Om det så skulle kosta mig livet – Margaretha Sturesson

Jag läste nyligen ut Margaretha Sturessons debutroman om hennes traumatiska upplevelser.
Bloggen innehåller annars mycket lättsamt skriveri, tips och försök till uppmuntran. Men vad jag saknar efter jag läst en bok är att få bena upp den. Få säga vad jag tyckte och tänkte. För efter jag läst en bok så kan jag inte personligen lägga ett kort omdöme på den och gå vidare. Utan jag måste stanna till och tänka, summera upp alla tankar längs boken och knyta ihop säcken och sedan placera den i hjärnans garage.
Bloggen blir mitt mentala bollplank. Många av mina vänner pratar hellre om helgens fest än boken de lästa förra veckan, vilket är normalt. Jag har mycket i min hjärna, mer än bara förra helgens fest. Och därför känns det bra att få ut det ingen annan vill lyssna på till min blogg, där människor kan som faktiskt vill kan läsa. Då går informationen till rätt lyssnare. För i livet måste man anpassa sina tankar efter umgänge/tillfälle. Att alltså ha en blogg där det är tillåtet att berätta om förra helgens fest gör det lättare att fokusera på förra helgens fest när jag pratar med mina vänner.

Tillbaka till Margaretha Sturesson.

Om det så skulle kosta mig livet är djup. Man får dyka ner i Margarethas hjärna och få tillfälle i akt att försöka förstå vad som föregår där inne, samtidigt som själv inte har någon som helst aning.
Boken handlar om just Margaretha och är en slags självbiografi om hennes liv fast med det största fokuset på en specifik händelse.
Margarethas tid i församlingen Kristet Center syd gör att Margaretha till slut hamnar på avdelning 54 på en psykisk avdelning där hon sedan tillbringar nästan två år.
Boken inleds med att vi får följa Margaretha ”En vanlig dag” och ”En annan dag” på församlingscentret. Där får vi insikt i hur församlingen fungerar, ju mer Margaretha berättar ju mer höjer jag på ögonbrynet.

Margaretha går med i Kristet Center syd i hopp om att få en mer djup och nära relation till gud. Prästen som startar upp hela föreningen tillsammans med Margaretha och hennes make Sven målar visuellt upp en bild om en församling som ska nå länets folk – det är deras vision.
Prästen som Margaretha och Sven har stor respekt för är den perfekta ledaren att utföra detta, han är strak, målmedveten, driven och stark.
Efter ett tag märker församlingen att det inte riktigt går som man vill. Anhängarna blir inte fel, ekonomin står på noll och bilden av en stor och lyckad församling rasar dag för dag ihop.
Till slut bestämmer sig Sven och många andra att lämna församlingen, detta var ju inte alls vad som lovades? Margaretha känner ändå ett hopp, som den positiva och utbildade kvinna som hon är vill hon inte ge upp hoppet om församlingen och känner även ett stort ansvar samt respekt för prästen.
Församlingen växer inte, inte heller deras plånbok trots detta gör församlingens lokaler det. Hela tiden har prästen nya idéer som mer och mer sliter sig från den kristna tron. Att det ber börjar bli det ända gudsrelaterade de gör. Församlingen startar en skola, snart byggs det på med gymnasium. Efter det vill prästen starta ett vildmarkscenter till företag. Margaretha börjar undra, i reklamen till vildmarkscentret går det inte ut med sin kristna syn och de som kommer har ingen aning om vilka de är som arrangerar det.
Men prästen är övertygad och har ett driv som får Margaretha med på noterna, hon tycker hans sätt att föra församlingen in i framtiden är modernt och nytt – precis vad den kristna kyrkan i Sverige behöver.
Dock har jag, precis som Margaretha en konstig känsla i magen. Om att detta inte kan vara rätt? Något stämmer inte. Lugnet före stormen.

Margaretha är en av de bäst utbildade i hela församlingen, sanningen är den att många av medlemmarna endast gått gymnasiet. Hon har i grunden en socionom utbildning och bygger under församlingstiden på den med en rektorsutbildning. Hon fullföljer den och blir ansvarig för alla elever, och båda stadierna på de kristna skolorna. Det börjar gå framåt, eller?

