och vi kommer tycka om varandra
hela vägen in i det vi kommer inte ha en chans vi kommer att smälta och rodna
och dra ner varndras byxor just när jag skulle skrika SKIT men ångrade mig.
Vi kommer att förlåta oss.
Vi kommer att rikta vår sprödhet till en punkt så skör att vi kommer skära oss hela
och vi kommer äta lassvis med havreflarn
tycka att det är lite typiskt oss
lite som vigselring
eller likadana tatueringar på hälarna skulle vi
aldrig få för oss men havreflarn
och älska väldigt långsamt uppe på garderoben
ramla ner oss
kort sagt ramla ner och slå oss
och tycka om oss



Så fint

Uppföljning till inlägget under..

Eftersom Margaretha Sturessons bok är verklighetsbaserad och allt har hänt i Sverige var jag tvungen att ta till min dektektivkompis - google.se
Hittade ganska mycket, främst alla skriverier om just avhoppade medlemmar. Kristet Center Syd, eller Kingdom Center som de numera kallas är ganska omskrivet. Det är alltid intressant att googla sådana här böcker, det blir lite som en uppföljare. Det är också intressant att se hur media alltid vrider och vänder på saker, främst när jag tagit del av den enskilda individens version.
Den info jag valde att publicera här är tagen från Dagen.se, den som är intresserad av hela källan kan kontakta mig.

Främst är det roligt att googla fram bilder, att få en bild på de som nämn i boken. Pastorn (ber om ursäkt att jag kallat det präst i min bokrecension/analys. Är inte religiöstkunnig och vet inte skillnaden) Christer Segerliv som han heter - i boken nämns aldrig hans namn utan går under beteckningen Pastorn.
 I förodern har Margaretha valt att berätta att hon ändrat alla förutom hennes och makens namn.

 Pastorn såg inte alls ut som jag tänkte. Han målas upp som charmig, karismatisk och vältalig och jag får fram en bild på en ganska snygg man i 40 års åldern. Men ack så fel jag hade. Dock ska man aldrig bedöma varandras utseende, jag vet. Men han förtjänar att bli dömd av mitt ytliga jag!


Här får ni ta del av infon jag samlade på mig på internet, som sagt: allt är från Dagen.se

Om det så skulle kosta mig livet – Margaretha Sturesson

Jag läste nyligen ut Margaretha Sturessons debutroman om hennes traumatiska upplevelser.
Bloggen innehåller annars mycket lättsamt skriveri, tips och försök till uppmuntran. Men vad jag saknar efter jag läst en bok är att få bena upp den. Få säga vad jag tyckte och tänkte. För efter jag läst en bok så kan jag inte personligen lägga ett kort omdöme på den och gå vidare. Utan jag måste stanna till och tänka, summera upp alla tankar längs boken och knyta ihop säcken och sedan placera den i hjärnans garage.
Bloggen blir mitt mentala bollplank. Många av mina vänner pratar hellre om helgens fest än boken de lästa förra veckan, vilket är normalt. Jag har mycket i min hjärna, mer än bara förra helgens fest. Och därför känns det bra att få ut det ingen annan vill lyssna på till min blogg, där människor kan som faktiskt vill kan läsa. Då går informationen till rätt lyssnare. För i livet måste man anpassa sina tankar efter umgänge/tillfälle. Att alltså ha en blogg där det är tillåtet att berätta om förra helgens fest gör det lättare att fokusera på förra helgens fest när jag pratar med mina vänner.

Tillbaka till Margaretha Sturesson.

Om det så skulle kosta mig livet är djup. Man får dyka ner i Margarethas hjärna och få tillfälle i akt att försöka förstå vad som föregår där inne, samtidigt som själv inte har någon som helst aning.
Boken handlar om just Margaretha och är en slags självbiografi om hennes liv fast med det största fokuset på en specifik händelse.
Margarethas tid i församlingen Kristet Center syd gör att Margaretha till slut hamnar på avdelning 54 på en psykisk avdelning där hon sedan tillbringar nästan två år.
Boken inleds med att vi får följa Margaretha ”En vanlig dag” och ”En annan dag” på församlingscentret. Där får vi insikt i hur församlingen fungerar, ju mer Margaretha berättar ju mer höjer jag på ögonbrynet.

Margaretha går med i Kristet Center syd i hopp om att få en mer djup och nära relation till gud. Prästen som startar upp hela föreningen tillsammans med Margaretha och hennes make Sven målar visuellt upp en bild om en församling som ska nå länets folk – det är deras vision.
Prästen som Margaretha och Sven har stor respekt för är den perfekta ledaren att utföra detta, han är strak, målmedveten, driven och stark.
Efter ett tag märker församlingen att det inte riktigt går som man vill. Anhängarna blir inte fel, ekonomin står på noll och bilden av en stor och lyckad församling rasar dag för dag ihop.
Till slut bestämmer sig Sven och många andra att lämna församlingen, detta var ju inte alls vad som lovades? Margaretha känner ändå ett hopp, som den positiva och utbildade kvinna som hon är vill hon inte ge upp hoppet om församlingen och känner även ett stort ansvar samt respekt för prästen.
Församlingen växer inte, inte heller deras plånbok trots detta gör församlingens lokaler det. Hela tiden har prästen nya idéer som mer och mer sliter sig från den kristna tron. Att det ber börjar bli det ända gudsrelaterade de gör. Församlingen startar en skola, snart byggs det på med gymnasium. Efter det vill prästen starta ett vildmarkscenter till företag. Margaretha börjar undra, i reklamen till vildmarkscentret går det inte ut med sin kristna syn och de som kommer har ingen aning om vilka de är som arrangerar det.
Men prästen är övertygad och har ett driv som får Margaretha med på noterna, hon tycker hans sätt att föra församlingen in i framtiden är modernt och nytt – precis vad den kristna kyrkan i Sverige behöver.
Dock har jag, precis som Margaretha en konstig känsla i magen. Om att detta inte kan vara rätt? Något stämmer inte. Lugnet före stormen.

Margaretha är en av de bäst utbildade i hela församlingen, sanningen är den att många av medlemmarna endast gått gymnasiet. Hon har i grunden en socionom utbildning och bygger under församlingstiden på den med en rektorsutbildning. Hon fullföljer den och blir ansvarig för alla elever, och båda stadierna på de kristna skolorna. Det börjar gå framåt, eller?

Tills en dag. Prästen har hela tiden predikat om att han kan skilja mellan andar. Han kan se andar i människor, och ingen annan kan det. Han har en nära relation till Gud. Margaretha tycker detta är mycket främmande och har aldrig hört talas om detta innan, när hon varit kristet aktiv. Men snart skulle hon bli mer än väl bekant.

Prästen börjar påstå att hon och några andra har demonier i sig. Demoner som tagit över deras kroppar och bosatt sig i dem. Boken kommer efter detta att domineras mycket av just ordet demoner och dess betydelse. För det är här hela Margaretha Sturessons liv börjar bryta samman.  
Prästen ser demoner i Margaretha, han är helt säker på att demonerna bor i henne. För att bli av med dem måste man utföra demonutdrivningar på henne. Demonutdrivningarna kommer snart bli en stor del av Margarethas vardag. Plötsligt från ingenstans kan demonutdrivningarna gå igång, vilket betyder att man plötsligt hoppar på Margaretha, helt oförbredd. Vilket ofta ledde till att hon föll omkull. När hon väl är nere på marken så rullar man henne, tar hårt i henne, trycker på henne. Ordet misshandel är inte det första som ploppar upp, hon beskriver det på ett helt annat sätt. De tar hårt i henne. Samtidigt som de befaller demonerna att lämna denna plats, att försvinna – detta genom att skrika högt. Dessa demonutdrivningar pågår ofta i flera timmar, ibland upp emot 7. Det slutar ofta med att Margartha sitter böjd över en spann och försöker spy, fast det inte kommer något. Detta ser dock prästen och församlingen som något bra, det betyder att demonerna är på väg ut.
Fast det blir inte så, i 14 år är Margaretha ”fast” i församlingen, eller sekten som det egentligen är. Eller blev.
Till slut går det så långt att hon hamnar i rullstol. Detta är dock en medfödd ryggskada hon hade, men den ända symtom hon hade innan församlingen var smärta. Att ligga nertryckt i 7 timmar 7 dagar i veckan av människor, att ramla omkull, bli knuffad på leder till slut till rullstol. Detta förklarar prästen med att det är demonerna i henne som gör henne sjuk.
Demonerna och Margaretha blir nu syndabocken för allt i församlingen. Från att varit en av de första i församlingen, ansvarig för det mesta och rektor blir hon nu istället utfryst. Ingen får prata med henne, hon får inte tillbe gud, hon blir regelbundet påhoppad, hon får inte vara med i projekt. Hon blir till slut gående på församlingscentret utan någon som helst betydelse, förutom en – syndabocken.
Allt negativt går nu att skylla på Margaretha. Att det inte går bra för församlingen, att prästen förlorar pengar, att medlemmarna är fattiga. Allt blir Margaretha och hennes demoner ansvarig för.
Hur slutar detta? På toaletten hemma hos Margaretha, med blodiga armar – hon försöker ta sitt liv.

Här kan man säga att första delen tar slut i boken. Och så är faktiskt boken uppdelad, i två delar. När Margaretha sedan vaknar upp på sjukhuset är början på del två i boken och del två i Margarethas liv. Till en början känner Margaretha stor tillit till sin församling och tänker inte berätta något, i alla fall inget som kan ses som negativt. Hon är beredd att ta allt ansvar för det som hänt, med vad är det som hänt? Den frågan är något som hon måste börja ställa sig. Vad exakt är det hon råkat ut för? Del två i boken är dominerad av dagboksinlägg från hennes tid på sjukhuset, samt riktiga journalanteckningar och psykologsamtal från sjukhuset. Det gör att man får många olika synvinklar på hur hon tänker. Man får följa hennes psykiska resa från att bli grovt självdestruktiv till att hitta en balans i livet och försöka brottas med de tankar hon har.

Att följa en annans resa såhär från utsida, samt att jag inte själv har någon religiös koppling gör att jag främst vill skaka om Margaretha. Jag har svaren på alla hennes frågor, det har hon också men hon kan inte förstå dem. Man vill slå henne, ”fattar du inte?” vill man skrika. Men ändå har jag sådant stort medlidande för henne. Att prästen var en stark ledare går inte att neka. Men han var även manipulativ och psykiskt begåvad måste man väl ändå säga? Han lyckades plocka ut de svaga i församlingen och komma undan med allt i guds namn samtidigt att hitta en trolig och hållbar syndabock för allt som inte gick som han ville. Han lyckades manipulera en hel församling att tro att det bodde demoner i Margaretha.
Det jag blir så förskräckt över är ordets makt. Hur predikan, upprepan och utfrysning kan förstöra en människa så mycket. Detta är egentligen vuxenmobbning till en extrem nivå. Att förstå vad det kan göra med en människa. När Margaretha kommer till avdelningen försöker hon hänga sig i allt från gardiner till persiennsnöret. Hon skär sig med allt. Högra vaden skär hon upp ända till benet, varför? Hon känner sig skyldig, hon måste straffas. Varför? För att hon fått höra detta under en sådan lång period.
Varför denna bok är så otroligt viktig är att denna händelse kan formas om till vanliga händelser vi hanskas med i våra liv dagligen. Den där tjejen som blev så mobbad på högstadiet, är hon det fortfarande? Tid, ord, utfrysning och elakheter kan förstöra en människa så.
Utfrysningen på församlingscentret var något Margaretha tog mycket hårt. Att länge inte få vara delaktig, att jämt vara utanför. Man får sådan förståelse, en aha-upplevelse, en insikt en uppenbarelse. Man ångrar den gången när man bjöd alla utom en till födelsedagskalaset, att man skrattade åt en person precis som alla andra.
Dock är detta en ”från person-person”-fråga och alla hade inte tagit detta på samma sätt. Hade det varit jag hade kanske inte jag legat med uppskärda armar på avdelning 54. Att prästen lyckades avläsa Margarethas personlighet. Han kunde inte se demoner, men han kunde deffenetivt se Margarethas själ. Men som präst måste man vara lite av en person kännare och jag tror att Margaretha anförtrott sig med sin ensamma barndom till honom, även fast det inte framgår i boken. Det var inte en slump att Margaretha Sturesson blev vald till bärare av demonerna. Den här prästen är skyldig till allt. Ändå får man läsa Margarethas tankar, där hon om och om igen brottas med tanken ”Har jag demoner i mig?”. Hon som annars beskriver sig själv som arbetsvillig, populär blad arbetskompisar som församlingsmedlemar, engagerad, påläst och glad. Allt detta framgår men hon glömmer nämna sin naivitet. Kristna har dock den tendensen att alltid försöka se det goda i människor vilket ibland kan vara till deras nackdel. Jag tycker att detta var mer än en bok. Det var en lektion om livet. Som blir till en läxa. Som får än tänka lika mycket som Margaretha gör. Inte bara kring dessa frågor, utan det finns så mycket, mycket mer i boken som gör det till en riktig tankenöt. Boken är också en kamp, en kamp mot omgivningens tankar, mot sina egna tankar och om att vara ärlig mot sig själv. Det är verkligen en resa i människans inre, och även fast Margaretha inte är du är männikska. Och så olika är vi inte! Man lär sig mycket om sig själv, och igenkänningsfaktorn är hög.
Att ens försöka föreställa sig att befinna sig i samma situation gör mig panikslagen. Jag beundrar Margarethas vilja att bli frisk. Och när det kommer till kritan så är hon mycket insiktsfull, begåvad och intelligent. Hon försöker, hon vill. Hon ger inte upp utan är fast besluten att ta sig från botten till toppen. Det hon lär mig är även, att det är ingen annan som kan lösa dina problem, för när det väl gäller är det bara du som kan göra dig själv frisk. Allt handlar om dig själv.

Boken i egen hög person:

Har gått och blivit med kategori.
Ja, vår kategorifamilj växer och växer.
Allt som är släkt med Musik-familjen hittar ni under "Musik"

Hejs!

Första delen av snook gav ut sin platta, syftar på Oskar Linnros. Inte långt där efter så bestämde sig andra delen av snook att göra samma sak, Daniel Adams-ray med "Svart, vitt och allt däremellan"
Som alla vet kunde inte Oskar Linnros "Vilja bli" blivit mer hyllad. "Svart, vitt och allt däremellan" kom ganska tätt inpå "Vilja bli" och personligen tycker jag att den hamnade i skuggan.
Att båda killarna är duktiga går inte att säga emot, men ändå tycker jag att Daniel Adams-rays album känns mer äkta. Jag tycker inte Daniel Adams-ray har letat efter den där riktiga hiten utan alla låtar känns på riktigt. Och verkligheten är inte alltid en hit.  



Och hans album slår ju Oskar med hästlängder. Kan det blir vackrare?

Läser även två faktaböcker lite parallelt med allt, fast bara lite i taget. Det är så mycket att ta in så jag försöker ta lite i taget och verkligen försöka få in det i hjärnan tillsammans med allt annat som gömmer sig i hjärnan.
Men det intressanta var att jag satt och pillade neurotiskt på boken här om dagen, och upptäckte att det stod "Du är min" på sidan av boken. Efter ett tag skulle jag visa det för en vän och hon utbrast "Jag är din" menar du väl?
Och jag var sååå säker på att det inte var det jag hade sett.
Sen kom vi på kruxet, att det blir olika åt olika håll. Skönt. Trodde att jag på riktigt hade blivit galen först. Insåg hur jobbigt det måste vara att vara säker på att man sett något och alla andra inte har det. Usch för den kännslan!

Fiffigt var det, tror de var boken "Konsten att läsa tankar" hela boken är ett hjärntvätteri och jag blir på riktigt trött i huvudet av att läsa den. Därför det är skönt att varva med lite lättsam humor-läsning.

..Nej det är jag inte. Utan det är titeln på Mia Skäringers bok.

Min bokhylla är för tillfället trångbebott och vissa böcker måste inta position golvet istället för på hyllan. När jag rotade lite bland dem så hittade jag denna bok. Jag brukar ha ett fotogeniskt minne när det gäller mina saker, alla kläder jag har kommer jag ihåg var/hur/med vem/och för hur mycket jag köpte dem - samma gäller för mina böcker. Men denna bok är en total minneslucka för mig! Vart kommer den ifrån? Och varför har jag inte läst den innan?

Jag älskar personliga och lätsamma krönikesamlingar och detta är en att placera i den samlingen. Tillsammans med Martina Haag, Mark Levengood och Linda skugge intar nu Mia Skäringer en av mina favoritkrönikörer/författare. Hon var genial i "Mia och Klara" och nu genial i sitt skrivande. Har dock inte hört att hon skrivit något nytt på sista tiden, men Mia Skäringer är någon att hålla upp ögonen för!

När jag skrev rubriken så hände något i hjärnan. Den liksom registrerade ordet "jag", undra hur många gånger man använder det ordet om dagen? Jag tror att många av de meningar jag säger om dagen börjar med just "jag".
Läste en gång Mia Törnbloms bok då hon menar att man ska börja lyssna till sina tankar mer, och efter några dagar så kommer man märka att man dagligen/veckovis tänker samma tankar. Sedan ska man tvinga sig på sina tankar och försöka byta ut dem. Istället för "Fan va ful jag är idag" så kanske man ska försöka med "Det är bara idag, och föresten har jag snygga ben" Typ?
Så nu ska vu tydligen inte bara lyssna på andra, på mamma och på vår kropp, utan våra egna tankar också!

Från en sak till en annan, tänkte bara kort lägga upp några boktips som jag tycker är värda att skänka några timmar av ditt liv.

Joyce Carol Oates - Dödgrävarens dotter

Mia Törnblom - Så dumt!

Katia Wagner - Alexandramannen (Funderar på att läsa om den nu när jag damma av den)

Allan Hall - Flickan i källaren

Joanna Briscoe - Ligg hos mig

Michael Greenberg - Den dagen min dotter blev galen

Margaretha Sturesson - Om det så skulle kosta mig livet (läste ut den sista sidan för 10 minuter sen)

Om bara ungdomar förstod hur mycket man lär sig genom att läsa. Du bättrar på dit ordförod och läsförståelse samtidigt som du får ta del av många människors gripande berättelse. Jag älskar verklighetsbaserade böcker vilket jag varvar med faktaböcker och skönlitteratur med spännande livsberättelse.

Fler boktips kommer..



Hejs!

 















Medan andra modebloggare öppnar upp sina garderober för läsarna, tar jag med er visuellt till min bokhylla.
Dock har det flyttat in ett nytt gäng i den, jag ska presentera dem någon annan dag!

Dagens boktips:
Bob Hanson - Gunnar
En av de mest geniala böcker någonsin. En riktig inspirationskick. Den känns äkta och sann, trovärdigheten är riktigt hög. Bob Hansons sätt att blanda skönlitteratur med prosa och hans poetiska sätt att se på saker gör att boken blir vad han kallar den - en rolig bok om tråkiga saker.
Den är så läsvärd att jag skulle vilja tipsa om den till ALLA.
Den är svår men så varm att läsa. Bob Hanson är helt klart en kategori för sig själv och sättet han skrivit boken på är helt fantastiskt!

Kanske borde göra en liten recension/analys på den?

Hej! Ett levnadstecken såhär efter helgen.

Fingrarna är teckta av bly och jag håller på att teckna för fult, skuggteknik står på schemat och jag sliter som ett djur för att få allt perfekt!

Här får ni ett smakprov på vad som föresegår så återkommer jag ordentligt om några timmar eller imorgon

Ber om ursäkt för den dåliga kvalitén, cambilder såhär för en snabbis.
Men behöver öva mer..

Tänkte ladda upp en riktig bildbomb..







... mycket till bildbomb? Nej. Tar ju 10000 år att ladda upp och nu måste jag faktiskt gå till Ica och handla mat. Plikten kallar!


Alla bilder är privata, sug på den google!

Jag har lyckan att kunna studera kulturhistorian vilket kan bidra positivt till min blogg, då den handlar om just kultur. Men att veta bakgrunden till kultur är lika viktigt. Och vem kan nämna kultur utan att tala om de gamla grekerna?

Det antika Rom
En jämförelse mellan Antika Rom och Antika Grekland

Den generella uppfattningen mellan de antika Rom och de antika Grekland är den att det är Grekland som tillförde det mesta till kulturen, byggnadskonsten, konsten och skådespelet under den tiden, och att sedan kom Rom och tog alla ära för det.
 Är detta sant eller falskt?

"Redan de gamla grekerna..."  brukar man ibland säga. Men vad gjorde nu grekerna?
    Redan 2500 f.kr har det funnits hus gjorda av sten i Grekland på den lilla ön Kreta. Det finns många myter kring denna plats och det har spekulerats kring härskare och andra historier. De restes sedan ett palats på denna plats, men det förstördes. Varför? Det finns många svar på det och alla är tyvärr spekulationer, men man tror mest på någon naturkatastrof som jordbävning eller vulkanutbrott.
  Här kan vi alltså börja grekernas utveckling, redan här finns det spår av ett skickligt folk som senare kom att bidra med mycket av den kultur vi har idag.
  Efter denna händelse kom landborna att ta över utvecklingen i Grekland, främst invånarna i Mykene.

Grekland får sedan en blomstringstid som aldrig förr, kring 750 f.kr börjar befolkningen växa avsevärt. Vad som händer med landet i följd av den kraftiga ökningen av människor är förstås att städerna utökas och blir större.
   Grekerna var först med det mesta och även myntet var något som de kom på, kring 700 f.kr införde grekerna myntet till världshistorien, efter det blev det mycket viktigare med handel. Mycket av det som hände i Greklands utveckling har påverkat vårt liv idag på många olika sätt.


Vem var då en typisk invånare i Grekland? Om jag skulle ställa en typisk grek från antika Grekland framför dig så skulle det förmodligen vara en man. Han skulle inte vara varken slav eller en inflyttad man utan en tvättäkta grek. Han skulle förmodligen vara krigare eftersom det var ett vanligt krav för att få vara med i det dagliga samhällslivet.
   Människorna i allmänhet i staden var resonliga, de diskuterade innan de fattade beslut. Det är alltså ingen chock att demokratin har sitt hem i Grekland.

    För att kunna ha en fungerande stad så krävs det regler.  Ca 594 f.kr tog Solon makten i Aten och införde olika saker som hjälpte den enskilda individen i staden att kunna leva mer rättvist.  T.ex. han mildrade lagarna, och han gav alla fria medborgare rösträtt. Han var även mannen med den smarta idén att skriva ner alla lagar, så att alla människor skulle ha tillgång till dem. Dock kan man ifrågasätta detta, kunde alla läsa? Och vad menas med ”alla fria medborgare”, dvs. slavarna förblev slavar och hade därmed inget att säga.
   Under den tid som Perikles var den som styrde Aten (446 – 429 f.kr) så stärktes det demokratiska tankarna. Perikles var mycket stolt över den utvecklingen han tillförde Aten just kring det demokratiska området. 
    ”Vårt startskick är ingen efterapning av våra grannländers lagar. Nej, vårt statsskick är snarare ett föredöme för andra. Det kallas demokrati, för styrandet är inte samlat hos några få, utan hos majoriteten. Och medan lagarna ger alla lika rättigheter när det gäller privatsaker, är det den enskilde medborgarens som bestämmer om han ska ha ett offentligt uppdrag, och fattigdom är inget hinder om bara hans goda egenskaper kan komma staden till godo” – Perikles.
    Något vi känner igen idag? Tänk att vi idag nästan har ett identiskt sätt att styra vårt land på som för flera tusen år sedan, är det inte fascinerande? Eller har vi inte utvecklats? Eller så är det bara så att denna Perikles och alla involverade kom på ett vattenfast sätt att styra ett land. Perikles nämner även att de är ett föredöme för andra, för oss och för Rom. För alla.
    Dock hade grekerna en direktdemokrati, dvs. alla samlades på torget och röstade här och nu i den frågan som togs upp.
   Dock finns det ännu en visentlig skillnad mellan idag och då, att det var endast medborgare som fick rösta. Och det var inte vem som helst som var medborgare, inga kvinnor, slavar eller invandrande arbetare fick inte säga sitt på torget när det röstades.
   Idag skulle inte en direktdemokrati fungera, just för att det bor 9 miljoner människor i Sverige. Alla har även rösträtt; arbetarna, kvinnorna, invandrarna, alla. Det skulle inte gå och samla alla på en och samma plast (vad skulle det vara för plast?) och försöka diskutera en fråga. Dels för att vi är för många, dels för att alla inte är insatta, dels för att människor behöver jobba. Att bestämma över ett land är ett jobb (idag kallat politiker) och alla kan inte ha samma jobb. Idag diskuteras många fler frågor än då. Så även om det finns likheter mellan idag och då, måste vi även kunna se skillnaderna. 


   Hur var synen på människan? Personligen tycker jag att grekerna hade en mycket intressant syn på människan. Förebilden bland människor var ingen modig hjälte. Istället såg man upp till människor med mänskliga drag som var sig själva och kunde visa sina känslor. Gråta, fly och kämpa. Grekerna var mycket självmedvetna, därför hade deras funderingar ett stort fokus på just människan som de ansåg vara naturlig. Men kanske det allra viktigaste som tog upp mycket av deras intresse var kroppen, den skulle man använda på rätt sätt. Och vad var rätt sätt? Idrott.
   Hur man bäst imponerade på en grek var genom att vara duktig på idrott. Vilket inte gör det konstigt alls att vi fått de Olympiska spelen från Grekland.
 

    Till en början var konsten i Grekland bastant och mycket enkel. Men med tiden utvecklades den. Grekerna kom underfund med att allt inte behövde vara synligt. De började studera hur en människa såg ut på riktigt, och la märke till att står man på sidan så syns endast en axel. Man tillförde konsten med denna upptäckt. Jämfört med Egypten som hade mycket konstiga propositioner när de avbilade människor så hade grekerna utvecklats enormt på det konstliga planet.
  Genom att studera människan så kom man fram till en annan upptäckt, avbildningen av foten. Man studerade propositioner och man började förstå hur man skulle måla av dem på rätt sätt från olika vinklar, den första foten som blev avbildad korrekt framifrån var 500 f.kr.
  
    Konst var något som låg nära hjärtat hos grekerna och de ägnade sig mycket åt det, senare övergick de till skulpturer. Varför blev just de grekiska skulpturerna just så populärare? Till skillnad från t.ex. det egyptiska sättet att skulptera så hade grekerna ett mycket mer realistiskt sätt. Allt utgick ifrån att det skulle vara så verklighetstroget som möjligt.
  Så istället för jättelika stenmassor stora som berg som egypterna hade (just för att ju större något var ju mer makt hade det/den) så avbildade grekerna människan i dens rätta storlek, så som människan var.
   Grekerna använde sig av finaste råvarorna till sina skulpturer, det var allt från brons till marmor. Men det viktiga med dessa material var att de skulle ”lysa” eller glänsa. Man målade ofta statyerna med genomskinlig färg som fick dem att blänka och skina.  
  Under den helleniska perioden i greklands historia händer något med konsten, den förändrades. Figurerna blev mer individuella och hela tiden mer och mer dramatiska. 
    En berömd staty från denna tid är ”Den sittande boxaren” när man tittar fort ser man bara en vältränad kropp som sitter, men när man studerar den så ser man vissa drag som gör just honom speciell. Han har utsatts för prövningar och påfrestningar under livets gång, och det syns. Varje staty skulle vara unik, precis som varje människa är.

Under mykensk tid nådde den grekiska keramiktillverkningen en höjdpunkt. Det som kan symbolisera denna tid är de geometriska symbolerna på gravurnorna som kommer från tiden runt 700 f.kr.
   Dock tog staden Korint över som den ”ledare” över keramiktillverknigen. Här började man hämta inspiration utifrån, speciellt Orienten. Hela tiden utvecklades keramikkonsten och i slutet började man experimentera i krukmakeriet. Man gjorde dem svarta eller röda, motiven växlade från vardagliga bilder till mer erotiska bilder. Mer eller mindre blev krukan en statussymbol.

Något du kommer att få skåda om du åker till Aten är de väldiga teatrarna. Det är faktiskt så att templen och teatrarna är de som kännetecknar de antika grekland mest.
  Att utvecklingen av dramat har störst anknytningar till Aten är orsaken till att du hittar de största och mest bevarade teatrarna från antiken just där.
  När Aten vann kampen mot perserna, det var just under denna tid som grekerna utvecklades på scen, ifrån lovsånger till faktiska skådespel. Skådespel som vi fortfarande kan uppleva om och om igen på världens olika scener.
  Lovsångerna som sjöngs var främst riktade till fruktbarhetsgudinnan Dionysos. Dessa sånger kom att kallas dionysossånger.
  Till en början var det ingen skillnad på publik och skådespelare, man sjöng och drack alla ihop i en röra till Dionysos ära. Som allt annat utvecklades detta och blev mycket avfattat.  Dessa sånger framfördes oftast istället av präst och kör, och dans var blandat med sången. Allt detta gjordes utomhus.
  Teatron är namnet på den plast där publiken satt i en halvcirkel framför skådespelarna/sångarna, där sångarna framförde sin sång kallades Orchestra. 
 

Aristoteles skriver på 300-talet f.kr en bok Ars Poetica. Där förklarar han hur dramatik fungerar. Han förklarar hur pjäsen kommer till sin höjdpunkt, dvs. peripetin i en pjäs. Han beskriver hur det följs av tragedier, katastrofen och i komedierna en vändning till det bättre.     Detta är något vi har kvar idag, ska vi analyser en film, pjäs eller en bok kan vi använda oss av denna dramatiska kurva och peripetin. Det är faktiskt såhär många av dagens filmer är uppbyggda.

Musik och filosofi är också två nämnvärda delar av den grekiska kulturen. Vi kan tyvärr inte spela upp musik från antika Grekland, eftersom vi inte har någon aning om hur den lät. Dock finns det andra sätt, vi vet t.ex. vad de gamla filosoferna tänkte och tyckte om den.
    Pytagoras han var en man som sysslade med samband mellan musik och matematik. Hur funkade det?
   Han hävdade även att det fanns ett samband mellan mänskliga själslivet och kosmos. Dessa tankar förblev kvar tills Platon tog sig an dem och spann vidare på dem. Inte bara Platon fascinerades av Pytagoras tankesätt, utan även Aristoteles började fundera i dessa banor. De hävdade att vissa tonarter var farliga och nedbrytande, medan andra var tvärt om, dvs. uppbyggande och hälsosamma.
    Aristoteles hävdade att man kunde använda sig av musik för att rena och frigöra människan från det som skapar förtvivlan och förvirring hos oss.
   Detta kan vara sant och falskt på olika sätt. Att musik har en lugnad effekt på olika människor är sant. Dock är detta något från person till person, och grekerna borde sett det på samma sätt som med statyerna – varje människa är unik och upplever/känner olika saker av olika ting.
     Annat som grekerna har varit grund till är matematiken, nytänkande kring rymden osv. Grekerna är fadern till mycket som vi idag har. Jag tror även att Grekland trivdes med att vara en förebild för andra. Sedan kan man spekulera i hur just denna befolkning kom på ”allt”? Var det just det tillfället i historien som gjorde det, eller hade något annat land kunnat göra samma sak?
  Något land som verkligen tog Grekland till sin största förebild är Rom, som utnyttjat mycket av Greklands idéer och ”tagit över” dem lite? Eller är detta bara en myt? En feluppfattning?

Rom har en mycket mer intressant början än Grekland, fast dock har både någon form an myt i början av deras ”storhetstid”. 



   Det finns i alla fall två berättelser till hur allt började i Rom, den första handlar om två bröder som är söner till en krigsgud och blir uppfostrade av en varghona, sedan dödar den en brodern den andra, den brodern som blir kvar grundar Rom.
   Den andra handlar om en man som flyr med sin far på ryggen och grundar staden efter faderns död. Både är förstås myter.
  Varför heter de inte ”en jämförelse mellan antika Grekland och antika Italien”? Jo, sanningen är den att romarna var bara ett var många italienska folk.
   Samtidigt som Grekerna (ca 700 f.kr) inför myntet, sätter de igång landet och det blir allt mer viktigt med handel. Omkring samma tid när Rom är erövrat av etruskerna som utvecklade en högkultur i landet så börjar de handla med just Grekland men även andra länder.
    Precis som grekland börjar Rom växa, men under styret av Alexander den store. Landet fortsätter att växa fram till kejsar Trajanus död 117 f.kr. Rom är då hur stort som helst, och innefattar många länder kring medelhavet, bland annat nuvarande Spanien och Frankrike (även norden).
   Hur kom det sig då att Rom/italien lyckades växa så oerhört? Det kan man tacka(?) deras ledare; de har varit välorganiserade, modiga och disciplinerade. Dock var romarriket mycket centrerat, och det var bara Roms medborgare som fick några fördelar av alla erövringar.
     Varför störtade Romarriket? Det säger sig självt att det är svårt att kommunicera när man har ett så stort rike, och man hade ingen tillit till någon. Ledarna gick bakom ryggen på varandra, och för ett sådant stort rike är det viktigt att just ha starka ledare. Faller de, faller hela landet.

    Romarna byggde vidare på de kulturella traditioner som fanns i Grekland. Man kan säga att de tog dessa traditioner och blåste nytt liv i dem. Något som inte många vet är att Romarna och Grekerna i själva verket var mycket olika varandra.
  De grekiska signaturbyggnaderna var alla byggda på kolonner, dvs. pelare. Dessa byggnader var luftiga, och man fokuserade på att ha en känsla av ett ”uterum”, att förena ute och inne till en luftig och framför allt en vacker byggnad.
   Rom hade helt andra prioriteringar, istället fokuserade Romarna på själva rummet, inne. Och centrum av detta rum var människan.
    Men som jag nämnt tidigare var Grekerna mycket självmedvetna, och satte sig själva i centrum också. De var fängslade av sig själva och nyfikna på människan, egocentriska rent ut sagt. Romarna satte ju också människan i centrum, men på ett helt annat sätt. För Romarna var människan i centrum samma sak som att ha makten.
    Vi vet att Grekerna var kända för vackra teatrar och tempel. Men de Romarna var mest kända var vägarna. Deras vägar gick ända upp till Nordeuropa. På dessa vägar reste man fram och tillbaka i sina vagnar. Man har hittat enorma hjulspår i dessa vägar, så man har dragit konklusionen att trafiken på dessa vägar måste varit ofantlig.
  Man kan likna dessa vägar som Romarrikets blodomlopp. Det som kanske är det mest fantastiska är att medan romarna byggde vägar till höger och vänster, lyckades vi i Europa under vår tid som vi kallar medeltiden (som faktiskt var några hundra år senare) inte bygga en ända väg.
  ”Alla vägar leder till Rom” – och det gjorde de. Allt som allt byggde de 300 000 kilometer väg, helt otroligt!

   Dekorationen på främst konst är något som de tog över helt och hållet från Grekerna. Man har hittat det som kallas kolonner i grekisk stil, men de använder inte till samma syfte. De lades utanför hus och byggnader som dekorationer, och Romarna döpte om dem till pilastrar.   För grekerna var dessa pelare inte en enskild sak, utan de tillhörde helheten av ett tempel och kunde endast vara vacker tillsammans med resten. Hos Romarna var dessa pelare ”individuella” de var vackra en och en, och hade ett mer dekorativt syfte än hos grekerna, där var de bärande och sammansvetsade med resten av tempel och byggnader.
    Romarna tog myntet som Grekerna hade infört och satte sin signatur på det, inte mindre än en bild på kejsaren. Detta är ett bra exempel hur de tog något som var grekernas med satte en ”modern twist” på det, sin egen twist. Bilder på kungen på mynt har vi idag i Sverige, och det har vi faktiskt Rom att tacka för. 




Romarna hade ett helt annat sätt att avbilda saker och människor. Grekerna hade ett realistiskt sätt, man kan nästan säga att Romarna hade ett naturalistiskt sätt. De ville verkligen visa hur verkligheten egentligen. Från dessa tankar skapade de ett djup i sina målningar, hur?    Man använde sig av skuggor för att skapa detta djup och ge en ännu mer realistisk bild av hur verkligheten såg ut. De menade att om man bara målade av ett träd rakt upp och ner, så skulle det inte se verkligt ut, därför använde man sig av skuggor för att betona detta.
   Grekerna var mycket sparsamma med färger på sina målningar jämför med Romarna, istället använde sig romarna av alla färger när de målade.

Hur bodde de?
Bostadsstandarden i staden var mycket hög. Nästan alla familjer ägde en egen bostad. De flesta av husen var formade efter Artim-modellen, dvs. ett öppet rum i mitten, där hade man en bassäng där man lät regnvatten falla ner. Runt dessa fanns pelare (precis som i Grekland) statyer och fontäner. Det fanns även mycket målningar i husen, avbildningar var allt ifrån vardagliga saker till historiska händelser, och kanske det mest häpnadsväckande; landskap. Att de målade landskap är ett bevis på att de inte bara tog efter men gick även egna vägar, detta var något som grekerna inte gjort.
   Det fanns även mycket mosaik i hela Romarriket. Romarna utvecklade en egen mosaikteknik, där bilderna mer och mer började likna realistisk konst precis som i deras vanliga tavlor. De kunde även skapa dramatik i tavlorna, man målade upp stridsscener med höstar som föll osv.

Precis som beträffar Grekernas musik, så vet vi knappt något om Romersk musik. Ända skillnaden är att vi inte i Romarikets fall har några filosofer som sagt sitt om musiken. Men vad vi vet mer av är deras skådespel.
  De förde den grekiska traditioner med teater vidare och ansåg den vara mycket viktig, de byggde teatrar över hela riket, och många av dessa precis som i Aten står kvar fortfarande.
  Något som skiljer Romersk teater ifrån Grekisk är att i Romersk finns det ingen grekisk kör. Det som var mest populärt hos folket var komedierna.
  För Rom var det ytterst viktigt att behaga folket med den teater det tyckte om. För att få folk att samlas var ett knep att få dem att lyssna på politiska seminarier. Mycket på teaterscenen var krigsinspirerat. Något som var riktigt populärt var riktiga strider på liv och död mellan krigare som utfördes av professionella krigare, dessa kallades gladiatorer. Vem som dog och inte var upp till kejsare, Tummen upp och förloraren fick leva, och tummen ner..

Inom just teatern var Romarna mycket innovativa och bidrog mycket nytt till denna i grunden grekiska tradition. De är upphovsmännen till pantomimen, ett stumspel som framfördes till musik, något vi idag har kvar. Man införde skådespel där kvinnor för första gången fick delta. Det var olika mimföreställningar där man improviserade. Ofta slutade det med våld och sex.
Här kan vi tydligt se hur saker och ting utvecklades och fick ett erotiskt avslut, detta t.ex. i Grekernas  krukkonst, där motiven efterhand också blev erotiska.

 I Grekiska teatrar förekom både sång och dans. Romarna i sig var inte så förtjusta i dansa. Istället tittade de mer än gärna på professionella dansare som oftast var kvinnor. Och precis som mycket annat fick detta en mer erotisk betydelse.

Hur ska man då binda ihop säcken? Hitta en sammanfattning till dessa så kulturfyllda länder? Kanske med att avsluta det påståendet som hela texten står i grund på? Förmedlade Romarna Grekernas kultur vidare eller var det innovatörer inom kulturen?
  Att påstå att Rom snodde idérna från Grekland vore mycket naivt men mest av allt fel och okunnigt. Grekland var ett land som har gjort mycket stort för den värld vi har idag, de la en stabil grund som man sedan kunde bygga vidare på. Det är exakt vad Romarna gjort. De har tagit detta kulturella arv från grekerna, vårdat det men samtidigt byggt på mer. Grundtankarna finns fortfarande kvar, de förstörde inget, utan de byggde en till våning på grunden.
  Greklands vision var nog att sprida sin kunskap, vara förebilder och förmedla sina tankar. Det var det ingående meningen i det hela och jag tror nog de var nöjda med att någon tog över lite av deras och spred det vidare till resten av världen.
  Man kan likna denna kunskap som ett kulturellt byggnadsprojekt som skippades över till någon annan. Visst kan man tro att det grekerna skapade var nära perfektion, men det går alltid att utveckla en ide eller tanke. Det finns alltid något att bidra, även till den bästa. Det är precis vad jag tror Rom gjorde, de tog grundidéerna och fortsatte spinna på dem.

Det Rom gjorde var att inspireras av Grekland och ta hand om dessa värdefulla uppfinningar och tanker, men även att behandla dem och göra dem till något eget. Allt som funkade för Grekland behöver inte funka för Rom. Därför var Rom tvungen att göra om dem, så att de skulle vara mer passande för deras land.
 Man skulle kunna säga att Grekland är mamma till Rom, Rom har tagit grundtankarna från sin mor men sedan gjort om dem, blåst nytt liv och kanske till och med moderniserat dem.
   Men att härma, eller ta efter någon är ju ett sätt att visa beundran på ett radikalt sätt. Man vill visa att man tycker det de gjorde var så bra att man tog efter och lät sitt land och sina invånare ta del av detta stora och fina.
 Man kan sammanfatta det med att Romarna har tagit efter Grekerna, men på ett mer godhjärtat sätt. Något intressant hade ju varit om Grekerna och Romarna hade sammanbetat kring konst och teater under samma tid, de hade blivit mycket bra. Både hade intressanta sätt att tänka, och Rom och grekland hade nog varit de perfekta arbetskamraterna
Även de största tankarna har brister, man kan alltid bringa något nytt till en tanke. Och de största tankarna behöver inte alltid vara rätt för alla – redan de gamla Grekerna.. visste det.

Jag har en tidigare klasskamrat som aktivt deltagit i Peotry slam. Förra året på Bäckängsgymnasiets Bok och språk vecka skrev jag en krönika om just det.

Det kommer komma upp en intervju med just den här forna klasskamraten, Alice Josefsson inom en snar framtid och därför ser jag värde i att publicera denna krönika. Som en bakgrund till intervjun!

Stay tuned..

Bild: google.se. Vad annars?

Det går inte att tävla i poesi.
Man kan tävla i allt. Fotboll, hoppa högst, matematik och poker. Ett nytt fenomen för mig är att tävla inom poesi. Detta är känt under namnet Poetry slam. Som kort och gått går ut på att man skriver en egen dikt, om vad som helst och framför den för publik. Slumpmässigt valda jurygrupper i publiken ger poäng och den med mest poäng vinner.
   Detta fenomen hade Bäckängsskolan på sin årliga Bok och språk vecka. Till min stora förvåning deltog endast fyra tjejer, tre av dessa har hållit på med detta innan och endast en rookie. Erfarenheten segrade och nykomlingen kom sist dock med en ny erfarenhet i bagaget, alltid något.
   Poetry slams talesman Bob Holman sa en gång ”Det går inte att tävla i poesi, det är därför vi gör det” och är idag Poetry slams grundord. Detta får min hjärna att spinna på högvarv. Han har rätt den där Bob, det går verkligen inte att tävla i det. Det är för mig helt ologiskt. Skriver jag en dikt om min sorg efter min pappas död och vill presentera den i Poetry slam, ska några människor sätta betyg på mina känslor? Den med mest hjärta och smärta vinner. Eller?
    Den lilla kunskap jag besitter om poesi är att den är full av känslor, från det positiva till det negativa. Det är känslor rakt igenom. Poesi är ofta oförståeligt, hur ska de andra förstå vad jag menar? Förstår de verkligen vad jag vill ha sagt nu med min dikt? Där sitter de och stirrar helt objektivt, det fattar inte riktigt va? Eller?
   Och nu till poängen: Fick en femma. Nej de fattar inte alls. En femma?! För allt jag gått igenom. Den sorg jag har i mig är endast värd en femma. De har satt poäng på mina känslor och det blev endast en femma. Medelmåttiga. Inte för bra känslor, inte för dåliga.
   Jag tycker ändå inte att det är passande att ha sådana här tävlingar på en gymnasieskola. Då det är den tid många går igenom en hel del sorg. När vi är som mest sårbara, är då vi ska gå upp på scenen framför hela skolan och tala om det för dem? Tror inte det vá.
    Poetry slams storasyster Spoken word vilket nästan är likadant, fast utan poäng. En öppen scen, säg vad du vill här och nu. Det vore väl bättre? Speciellt när deltagarnumret inte direkt var något att hurra för i år på Bäckäng. Kanske finns de folk där ute som har saker att säga, men inte vill ha poäng för det. De kanske bara vill att man lyssnar. Det är kanske allt som krävs?

Pass på! Snart kommer intervjun upp, även bilder och hennes egna personliga dikter!

Gör ”invandrasvenskan” acceptabel i Sverige!

  
Jonas Hassen Khemiri, som skrev boken "Ett öga rött" Helt på "invandrasvenska" som gjorde rubriker och debatter.

   Jag tycker att det är dags att vi gör ”invandrasvenskan” acceptabel här i Sverige. Tiden, människorna, kulturen förändras hela tiden är det inte då naturligt att språket förändras med oss?
    Svenska akademiska ordlistan har idag ord som i grunden kommer från flera olika länder, t.ex. Tyskland och USA. Att det svenska språket alltid har influerats av olika språk runt om i världen råder inga tvivel om.  Trots detta så bor det inte många amerikaner eller tyskar i vårt avlånga land. Dock bor det desto fler människor från Balkan i Sverige. Idag har Akademiska ordlistan lagt till nya ord t.ex. Guss som kommer från det vi kallar ”invandrasvenskan”. Trots detta faktum blev det en het debatt om hur vida det är ”rätt” att införa detta ord till den akademiska ordlistan. Det mesta var negativ respons. Men det är väl inte konstigt att vårt språk påverkas av invånarna i landet? Vem är det som har rätt till att bestämma hur språket ska se ut? Är det inte vi invånare eftersom det är vi som brukar det?
      Varför det i själva verket blev en debatt kan ha att göra med att ”invandrasvenskan” idag är mycket förtryckt i Sverige. Vilket i själva verket grundar sig i en smygrasism som finns bland oss.               Jag har svårt att tro att det skulle blivit sådana motreaktioner kring akademiska ordlistans tillskott av ord, om detta ord istället var en slang från Grekland? Norge? Eller Nederländerna? Istället blir det en hejdlös debatt kring ett ord som uppkommer från Albanien, Serbien eller Irak. Då undrar man varför? Låter vi våra rasistiska tankar påverka språkets utveckling? Inte ska vi bedöma vilka ord som får och inte får komma in i akademiska ordlistan genom personliga åsikter om olika folkslag? Vi har idag slang från svenskan i den akademiska ordlista, då kan det inte vara själva slanget människor reagerat negativt på. Det måste ha att göra med att slanget Guss kommer från ”invandrasvenskan”, eller? Vilket ännu en gång bottnar i våra smygrasistiska tankar.
     Att ”invandrasvenskan” existerar är det ingen som säger emot, men varför blir det sådana motreaktioner så fort det kommer på tals i akademiska sammanhang? Det är ett tydligt tecken på att vi måste få fram ”invandrasvenskan” i vårt samhälle för att göra den godtagbar. Något som är förtryckt eller något man anser är tabu måste komma fram. Det är det ända sättet att få den accepterad.  Det gör vi bäst genom media. Jonas Hassan Khemiris bok ”Ett öga rött” blev ett stort debattämne då boken är skriven på ”invandrasvenska”. Att en författare, en person från den akademiska världen använder sig av ”invandrasvenskan”, och står bakom den ger ”invandrasvenskan” mycket god publicitet. Att författare, debattörer och media i största allmänhet har börjat använda sig av ordet Guss tror jag har haft en stor inverkan på att ordet blev värvat till ordlistan. Det visar med tydliga tecken hur man gör ett visst språk eller dialekt acceptabelt. Här har man tydliga bevis hur det funkar, så varför tillämpar vi dem inte?
    Vägen till att ha ett fungerat samhälle där alla förstår varandra, där inga dialekter eller slangspråk är förtryckta eller förlöjligade kan börja här, genom att den svenska akademiska ordlistan tar steget framåt och tar in olika ord från ”invarndrasvenskan”. Idag ändvänds inte rikssvenskan i media sammanhang som tv och radio. Om man jämför svenskan för 70 år sedan med svenska idag i press och tv så är den inte sig lik, den har förändrats. Att den fortsätter att förändras är väl inget konstigt? Men att språket i media är begränsat är det ingen som bryr sig om. Vi hör dagligen endast en slags svenska och det är den ”rena” stockholmsdialekten. När man får möjligheten att höra dialekt är det ofta i lokala sammanhang vilket inte gör någon nytta eftersom alla pratar likadant i samma område. Vi behöver få ut fler dialekter och slangspråk. Att ”invandrasvenskan” har ett oseriöst stämpel borde spräckas genom att läsa upp nyheterna på ”invandrasvenska”, fast hur skulle alla förstå? Just det! Idag är vi inte vana vid ”invandrasvenskan”, därför förstår vi den inte. Den behöver bli hörd, vi behöver lyssna och lära oss den för att förstå och det gör vi bäst genom att få ut den genom media till alla slags människor i landet.
     Att vi i Sverige är rädda för att svenskan ska bli för påverkad av invandrarna i Sverige är förståeligt.
      Men i vårt språk kan vi se dens utveckling, vi kan även se spår av hur samhället har format fram den genom tiderna. Idag lever vi i en sådan värld där människor tvingas flytta runt pågrund av allvarliga förutsättningar. Det är den tid vi lever i. Det betyder att Sverige som ett land utan kring blir beblandat med olika invandrare från runt om i världen. Tiden vi lever i har alltid haft en inverkan på vår språkutveckling, så varför kan inte invandrarna få ha sin inverkan på det svenska språket då de faktiskt är en del av den tid vi lever i? Det lämnar ett avtryck till framtiden där man sedan kan se vårt lands utveckling.
    ”Det förstör det svenska språket” är ett påstående som jag ofta stött på. Nej, vi utvecklar det. Att den svenska akademiska ordlistan tar till ord utifrån gör svenska språket rikare. Vi får fler ord att använda oss av och fler sätt att uttrycka oss på. Vi stärker vårt språk. Att ordet kommer ifrån ett annat språk gör inte svenskan mindre svenskt. Det är många ord som kommer från andra språk idag som vanliga svenskar inte har någon kunskap om, utan vi antar att det är i grund och botten svenska.
 Det är mycket vi gör, äter och använder oss av som heller inte är svensk idag, men vi antar att det är det – för vi vet inte bättre. Vi startar italienska restauranger, men vi fasar inte för att maten i Sverige ska tas över av det italienska köket. Varför inte? 
    Vi i Sverige är idag rädda för att förlora allt som är svenskt. Vi tycker väl att invandrarsvenskan gör intrång på rikssvenskan och försöker ta över den? ”Ska de komma hit, ska det leva efter våra regler” Vi måste förstå att invandrarna inte är här på semester, för om de vore det skulle de följa våra svenska regler som vilka turister som helst under en vecka eller två. Men nu är det så att de faktiskt lagligt bor här, då har de rätt till att påverka det svenska språket som vilka svenskar som helst.  För att nå ett enat samhälle där alla ska bli förstådda måste vi börja här, vi måste lära oss acceptera ”invandrasvenska” som en del av det svenska språket!

HEJ

För ett tag sedan arbetade jag med intervjuteknik och gjorde en intressant intevju med en ganska så känd modebloggare. Jag var mest beknat med intervjuer mellan person-person.

Jag ville bredda min kunskap och pröva på något som man numera som jorunalist måste kunna hantera, nämligen intervju via mejl. Konsten är att fråga rätt frågor, samt vara steget före till eventuella följdfrågor.

Det var mycket mer jobb än vad jag förväntat mig. Eftersom frågorna skickas ut i slumpvis ordning, samt att personen i fråga inte svarar på allt blir det ett klipp-och-klistra projekt utan dess like. Man måste själv bygga upp en intressant intervju endast med grunderna.

Det jag la mest krut på var layouten. Alla intervjuer i tidiningar är mycket proffsigt upplagda och jag försökte själv efterlikna det utan någon som helst kunskap sen innan. Så där satt man i paint och klippte och hade sig.

Ni kan ju ana hur irriterad man blev när läraren sedan kommenterar att typsnittet här och här är för stort, kan du ändra det tack? Ja viiiiiissst...

Bloggaren som råkade ut för mina nybörjafrågor var ingen mindre än Dollyblond.
Ni hittar hennes blogg här: www.dollyblond.se  - En ruskigt bra och inspirerande blogg!

Några frågor/svar från intervjun, någon som är intresserad av mer?
Bara att fråga

Funderade i två nanosekunder, film är okej!
Därav ny kategori.

Ni hittar allt filmrelaterat på min blogg numera under kategorin: Film

Enjoy!

Big Fish – A Tim Burton film

“The storyteller lives through his stories, that way he never dies”

Tim Burton är känd för sina sagoinspirerade filmer t.ex. ”Kalle och Chokladfabriken” (2005), ”Edward Sicssorhands”(1990) och med bioaktuella ”Alice i underlandet” (2010). Big Fish (2003) är inget undantag, här är huvudkaraktären sagoberättaren själv.    
    Huvudkaraktären som även i denna Tim Burton film heter Edward (Albert Finney) är fast i sina historier, år efter år under hans sons uppväxt har han berättat historien om the Big Fish, ”That’s what I do, I tell stories” Även på hans sons, William Blooms (Billy Crudup), bröllop tar han upp hans signatur historia i hans tal. Här får sonen nog och säger ifrån, vilket resulterar i att de bryter kontakten helt.
   William är förvirrad kring alla historier som hans far berättat under åren, och skulle för enkelhetens skull någon gång vilja veta den simpla sanningen. Det har aldrig fungerat med hans far, den ena otroliga historien efter den andra.
  Dock kommer en vändpunkt då William får veta att hans far ligger på dödsbädden. Här kommer en plot point in, tiden hinner snart ikapp, och man vill att dessa parter ska lösa sin konflikt. I detta läge bestämmer han sig för att för en gångs skull få veta sanningen. När han sedan möts av fler otroliga historier blir han inte förvånad, han blir förbannad.   
  Fast hans far ligger intill döden hindrar det honom inte från att låta fantasin flöda, och återberätta skeden från hans liv på det mest livfulla sätt.

  Precis som sjömän gör när de vart ute till havs och fångat fisk, så kryddar han historierna lite extra. Detta knyter an till filmens titel (Big Fish) och detta blir också den röda tråden som följer filmen från början till slut.
  Filmens allvarliga ton, med en fader som ligger på dödsbädden blandas med härliga sagoinspirerade återblickar som innehåller allt från jättar till varulvar. Här kan man tydligt se hur man lekt med kontrasten. När de filmar den ändå allvarliga verkligheten, är den gestaltad i grå skalor, mörka scener och de flesta konflikter tar plats här. Men när Edward Bloom får sina återblickar visualiserade så är dessa genast, övernaturliga, lyckliga, soliga och nästintill perfekta.  Han målar upp sig själv som stadens omtyckta kille, den som alla gillar. Han får en hejdå-parad när han lämnar staden för att fara ut på nya äventyr tillsammans med sin jätte till vän. Det är inte svårt att förstå varför Edward Bloom hellre berättar onaturliga historier än skildrar verklighetens tristhet i sina livsberättelser.
  Trots den allvarsamma situationen fortsätter hans far berätta den ena efter andra berättelsen om sitt liv. Detta blir huvudkonflikten i filmen, talar hans far sanningen? Eller är hela hans liv en lögn? Det är denna konflikt som hela tiden för filmen framåt. Framåtrörelsen blir ändå lite dold i filmen, man blir så uppslukad av dessa fantastiska historier om Edward Bloom att man vill att de ska vara sanna. Dessa historier är också framförda på ett mycket övertygande sätt, och de råder inga tvivel om att Edward är bra på det han gör.
  Sonen får automatiskt den ”onda rollen” som den tvivlande sonen, detta är nog ett skäl till varför man tar Edwards parti och känner en viss sympati för honom. Det gör att man glömmer huvudkonflikten som för filmen framåt, för man bestämmer sig för att tro på Edward.
  Dock blir framåtrörelsen i filmen mer tydlig när sonen tar saken i egna händer och försöker leta upp några av dessa personer som nämns i hans fars berättelser. Det är tydligt att William är klämd mellan verklighet och fantasi. Hans hjärta är ändå fast vid alla berättelser medan hans huvud och hjärna vill hålla sig till sanning och fakta.  
Edward Blooms berättelser kan hindra verkligheten att förändras med tiden, hans liv glider sakta men säkert mot sitt slut. När han ligger på sjukhuset och man vet att detta är slutet, får William till slut veta en gnutta sanning.
Som det ofta är i moderna filmer, så förändras huvudkaraktären genom filmen. I slutet får vi se en mycket mer känslig William än han varit. Han gick från anklagande till förstående och kärleksfull.  Denna gnutta sanning får William att mjukna upp och bli en egen ”storyteller” då han hjälper sin far att berätta sin sista saga.

Ännu en gång har Tim Burton gjort det. Han har skapat en uttänkt, välgjord film med en bestämd röd tråd, som binder ihop filmen på ett vackert sätt. Filmen är tydligt bekostad och skådespelarna är väl utvalda ända ut till biorollerna, t.ex. Steve Buscemi gör ett utmärkt jobb genom att spela misslyckad poet. Ewan McGregor höjer verkligen ribban när han gör ett perfekt jobb som den unge Edward Bloom, med sin Alabama-dialekt och klockrena attityd gör det lätt för tittaren att uppleva historien som en riktig saga. Detta gör att filmen utstrålar en viss standard, vilket är självklart för alla Tim Burton filmer.

  Något som höjer tittarupplevelsen är de färgstarka scenerna som verkligen förgyller hela historien och ger den sin egen glans.
  Filmen är svår att placera i någon speciell genre, den passar in på många tänkbara. Allt ifrån familjefilm med allt sagoinspirerat, till lätt komedi med den relativt ”dolda humorn”, till fantasy med allt övernaturligt. Jag tycker Tim Burton är en genre för sig!
Det som kanske kan ses som oklart i denna film kan vara vissa av de återblickar Edward får, t.ex. när han tar en genomväg och hamnar i en stad där alla är lyckliga. Tim Burton brukar ha en genomtänkt ”plan” bakom alla scener, vilket kan vara frustrerande. När man sedan inte förstår det direkta budskapet i en specifik scen blir man fundersam. Man vill så gärna förstå det direkta budskapet, dock kan budskapet vara dolt och gör det indirekt vilket i slutändan blir svårförståeligt om man nu vill nå ut till en bred publik.
  Något som vi inte får se i denna film är Tim Burtons goth-inspirerade karaktärer, de har blivigt lite av Tim Burtons signatur då vi sett dem i många av hans andra filmer, t.ex. ”Edward Sicssorhands” och ”Sweeney Todd”. Denna film utstrålar istället lycka, familjekärlek och hopp.

Pressetik – vad är etiskt rätt och fel i media?

Pressetik. Ett flyktigt eller bekant begrepp? Du har hört det någonstans, men vart? Och framför allt, vad innebär det?
   Pressetik är ett sammanfattande namn för en rad grundläggande värderingar som personer inom massmedia måste sträva efter att uppnå för att kunna arbeta på ett värdigt och korrekt sätt. D.v.s. de ska ge en omfattande och sann nyhetsförmedling samt respektera människors integritet.
   Att reda ut det begreppet är visentligt för resten av texten.
   Vi tar idag stor del av media och vi är en stor del av median idag, men ändå har vi så lite kunskap om vad som står bakom den. Vi har svårt att namnge alla delarna i det stora skelettet av media, och vi kan framför allt inte förklara dem. Därför är det mycket viktigt att vi idag mer pratar om strukturen av media istället för funktionen, för den känner vi redan till.

”Denna rätt innefattar frihet för en var att utan ingripande hysa åsikter och frihet att söka mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”
   Så här säger FN:s deklaration om tryck och yttrandefrihetslagen. Detta är en lag som i Sverige är en grundlag just för att den sätter grund till demokratin.

Denna lag ger människor i vårt land möjlighet att yttra sig offentligt om tankar och personliga åsikter i både tal och skrift. Dock med hänsyn till att man inte ska kränka någon annan person.
  Vi som bor i Sverige ser denna lag oftast som en självklarhet, men i vissa delar av världen är det inte så. Kina är i dagens läge en diktatur. Landet har endast en sittande regering som medborgarna kan rösta på. Om man i Kina yttrar negativa åsikter om landets styre så kan man hamna i fängelse.
   Idag kan det vara svårt att tänka sig att bo i ett land utan tryck och yttrandefrihet inte minst när man studerar journalistik och författarskap. Även i Kina förekommer det journalism och författarskap men jag är övertygad om att den skiljer sig starkt från den journalism/författarskap som vi i Sverige har. Jag antar att journalismen, på grund av det starka styret, är mycket smal och begränsad. Jag tror heller inte att det är ett yrke alla kan arbeta med, inte kanske på grund av begränsningarna men på grund av att det är mycket riskfullt, och är fullt av stränga regler och stränga straff.

Att ha tryck och yttrandefrihet är det som bygger upp alla offentliga medier vi har, vilket påverkar oss mycket positivt. Jag tror att alla människor har ett behov att få ut sin tanke till andra. Man vill yttra sin åsikt, varför annars ha den? Att man som person kanske är osäker och inte tar initiativet att yttra den genom tal, ger personen fortfarande många möjligheter att få ut åsikten.
   Man kan alltid yttra sig genom skrift i olika former, något som i Sverige är en stor sensation är det ”nya” media fenomenet; bloggar. Vilket har blivit det nya sättet att nå ut till en mycket bred läsargrupp. Jag tycker att olika sätt att yttra sig på gör att människan utvecklas. Om inte bara genom yttrandet men genom att ta del av andras åsikter och själv få respons.
   I kina får man inte yttra sin åsikt om regeringen eller det politiska styret, varken i tal eller skrift – endast om den är positiv. Att yttra en negativ åsikt om styret på internet leder också till fängelse.

Att framföra sin åsikt är viktigt inte minst när vi i Sverige lever i ett demokratiskt land. Jag och min omgivning lever också i ett politiskt öppet samhälle, där man får lov att tycka vad man vill. Många ungdomar är idag politiskt aktiva i olika ungdomspartier och jobbar hårt för sin sak.
   Att framföra sin åsikt är också ens skyldighet i ett demokratiskt land. Att rösta på det parti som står för din personliga åsikt är din skyldighet som svensk medborgare. Om du inte gjort något för att påverka det land du bor i, kan du heller inte klaga. Man har en chans att påverka samhället genom sin röst, sin tanke och sin åsikt – för att förändra något som du tycker är fel måste du komma till tals.
 
Genom att kommunicera via skrift och media gör att människor växer mer i sig själva och sina åsikter. När man tar del av andras åsikter påverkas också dina egna, både till det positiva eller till det negativa. Som tur har man rätt till en ändrad uppfattning.
   Genom att dela och diskutera åsikter gör folket i Sverige mer bildade men också mer öppna. Att diskutera saker som är tabu i ett samhälle gör det mer acceptabelt. Att våga stå för sin åsikt offentligt gör dig som person starkare. Att vi tillsammans i vårt samhälle diskuterar gör också att vi kommer varandra närmare, vi blir mer sammansatta som ett folk.
   Ofta kan det hända att man reagerar starkt på något som man inte känner igen, något avvikande från det som vi anser ”normalt beteende”. Tidningar hjälper till att normalisera saker eftersom de ofta tar upp händelser som är avvikande. Att tidningar skapar debatter gör att vi försätter normaliseringen på egen hand sedan när vi diskuterar ett avvikande ämne på bloggar, på jobbet och genom insändare och liknande.
   Från homosexualitet till abort till ovanliga mordfall, allt blir nyheter och vi blir mer bekanta med något vi inte viste fanns. Och om vi viste så på börjar vi en acceptansperiod från det att vi läser om det i tidningen fram till nästan gång. Nästa gång vi stöter på det är det inte lika ovanligt och det hjälper till att få en sak accepterad i vårt samhälle.
   När vi diskuterar tabubelagda ämnen så visar vi tillsammans att det är okej att prata om sådana saker. Att diskutera hjälper vårt samhälle, därför är i alla fall jag tacksam till att alla har rätt till det.

”Utan hänsyn till gränser” – denna grundlag tillhör en av de mest liberala i hela världen dvs. är den mycket obegränsad. Eftersom den är mycket uppskattad av press och medborgare i Sverige just för att den ger möjlighet till människor att yttra sin tanke och åsikt, så krävs det någon som kritiskt granskar och bevakar så att denna rättsregel följs lagenligt.
   För att oskyldiga medborgare inte ska bli offer för felaktig publicering i press så behövs det någon, denna någon är Pressombudsmannen PO. PO kan även ge dessa människor rättelse för den förnedring de råkat ut för om det anses vara nödvändigt.  

Om ditt namn skulle förekomma i en mordutredning på grund av att du är misstänkt, och att de senare skulle visa sig att du är helt oskyldig skulle detta kunna ge oanade konsekvenser för din framtid.  ” Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.” En av de pressetiska lagarna.
    Att hamna i en av de ansenligare tidningarna under sådana här förutsättningar kan innebära att du av hela landet kan bli utpekad som mödaren. Att vi lever i en ganska fördomsfull värld går inte att neka, detta skulle bli en stämpel du fick leva med. Det skulle kunna påverka ditt sociala liv mycket negativt. Jobb, förhållanden och allmänt sociala situationer skulle bli mycket svårt på grund av denna stämpel.
   Det behöver inte vara stora händelser som en mordutredning, det kan vara så litet som att du hamnar på bild i Aftonbladet i en artikel som handlar om att unga brukar mycket alkohol. Du blir ju ansiktet utåt för den här artikeln och du representerar alla ungdomar som dricker mycket alkohol. Såklart vill du inte bli igenkänd på gatan som ungdomsalkoholist. Du känner dig kränkt utan din vilje och behöver hjälp med att stå upp för den här stora tidningen.
” Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.” Säger en av de pressetiska reglerna om bildpublicering.
   Det är här PO – allmänhetens pressombudsman kommer in. PO är den person som står bakom dig i en sådan här händelse. Denna negativa händelse kallas ofta ”publicitetsskada” och PO tar detta på största allvar.

Det är pressens opinionsnämn, PON som övervakar hela massmedian och kontrollerar att den följer de pressetiska reglerna. Om PON anser att en tidning har brutit mot reglerna måste denna tidning publicera information om detta, vilket ska motsvara någon slags rättelse för personerna som råkat ut för publicitetsskada.  Om du själv vill anmäla något så är det du som tar kontakt med pressombudsmannen (PO) och lägger fram ditt fall. PO blir förmedlaren mellan dig och tidningen, det blir även PO som förhandlar med tidningen och reder ut och försöker komma fram till lösningar på problemet.

PO tar dock inte till sig alla fall. PO måste först godkänna att ditt fall är utav intresse och seriös karaktär. Om det skulle vara så att ditt fall faktiskt anses vara ett av de lite seriösare och att PO tar sig an det kan det leda till två saker, det första skulle vara ett skadestånd om det visar sig vara mycket allvarligt. Tidningen måste även gå ut med ett förlåtande i tidningen och förklara saken.
   Vem är det då som får ta ansvar för att detta har hänt? Vems fel är det att min bild hamnade i en artikel om ungdomsalkoholister? Tryckta eller inspelade medier ska oftast ha en ansvarig utgivare som ska stå till svars om detta skulle förekomma.
    Annat är det för elektroniska medier dvs. internet. Där är det frivilligt att ha en ansvarig utgivare. Om man inte har en ansvarig utgivare för sin media på internet faller detta under en annan lag som har andra regler för sådana fall, den så kallade BBS-lagen (Bulletin Board System – Elektroniska anslagstavlor)
    Syftet för BBS-lagen är att fastställa den som står till ansvar för det som inte är korrekt på internet, vad är inte korrekt kan man fråga? Vad strider mot denna lag? Hittar man något på internet som ger antydningar eller klart är helst mot folkgrupp, barnpornografi eller olaga våldsskildringar måste man fastslå vem som är ansvarig för detta. Detta måste först tas bort.    Om det skulle vara så allvarligt att det skulle strida mot upphovsrätten går det vidare till dem.
    Upphovsrätt? I grund och botten är det en lag om att när jag skapat något, ska jag också ha rätten till att bestämma hur det  användas. Om jag lägger upp en text på internet och den är upphovsskyddad och en journalist från Aftonbladet knycker min text och publicerar den på sin egna hemsida eller i tidningen, då kommer journalisten bli tvungen att betala skadestånd till mig menar lagen.

Invånare i Sverige har alltid haft en stor tillit till media, då de är de som sprider nyheter i landet. Under det senaste århundradet har tidningen även utvecklats. Idag förmedlar den inte bara nyheter utan även åsikter och tankar i personlig form, t.ex. Insändare, ”dagens sms” och krönikor osv.  Man kan säga att tryck och yttrandefriheten har vuxit och börjat ta ännu större plats i media. Även fast insändare förekom ”förr i tiden” tror jag man vågar mer idag, man vågar ta för sig mer i press och man vågar göra sin röst hörd.    Idag har även media blivit en källa till debatter och diskussioner. Innan har det mer varit ett samtalsämne, ”Läste du tidningen igår, fruktansvärt va?” Idag finns det betydligt fler tidningar och alla har utvecklats på olika sätt, men idag skapar tidningen mer tankar, funderingar och debatter än den gjorde förr i tiden. Den har förflyttat sig mer från fakta till en salig blandning av olika journalistiska texter. Att den förflyttat sig från fakta till mer nöje, det kan ha påverkat vår förlitan till tidningen negativt.
   Så som jag uppfattar tilliten till media är den mycket stark, inte minst för äldre människor. Generellt sätt så har äldre människor svårare att vara källkritiska just för att tidningen på deras till var mycket pålitlig. Att den var det går inte direkt att fastställa, men de trodde på det som stod i den och ifrågasatte ingenting. Detta kan bero på att det handlade mycket om status/utbildning, folk som var bildade jobbade på tidningen förr i tiden. Vanliga ”arbetarmänniskor” som läste tidningen tog allt som stod där i som en självklarhet, antog att allt var sant. Att tidningen förr i tiden, tillsammans med radio var de ända sätten att få fram information stärkte tron till tidningen. Idag har vi många sätt att få fram information, internet har såklart tagit över mycket och är idag den största informationskällan.
    Personligt exempel: Den erfarenhet jag har av att ha jobbat tillsammans med äldre personer har gett mig en insikt i deras tidningsbeteende. Varje morgon läser man tidningen slaviskt och sedan diskuteras händelserna med stor entusiasm. Att de är Allers, Hänt Extra eller Bild Extra samt andra mindre pålitliga tidningar de läser ändrar inte deras syn. De tror lika mycket på artikeln om Kicki Davidssons alkoholbesvär i Hänt Extra, där de sedan står att de inte talat med Kicki men att detta kommer ifrån en ”säker källa”, detta tror de lika mycket som artikeln i Borås Tidning om en skogsbrand utanför Bollebygd. De ändrar inte attityd gentemot tidningarna beroende på tidning. Jag själv anpassar min källkritik efter den tidning jag läser, är det en artikel om en mordbrand i Skara i Dagens Nyheter så tror jag på det. Dock är jag mer skeptisk till artikeln om Kicki Davidsson.
  Följden av gamlingarnas tidningsbeteende är att de blir mycket ”skrockfulla” för att de tar in precis allt från media. Att de tar information från opålitliga källor gör dem i slutändan opålitliga eftersom de tenderar att diskutera allt kring tidningar och medier. Ett vanligt ”media-misstag” privatpersoner och främst gamlingar gör är att man ofta tror att brottsligheten har ökat drastiskt för att man ofta läser i tidningar om våldtäkter, misshandel och mord. Sanningen är ju oftast den att brott minskat, eller hållit sig på en jämn nivå. Det folk ofta inte tänker på är att tidningar skriver om det avvikande, det ovanliga. När en person har blivit våldtagen måste man tänka att det finns 500 000 personer som inte har blivit det, men det skulle inte vara intressant att läsa om – eftersom det är en självklarhet.
   ”Brottsligheten har ökat”- Detta är alltså ett misstolkat budskap som många läsare uppfattat, det är alltså inte tidningens fel. En tidning skriver ut fakta, hur folket sedan tolkar det på ”rätt” eller ”fel” sätt är upp till dem. En tidnings läsare är en mycket bred grupp, allt från unga naiva barn till professorer till psykopater. Hur de tolkat är upp till dem, det kan inte tidningen stå för.
   Dock har vi på senare tid tappat lite av detta förtroende på grund av en rad händelser som gjort att oskyldiga personer råkat illa ut på grund av felaktig information i tidningar. Idag är vi mycket försiktiga, och källkritiska till vissa tidningar, t.ex. Aftonbladet har förlorat lite av den stora tilltron som den tidigare haft, och övergått från informatör till att likna en skvallertidning anser många.

De pressetiska reglerna
Jag har i tidigare text nämnt dessa pressetiska regler, men vilka är dem?
Allt som allt kan man säga att det är 17 stycken regler som innefattar de största delarna om vad man inte får göra, eller vad man bör vara försiktig med när man arbetar inom media. Jag tycker dock att som journalist ska man värdesätta dessa regler högt, det ska vara de tio budordens motsvarighet för journalister – trots min åsikt så märks det att många tidningar/journalister har en tendens att töja lite på dessa regler. Vilket är synd, det känns som de tappar betydelse då när man inte bedömer värdet av dem.
   Jag har nämnt några av reglerna tidigare i min text.
Man kan dela in reglerna i vissa grupper; ge korrekta nyheter, vad generös med bemötandet, respektera den personliga integriteten, var varsam med bilder, hör båda sidor och var försiktig med namn. Dessa regler kallas också publicitetsregler.
Det finns 17 regler och man kan säga att de är indelade i grupper efter innebörd i dem; de regler som berör bildpublicering faller naturligt under gruppen för ”var varsam med bilder”.
Pressetik     -->      Publicitetsregler   -->       Regler

Skandaler/ olyckor/ katastrofer
Större olyckor eller större skandaler är något som inom media har skapat ett stort allmänintresse. Numer räcker det inte med att skildra olyckan utifrån ett objektivt perspektiv, utan tidningarna har numera ett behov att gå lite djupare. De vill numera skildra olyckan/skandalen utifrån de drabbade personerna.
” De västerländska medierna älskar katastrofer. De älskar både den faktiska och den tänkbara katastrofen. Redaktörens morgonbön är rörande morbid: Giv mig i dag min dagliga katastrof”  Ulrik Høy
Men det kan inte alltid vara så lätt – för offren. Ändå pryds tidningarna med intervjuer av brottsoffer och anhöriga. Det är ungefär här jag tycker det går in för mycket på skvaller. Eftersom man inte kan spekulera hejvilt i en mordutredning om orsaker och motiv så intervjuar man gärna vänner, bekanta och närstående om händelserna. Man måste ha i åtanke att dessa personer kan vara skakade vid tillfället och i behov av stöd, vilket gör att de ofta pratar lite mer än de borde – sedan pryder de morgondagens löpsedlar.

Dock att detta händer så säger en av de pressetiska reglerna ” Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.” 
Reglerna är goda i sig, men ibland en aning töjbara skulle jag själv vilja påstå.

Personers integritet
Det kan även uppstå problem med pressetiken. De pressetiska reglerna ska vara en ram för hur median ska se ut. Då ställs två parter mot varandra, allmänintresset för nyheter mot personernas integritet.
   Vad de pressetiska reglerna egentligen handlar om är ju allmänintresset för nyheter men också motparten att man vill behålla personers integritet. Detta kan skapa problem. Många tidningar brukar rubba personers integritet under ”skandaler”. T.ex. Under Knutbymordet så gick diverse tidningar ut med påståenden om olika brott de anklagade personerna skulle vara ansvariga för, det var allt från religiösa avvikelser till sexuella övergrepp inom sekt, trots dessa grova anklagelser hade tidningarna ingen respekt för personernas integritet utan publicerade deras namn och bild i offentliga medier. Då uppstår frågan om hur vida allmänheten var/är i behov av sådan övervakning? Och även hur detta måste drabbat de involverade personerna? Detta blev i efterhand en livlig debatt.
   Men det är ett mycket bra och konkret exempel på hur dessa två parter som ändå ska befinna sig inom samma ramar kan strida emot varandra.
   Det gäller att hitta en balans för hur mycket man som tidning kan säga. Här räddar de pressetiska reglerna de personerna i den utsatta situationen.
    Varför händer det att tidningarna tar det till en överdrift och publicerar namn och bild? Jag tycker själv det är väldigt ovanligt att det förekommer bilder på personer tillsammans med namn under t.ex. en mordutredning när det inte är fasställt vem som har gjort vad, detta är dock min personliga åsikt.
    Dock är jag mycket mer bekant med bilder på ”suddiga gärningsmän” under mordutredningar. Jag har vi något tillsälle i mitt liv frågat varför man publicerar en suddig bild på en trolig gärningsman och fått svar från journalisten att det handlar lite om makt, man vill visa allmänheten om att vi vet. Vi vet vem mödaren är och det gör inte ni. Man vill skryta med informationen. Detta kan jag koppla till varför man publicerade bilderna och namnen under Knutbymordet, man ville visa att vi vet.
   Men att man gick ut med hela bilder och namn och inte ”media-namn” eller suddiga bilder har sina enskilda orsaker och det går endast att spekulera i vilka det kunde varit. Ville man visa konkurrenterna att de visste det först, innan någon annan? Detta var en stor skandal som skakade hela Sverige, en sådan nyhet sålde under den tiden. Allt kring mordet som var nytt sålde tidningar som smör. Kanske var det pengarna? Att få den bästa första sidan? Jag har svårt att tro att tidningarna planerade att hänga ut dessa personer.
   Dock detta säger en av de pressetiska reglerna ” Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
   Personligen tycker jag inte att namn hade varit visentligt här. Varför behöver allmänheten veta vad mödaren hette? Kanske om det var Göran Persson eller Amy Diamond som var mödaren just för att de är kändisar, men när det är okända privatpersoner – vad spelar det för roll?
   Men de viste det, och ville visa det.

Slutsatts
Hur ska man sammanfatta ett begrepp som sträcker sig till månen och tillbaka? Pressetik är som en låda, och den fyller vi med alla regler och andra närbesläktade begrepp och sätter locket på.
   Media i sig är ett så stort träd att grenarna naturligt faller in i andra träd och tillsammans bildar de en hel skog. Det är därför så svårt att såga ner begreppet media och försöka räta ut alla grenar och begrepp inom det. Allt hänger ihop.
   Det vi nog är mest omedvetna om är hur mycket media påverkar oss. Vi är under ständig påverkan hela tiden under vår vakna tid. Vart vi än vänder huvudet så finns det något som är redo att stråla av sig sin påverkning mot oss och vi tar emot det, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Men vi får inte glömma att vi själva kan ha en stor inverkan på media, median är anpassad efter vad vi läsare vill se och läsa om. Det är inte tidningarna som tycker det är roligt att rapportera om massmord och våldtäkter, det finns statistik på att det är då tidningarna säljer – det är vi som vill läsa om det.
”Varje dag läser vi med stor förvåning om saker som vi ser omkring oss utan att förvånas det minsta.” Lord Chesterfield.

Kvinnor, tar vi medvetet an offerrollen? Eller blir vi placerade i den?

Kvinnan; tystlåten och känslig. Gråter för minsta lilla, pratar helst om känslor, är lika svag i själen som kroppsligt. Ska laga mat och ta hand om barnen. Samtidigt vara vacker och en fröjd för ögat.
   Vart kommer alla dessa fördomar från om oss kvinnor?

Att försöka hitta roten till en fördom är svårt. En fördom som denna i sig är mycket naiv och dömande. Egentligen vet en förnuftig människa att den inte är sann och att detta bara är en felaktig syn på kvinnan som kommer från en tid då människan inte hade utvecklats mentalt. Idag är vi generellt intellektuellt utbildade och besitter den kunskap det krävs för att kunna tänka resonerat kring sådana påståenden och kunna dra slutsatser om det stämmer eller inte. Idag finns denna fördom kvar, dock är den inte lika enkel som den ovanför. Kvinnosynen idag är ett komplext begrepp som gestaltar sig i olika sammanhang. De är svårt att reda ut, då man uppfattar det på olika sätt. Det är i dagens samhälle ett ganska känsligt ämne då de finns mycket delade åsikter om den, då de för några år sedan pågick en het debatt om jämställdhet på arbetsplatser och i lönesammanhang som ännu inte riktigt svalnat.

Allt grundar sig i hur kvinnans roll var förr i tiden. Kvinnan lagade mat och tog hand om barnen. Om vi tänker tillbaka ända till medeltiden, som vi måste för att försöka hitta någon rot i det hela; så var mannen fysiskt mycket starkare än kvinnan och det resulterade i att mannen automatiskt fick de tyngre jobben och kvinnan som kanske var mer estetisk lagd och svagare fick de arbeten som vi idag kallar; kvinnogöra, kvinnojobb.
   Man måste ha i åtanke att på den tiden männen var jagare och kvinnan bar på barnen och samlade frukt, det var redan då man sådde fröet som sedan skulle växa till en het debatt om jämständighet.
Våra tankar har sen den tiden utvecklats och vårt sätt att tänka och se på saker har förändrats. Genombrottet kom under 1700-talet, tiden som kallas upplysningen i Europa. Upplysningen är fadern till mer intellektuella tankar, man började tänka utanför ramen och utvecklade sin kompetens och läskunnighet. T.ex. innan läste man högt för alla, nu istället fick varje person sin egen bok att tänka och analysera kring.
Daniel Defoe är en person som utmärker sig för att vara en upplysningsman. Han är författare till den odödliga klassikern Robinsson Crouse. Som handlar om en upptäcktsman som åker vilse på en upptäcktsfärd och hittar istället något ingen visste fanns.  Den är även en klassisk upplysningsroman på det sättet att huvudpersonen får dra logiska slutsatser som sedan visar sig vara rätta. Det är en bok som öppnar vyerna.
Men några andra tankar som har rötterna i 1700-talets upplysningstid är feminismen. Anna Maria Lenngren var en svensk känd poet som skrev en dikt som knyter an till dåtidens kvinnosyn.

          ”Med läsning öd ej tiden bort -

Vårt kön så föga det behöfver,

Och skall du läsa, gör det kort.

Att såsen ej må fräsa öfver!”

Dikten kan, som mycket annat tolkas på många olika sätt. Lenngren var i sin ungdom mycket engagerad i kvinnors rättigheter, men hon gav upp dessa tankar senare i livet. Ska man tolka det bokstavligen eller ska man läsa mellan raderna?

Ska man tolka det som att hon hånar synen på kvinnors rätt, eller att hon bokstavligen tyckte att kvinnor inte skulle hålla på med poesi och författarskap?
Personligen uppfattar jag dikten som ren ironi. Jag tror att detta är Lenngrens upplysningstankar kring kvinnans roll i samhället. Upplysningen var som en mental revolution som öppnade många nya dörrar som gav möjlighet till människor att tycka på andra sätt. Hon kanske fick upp ögonen för att det var mansdominerat och att kvinnorna fått en roll i samhället som inte var lik mannens. Hon ifrågasatte kanske denna roll, varför kan vi inte vara på ett annat sätt?
Det sägs att hon gav upp sitt engagemang i kvinnorätt senare i livet. Denna dikt kanske beskriver det. Hon kanske gav upp och tyckte att hon hade slösat tid på att läsa och bli bildad men ändå fanns denna trånga kvinnosyn kvar – och det gjorde den ända tills idag.
Det som är intressant är att denna dikt skulle kunna skrivas av någon idag. Men då skulle den uppfattas som ren ironi och ett hån mot alla som tycker att kvinnan ska stå jämte spisen med ungen i famnen.
På 1700-talet var feminismen ung. Idag känns den nästan uttjatad. Idag handlar kvinnosynen mer om sexuella trakasserier, våldtäkter och kvinnomisshandel. Istället handlar mycket om dagens kvinnosyn om den sexuella biten vilket bottnar i denna förtryckta syn men också på mycket annat. Att kvinnor säljer sig, att våldtäcker blivit mer vanligt har gjort att respekten för kvinnan och dens kropp har försvunnit. Vi har vant oss att det är så synd om oss kvinnor i dagens samhälle att vi automatiskt tagit offerrollen. Vilket startar en ond cirkel. En fördom om oss kvinnor är att vi är känsliga och svaga själsligt som kroppsligt. Om vi tar oss an offerrollen som det utsatta könet i samhället sänder vi ut ett budskap till det andra könet att det är synd om oss kvinnor, vi är svaga och kan inte försvara oss. Ger vi denna signal så blir vi lätta offer för omvärlden.

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det måste va' ditt fel
Vem skulle ha trott dig?
Du fyllde i blanketten som inget
Och sen så var det borta
Allt som var ditt

Säkert sjunger om en våldtäkt 2007. Om kvinnans sätt att se ner på sig själv. 
Vi tycker så synd om oss själva att vi inte ens tillåter oss att inse att det är fel. 
De männen gör mer oss är fel, så himla fel de kan bli. Men vi kvinnor vet inte bättre, de är vårt fel.
Det måste vara det, det är ju alltid vi?
”Våldtäkt handlar om makt, inte sex. En våldtäktsman använder faktiskt våld eller våld 
- eller hot om det - att ta kontroll över en annan människa.” 

Det är inte konstigt att en kvinna efter en våldtäkt automatiskt placerar sig själv som ett offer. 
Hon är ett offer för en våldtäktsman. Hon var en gång ett offer. Att sluta vara ett offer, det är de
 som kvinnan måste bearbeta för att kunna ”komma tillbaka”. 

Våldtäkter är ett av de största problemen vi har idag. Män som ger sig friheten att under en 
kort period ta över en kvinnas kropp, hur kan de tro att de får de? "Jag föredrar att karakterisera 
våldtäkt helt enkelt som en form av tortyr. Precis som torterare är våldtäktsmannen motiveras av lust 
att dominera, förödmjuka och förstöra sitt offer. Precis som en bödel, han gör det med hjälp av de mest 
intima handlingar tillgängliga för människor - sexuella sådana.” - Helen Benedict, Virgin eller Vamp, 1992

 När en man förgriper sig på en kvinnas kropp bryter den ner kvinnans integritet, för integriteten börjar i kroppen. Det är inte bara kroppsligt som kvinnan går sönder, utan på så många andra sätt. Laura Esquivels skriver i sin roman Kärlek het som chili om synen på våldtäkt; Kroppen är som en oanvänd tändsticksask. Vi har alla samma potential att brinna men om vi inte aktar oss så kan vi bli angripna av fukt. Inträffar detta går det aldrig att tända igen.
”Det spelar ingen roll att den första kvinnan dör i sviterna av en dålig utförd abort och den andra för att hennes valde att ge familjens mat till hennes bror. Att den tredje avlider efter att hennes man angripit henne med frätande syra och den fjärde togs bort redan som foster eftersom doktorn konstaterat att hon var flicka. Det är samma död. Det är en politisk död. En logisk konsekvens av att kvinnor över hela världen anses vara mindre värda än män.”  Skriver Katrine Kielos i boken ”Våldtäkt & Romantik”

Kvinnor är mer utsatta för våldtäkt än män. Vilket gör att det ständigt finns en dold rädsla inom kvinnor för att gå ute själva, mörka gränder och att passera killar ensam. Detta är en rädsla som är orättvist delad i Sverige. Ett kön går städigt runt och är rädd för det andra, är det så vi vill ha samhället? Kommer det komma till gränser då vi måste separera de två könen åt för att alla ska känna sig säkra? Generellt sätt så går kvinnor runt med ständig rädsla för våldtäkt om kvällar och sena nätter, ännu en gång tar vi oss an offerrollen för våldet som finns ute på gatorna.
”I en intervju i Dagens nyheter pratar Guillou om vikten av att ett våldsoffer inte ser våldet som förknippat med en speciell gärning. När man gör det skjuter man över skuld på sig själv och fastnar i den tilldelade rollen som i grund och botten är själva problemet” Fortsätter Katrine Kielos.
En kvinna som förknippar våld med våldtäkt fastnar i våldets system genom att ständigt vara rädd och sårbar.

Det som är intressant är att tankar och handlingar som hände och tänktes för över 100 år sedan fortfarande lever kvar. Hur arbetet fördelades i familjerna under medeltiden har haft en inverkan på dagens syn på kvinnor. Vi vet detta idag, därför måste vi förebygga liknande problem till framtiden. Det är dags att acceptera transexuella, homosexuella osv. könet måste få en mindre betydelse. Vi måste se varandra för de personer vi är, inte hur starka vi är generellt sätt. Sluta generalisera! Vi måste ta varje person som en enskild individ.

För att kunna kvinna och känna sig säker och fri så måste vi först förstå det som är fel. Män har ingen rätt att förolämpa mig på grund av mitt kön. Vad är ens ett kön idag? Kvinnor kan bli män och män kan bli kvinnor. Män kan klä sig och se ut som kvinnor och tvärt om. Det går sakta men säkert framåt mot en tid då könet inte har en betydelse och forntidens kvinnosyn bara är ett historiskt dokument och inte ren fakta som speglar av sig på kvinnosynen än idag. Ekonomiskt sätt och politiskt sätt så bryr jag mig personligen inte om jämställdhet, det kan man skapa sig på sin arbetsplats genom styrka eller mod. Men att behöva gå runt att vara rädd, osäker och inte kunna vara sig själv på grund av det andra könet är inte rätt. Att kvinnor ska acceptera att någon tar över dem och utnyttjar dem är inte rätt. Hela samhället är emot våldtäkter. Det är en sak vi är överrens om.
Men det är också din plikt som kvinna att försöka påverka systemet idag. Våga stå upp mot mannen som tar dig på rumpan på jobbet. Killen i hissen som säger uppmuntrande saker om din byst. Och våga anmäla killen som våldtog dig i parken.
”Du kan trampa ner mig i mycket smuts, men ändå; som damm ska jag öka” Maya Angeluo

Jag läser på Dn.se att årets Bookerpris har gått till Howard Jacobson för sin bok The finkler Question som beskrivs som en ironisk berättelse som tar i tu med kärlek, judendom och förlust.

Vad får man? Såklart titeln men även en summa på 50.000pund!

Howard Jacobson har varit nominerad förut och vann till slut. Jag blir själv lite sugen på att läsa boken. Dock är det lite synd att jag endast kommer i kontakt med denna hyllade författare pga att han vunnit ett pris. Har aldirg hört talas om honom. Har ni?

Här har ni den 68-årige prisvinnaren!

Och här är boken! (tycker det alltid är roligt att bekanta sig med layouten på böcker)

Här ser vi hur Howard gråter sina glädjetårar, han är överlycklig för vinsten och så tacksam och glad.
Eller.. han ser mer ut som "Jaha.. här står man.. Snark.."

Jag hittar inte så mycket information om mannen. Men han är författare och journalist från England.

 Några av de aktuella händelsena. Allt från Bonnier, Ung & Bortskämd till Bookerpriset!

Tänkte hänga med mina akademiska vänner..

Hej Martina Haag!

Och hej på dig med Björn Hellberg!

Nemen Jan, är du också här?

Tja tja Bert!

Stormare också? (Ytterst charmig bild på mig)


Men Martina igen?

Heeej du Mark!

..självklart Christian Hedlund också!

Hallå du Moberg!

Och räven!

Och såklart Ola!

Vadå självklart skryt? Vem ska de?

Hej!
Jag är stolt över att komma från Finland. Men jag får alltid hävda mig, varför?
Alltid måste jag förklara att Finland har lite mera KLASS än Sverige.
Vi vet  allt hur man ska se ut!



Håller ni inte med?

Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris, och redan från sida ett kastas läsaren in i Gervaises smutsiga och något sorgliga tillvaro. Den som trodde att hennes omgivning och liv efter några hundra sidor skulle ta en positiv vändning, hade fel. Något som senare framgår är att boken i största allmänhet kommer präglas av en varaktig dysterhet.
  Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris. Redan från början har hon problem med sin man, och där tar historien sina första steg.   
    Hon står en tidig morgon vid fönstret och betraktar staden ta liv efter en natts tystnad. Även hennes natt har varit tyst då hennes man ännu en gång spenderat tid bland stadens gator onykter och obetänksam istället för hemma. I samma veva får läsaren en försmak av Zolas tungsinta sätt att skildra Gervaises omgivning. Bara efter några få sidor in i boken blir det självklart att boken tyngs ner av den smutsiga tillvaron, den negativa andan och slutresultatet blir sorligt, nedstämt och nergånget.

Att direkt kastas in i Gervaises tillvaro förstärks när man efter något stycke plötsligt befinner sig i ett hett slagsmål mellan Gervaise och en av hennes mans fnask inne på tvätteriet.
  Aldrig har jag läst en bok där två kvinnors slagsmål har varit mer detaljerad. Främst blir jag förvånad över språket då boken har några år på nacken. Skvallret och de vidriga orden är något som dominerar i boken, ”Din subba, upprepade långa Virginie. Vad går det åt henne, den galninge..?”
   Att kvinnor slogs måste väl ändå vara något som under bokens tid måste varit tabubelagt. Att kvinnor slåss har jag inte tidigare stött på i böcker än idag så att plötsligt befinna sig i ett mycket väl detaljerat slagsmål blir en uppfriskning och läslusten cementeras.
Jag tycker at boken i största allmänhet besitter många starka scener, och detta är en av dem. Även Zolas magnifika öga för detaljer kommer fram i dessa starka scener.
Just till en början, med den mycket tråkiga inledningen så hade man lust att stänga igen boken och dennes smutsiga inre. Men med sådana här friska inslag så ökar läslusten avsevärt.

Zola har ett mycket mörkt sätt att framhäva boken vilket gör att den genast får ett ”deprimerat stämpel” på sig. Det är i synnerlighet nyfikenheten och väntan på ”bättre tider” som gör att man ihärdigt läser vidare. När man upptäcker att det fortsätter och fortsätter så förstår man snart att det är ett medvetet syfte. När man gör det så är det mycket lättare att läsa boken för vad den är, istället för att hoppas på att den ska förvandlas till en solkskenssaga.
För när du kommer till insikten av boken och uppskattar den för vad den är så får du ut så mycket mer.
   Det intressanta med att läsa en bok utan att ha speciellt mycket grunder är att man under bokens gång lägger märke till sin egen tankegång och spekulationer kring boken. Man tror si och så efter 100 sidor, sedan händer något och man ändrar sig. Vilket till slut blir en slags naturlig läsprocess. Vilket gör läsning till något helt annat när du själv blir involverad i det på ett annat sätt.

Som jag flyktigt nämnt gör inte inledningen till boken något bra intryck. Dock gör den vad en boks början ska, nämligen fångar mitt intresse. Inte minst genom att låta mig direkt hoppa in i händelserna vilket skapar en nyfikenhet till allt. Varför väntar hon på mannen? Vart har han varit? Brukar han vara ute om nätterna? Vad är detta för förhållande?
  Några av de tankar som kom och gick var att till en början trodde jag fokuset låg på kvinnan. Att boken på något sätt skulle kretsa kring en kvinnas liv/roll på den tiden. Eftersom allt pekade på det, en otrogen alkoholiserad man, att hon väntar på honom, att hon tvättar och lagar mat, att hon har hand om barnen. Allt kändes väldigt kliché till en början. Men man ska aldrig skapa förutfattade meningar i början av en bok. Oftast tar de 100 sidor för att du ska vara fast, även i detta fall.
   Dock framgår det hela tiden att alkoholen är den röda tråden och följer flitigt med i handlingen.

  Till en början skildras även en ihärdig kärlek som dock tar slut väldigt fort. Varför just spriten har en så stor betydelse i just Gervieses fall är att hon till slut kommer att känna ett stort hat mot den. Spriten som alltid funnits där. Hon går till en sådan överdrift ibland att hon beskyller spriten för att ha tagit det goda ifrån henne. När det i själva verket ha varit hennes tidigare mäns svaghet. Man kan säga att älska sakta glider mot att hata.
    Från sida till sida kan du snabbt börja gissa dig till en realistisk/naturalistisk ton och då får man en aha-upplevelse utan dess like. Men just den avskalade sanningen om en kvinnas liv känns så bar, verklig och sann.
     För vem skrev om kvinnor som slogs under den tiden? Jo, någon med en baktanke. Kvinnor stod inte alltid vid spisen utan kunde precis som män blossa upp och slåss. Varför är det så konstigt egentligen? Men det var inte så idealet såg ut. En kvinna skulle inte slåss. När man sedan accepterade den tanken blev det plötsligt en oskriven regel.
Vi lever idag med könsfördelade ideal. De finns saker man ska och inte ska göra. Dock är vi alla människor och ”slagsmåls-lust” kommer inte från könet.
    Mycket av det Zola skriver är sanning. Det är så här det ser ut. Han undervisar dåtidens människor i deras egen vardag. Han lär dem om deras grannar, fastrar och kusiner. Det hemska är inte att de förekommer, utan att det kommer som en så stor chock. Varför är inte allt tänkbart?

Alla sådana här tankar är det Krogen som sätter igång. Även fast det kanske inte är ”rätt” tankar, och de som Zola väntades väcka. Jag tror ändå det viktiga är att Krogen är så mycket mer än en tragisk berättelse om en kvinnas familjeproblem och spritens övertag. Här finns många viktiga frågor nerbäddade i ord som utgör romanen. Boken ifrågasätter kvinnans roll, kärnfamiljen, alkohol och så mycket mer.

Igenkänningsfaktorn är inte hög i denna bok. Ofta brukar man identifiera sig med huvudpersonen, hitta likheter och även olikheter, och i detta fall måste jag säga att olikheterna är fler. Dock måste jag tillägga att huvudpersonen växer i boken. Detta är trots allt en livsberättelse och vi får följa Gerveise från sina unga år genom livet. Att hon i slutet blir det hon hatat mest av allt, ett fyllo, gör att man kan känna en slags koppling. Hennes liv är inte perfekt, ingens är.

Men på något sätt förstår man henne, tycker man synd om henne. Men det är något med hela hennes karaktär. Hela hon strålar av oskyldighet och bräcklighet. Jag känner en ständig sympati för henne. Från första början kliver hon i en offerroll då hon ständigt låter sig förnedras av sina alkoholiserade män. Man har ändå ett hopp, och en tro om att hon är stark nog att göra något annorlunda. Att hon själv börjar dricka och blir precis som de är en sådan klar sanning att den nästan svider i ögonen. Där får man ännu en gång smaka på sin egen naivitet, varför skulle hon inte kunna dricka om de kan? Varför ska hon orka stå emot?

Denna bok är dock skriven på ett skickligt och intelligent sätt men om något mycket vardagligt. Något vardagligt men då mycket tabubelagt, och en naturalismens främsta uppgifter att ta det där vi inte vill se och höra till ytan. Skala av det och visa upp det för oss, i dess allra naknaste och sanningsenliga jag. Få oss att ta upp huvudet ur sanden och bemöta det, och sedan konstatera att det inte var så farligt. För är det något som hjälper att normalisera något tabubelagt är det vi tillsammans, genom att prata, diskutera och spekulera, genom att ens bara nämna det bland oss, så normaliserar vi saker tillsammans. Inget ska egentligen behöva vara tabubelagt. Gör jag något hemma, som jag vet att du också gör, varför inte prata om det?

Peripetin i boken är faktiskt ganska intressant. Eftersom man hela tiden i huvudet strävar efter att det ska finnas någon ljuspunkt gör att det lilla minsta positiva i Gervieses värd blir en aha-upplevelse, det i sin tur gör det svårt att tolka den förutbestämda peripetin. Men när Gervieise sedan hittar en ny man som verkar vända allt måste ändå vara höjdpunkten i hennes och bokens liv. Att det sedan går neråt därifrån känns förutsagt, ingen lycka är evig, och speciellt inte om Zola får bestämma.
Hon finner alltså denna nya man, Coupeau, och föder sitt tredje barn och hela livet verkar frid och fröjd. Hela tiden ligger det ett mörkt moln över deras tillvaro som bara väntar på att få släppa de första dropparna av kaos, förtvivlan och sorg över dem.
Varför jag sa att det kändes förutsagt att något skulle hända var för att det inte kan ta slut här. Det kändes inte som boken fram till detta skulle vara dyster, och sedan förvandlas till regnbågar och solsken. Det skulle inte kallas naturalism då.
   Som jag förutspått faller de första dropparna.. ner i halsen på Coupeau.
 Han börjar dricka, och som så många andra blir han helt annorlunda. En man som till en början bara drack vin, var fin i kanten och till synes en perfekt man. Där ser man vad spriten har för makt. Och när man faller under den, hur snabbt livet tar en drastisk vändning.

Men som människa har vi alla samma förutsättningar att falla för spriten, dock har en del de lättare än andra. Där har vi en likhet, detta skulle kunna vara din eller min verklighet, men det är den inte. Varför? Vad är det för skillnad på dig och Coupeau? Om du råkade ut för något hemskt, något som plågade dig dag och natt, och det fanns ett enkelt sätt att bedöva dessa känslor? Skulle du ta den?
   Där finns en viktig likhet. Jag ser i mellan åt ner på männen som dricker och tänker ”jag skulle då aldrig..” men som så många innan mig sagt ”man ska aldrig säga aldrig”. Alltså är detta ett utmärkt sätt att ta människan och sätta den i sin egen misär skapad av sig själv och genom det rädda den. Hur? Genom att beskriva den, genom att i minsta detalj berätta hur det kan se ut. Det ger oss modet till att kämpa emot begäret av att hitta något lindrande, något som fyller våra liv. För det ska inte kemikalier göra, utan det ska vi själva.
Samtidigt är Gerveise den där kvinnan som hela tiden upplever motgångar efter motgångar och alltid är spriten boven i dramat. Den berövar henne på kärlek. Den berövar hennes barn på sina fäder. Men ändå faller hon vika för sin svaghet och sitt hat och gör själv som alla de andra, tar tag i flaskan och låter den leda.
    Där på slutet förenar Zola mina tankar med boken. Jag som hela tiden ser ner på dem, och tänker ”inte kan de” och det känns som Gerveise tänker likadant. Ändå, hon som känner förakt till flaskan blir den som tar och dricker den.
Det är starkt visat. För vem sa att barnen som växte upp med en alkoholiserad pappa och såg vad alkoholen gjorde, inte kan bli alkoholister? Vem sa att den som såg sin make slå sina barn inte kan göra samma sak? Vi är alla samma skrot och korn, och vi har enligt mig samma förutsättningar från början. Vi har alla samma saker i oss från början, vad vi sedan gör med dem är det som skapar vår personlighet.

Vad är bokens tema? Vad handlar den egentligen om? Jag tycker boken är en utmärkt skildring av hur en värld där alkoholismen styr och ställer ser ut. Den handlar om alkoholens makt kring människan, hur man söker tröst hos den, hur man hoppas på förändring genom den. Boken håller hårt om sitt ämne dvs. alkoholismen och beblandas med allt som berör en alkoholistisk värld, dvs. slagsmål, skvaller, elakheter och hemskheter.

Men att under 40-talet skrivit en naturalistisk bok måste vara ett resultat av en helt annan tid. Efter en tid då människan satt sin tro till något högre som inte går att förklara, är det naturligt med en motreaktion. Ofta när det blir för mycket av det ena så väcks ifrågasättande tankar hos andra och då bildas två motparter.
   Det var inte så att Zola en dag vaknade och såg bristerna i samhället och blev naturalist. Utan som många andra stora författare så hämtade han inspiration från andra. Men även under hans tid fanns det en såkallad naturalistisk tidsströmning som ständigt fanns där, och bubblade under ytan. Den tidens största stjärna för naturalismen var Taine, som Zola hämtade mycket inspiration ifrån.
  Han läste även Stendahl, Flaubert och Balzac med mera och blev slutligen naturalist. Dock hade Zola en egen grundande tanke från början som lutade åt naturalistiska hållet, och när han hämtat inspiration kunde han fullborda sin titel som ”naturalist”. Han var naturalist i etiska som filosofiska bemärkelser, vilket lämnade avsevärt stora avtryck i hans litteratur.
   Något som alltid är intressant med de äldre verken är hur mycket man kan få ut av att ha kännedom om författarens liv, tankar och tid. Det känns som förr när författare skrev fanns det alltid en baktanke, det fanns en stark åsikt som de ville framföra till världen. De känns som romaner som denna inte görs längre, utan att vi istället är fast i vardagsromaner där vi i utbyte värdesätter igenkänningskomik. Jag har inte på länge läst en nutida bok med ett så starkt budskap. Idag reflekteras istället vår tid av mycket noir-böcker om Stockholms unre värld vilket jag inte alls känns representativt för vår tid.
   Det jag blir mest imponerad av är just att denna bok som är tryckt 1946 skulle kunna utspela sig idag. Det är ju ganska sorligt att tänka så, att ända sen 40-talet har alkoholismen haft stryptag om människor, den har tagit liv och förstört. Nu lever vi på 2000-talet och inget verkar ha förändras. Detta är det främsta sättet att se kontexten i det hela. Att språk, delar av omgivning osv. speglas av just 1900-talet gör inget, för själva kärnhistorien skulle kunna vara min eller din granne. Kontexten blir då allt för tydlig.

Även fast boken hela tiden har den här dystra känslan, och gång på gång försöker Gervaise bygga upp sitt liv efter ännu ett ras, så känner jag ingen överdrift. Det känns äkta och på riktigt och trovärdigheten för boken är mycket hög. Man får sådant medlidande för Gervaise när hon äntligen tror att hennes liv är bra efter alla nedgångar, och så rasar allt igen. ”En olycka kommer sällan ensam” brukar man säga, och Gervaises liv är ett praktexempel på detta.

Jag tycker slutet är så starkt. Efter att ha läst öppna slut och ”de levde lyckliga i alla sina dagar” så är jag glad att någon vågar sätta punkt. Alla får inte lyckliga slut i den verkliga världen, så vem försöker vi lura?
”Gervaise höll ut på detta sätt i flera månader. Det brakade ännu mera utför med henne, hon fann sig i de mest förnedrande skymfer, svalt ihjäl så småningom, litet för varje dag. Så fort hon ägde fyra sous, drack hon och törnade mot väggarna”
   Och här är cirkeln sluten. Vi började med en man som drack, drack för att glömma hans eländiga tillvaro i allt det smutsiga. Vi hade hans starka fru som till en början var en kämpe, som orkade stå emot, som såg att det var fel. Men tillslut faller hon även för flaskan och det blir hennes undergång.

Med tanke på bokens höga ålder så har den en förmåga att fortfarande vara aktuell. Den har ett budskap som funkade då och idag. Alkoholismen är inte på väg någonstans så jag antar att den även kommer funka i framtiden.
   Något som också är intressant med Krogen är att den inte är verklighetsbaserad (inte vad vi vet) men skulle kunna vara det, i alla fall idag. Här står en sanning som ibland är svårt att bemöta men vilken sanning är inte det?
”De sanningar som vi inte vill höra, är oftast nyttigast för oss att lyssna till” Voltaire.

Hejs!

Hittade ett gammal låne-kvitto i Emilé Zola -krogen.

Nordqvist/pannkakstårtan
Nordqvist/stackars pettson
Norlin/här kommer helikoptern
Bergström/Llyg! sa Alfons Åberg
Bergström/Lyckliga Alfons Åberg
Lindgren/Lotta på bråkmakargatan
Lindgren/Lotta, Madicken, Emil
Zola/Krogen

Hur ska jag tolka detta?