Tills en dag. Prästen har hela tiden predikat om att han kan skilja mellan andar. Han kan se andar i människor, och ingen annan kan det. Han har en nära relation till Gud. Margaretha tycker detta är mycket främmande och har aldrig hört talas om detta innan, när hon varit kristet aktiv. Men snart skulle hon bli mer än väl bekant.

Prästen börjar påstå att hon och några andra har demonier i sig. Demoner som tagit över deras kroppar och bosatt sig i dem. Boken kommer efter detta att domineras mycket av just ordet demoner och dess betydelse. För det är här hela Margaretha Sturessons liv börjar bryta samman.  
Prästen ser demoner i Margaretha, han är helt säker på att demonerna bor i henne. För att bli av med dem måste man utföra demonutdrivningar på henne. Demonutdrivningarna kommer snart bli en stor del av Margarethas vardag. Plötsligt från ingenstans kan demonutdrivningarna gå igång, vilket betyder att man plötsligt hoppar på Margaretha, helt oförbredd. Vilket ofta ledde till att hon föll omkull. När hon väl är nere på marken så rullar man henne, tar hårt i henne, trycker på henne. Ordet misshandel är inte det första som ploppar upp, hon beskriver det på ett helt annat sätt. De tar hårt i henne. Samtidigt som de befaller demonerna att lämna denna plats, att försvinna – detta genom att skrika högt. Dessa demonutdrivningar pågår ofta i flera timmar, ibland upp emot 7. Det slutar ofta med att Margartha sitter böjd över en spann och försöker spy, fast det inte kommer något. Detta ser dock prästen och församlingen som något bra, det betyder att demonerna är på väg ut.
Fast det blir inte så, i 14 år är Margaretha ”fast” i församlingen, eller sekten som det egentligen är. Eller blev.
Till slut går det så långt att hon hamnar i rullstol. Detta är dock en medfödd ryggskada hon hade, men den ända symtom hon hade innan församlingen var smärta. Att ligga nertryckt i 7 timmar 7 dagar i veckan av människor, att ramla omkull, bli knuffad på leder till slut till rullstol. Detta förklarar prästen med att det är demonerna i henne som gör henne sjuk.
Demonerna och Margaretha blir nu syndabocken för allt i församlingen. Från att varit en av de första i församlingen, ansvarig för det mesta och rektor blir hon nu istället utfryst. Ingen får prata med henne, hon får inte tillbe gud, hon blir regelbundet påhoppad, hon får inte vara med i projekt. Hon blir till slut gående på församlingscentret utan någon som helst betydelse, förutom en – syndabocken.
Allt negativt går nu att skylla på Margaretha. Att det inte går bra för församlingen, att prästen förlorar pengar, att medlemmarna är fattiga. Allt blir Margaretha och hennes demoner ansvarig för.
Hur slutar detta? På toaletten hemma hos Margaretha, med blodiga armar – hon försöker ta sitt liv.

Här kan man säga att första delen tar slut i boken. Och så är faktiskt boken uppdelad, i två delar. När Margaretha sedan vaknar upp på sjukhuset är början på del två i boken och del två i Margarethas liv. Till en början känner Margaretha stor tillit till sin församling och tänker inte berätta något, i alla fall inget som kan ses som negativt. Hon är beredd att ta allt ansvar för det som hänt, med vad är det som hänt? Den frågan är något som hon måste börja ställa sig. Vad exakt är det hon råkat ut för? Del två i boken är dominerad av dagboksinlägg från hennes tid på sjukhuset, samt riktiga journalanteckningar och psykologsamtal från sjukhuset. Det gör att man får många olika synvinklar på hur hon tänker. Man får följa hennes psykiska resa från att bli grovt självdestruktiv till att hitta en balans i livet och försöka brottas med de tankar hon har.

Att följa en annans resa såhär från utsida, samt att jag inte själv har någon religiös koppling gör att jag främst vill skaka om Margaretha. Jag har svaren på alla hennes frågor, det har hon också men hon kan inte förstå dem. Man vill slå henne, ”fattar du inte?” vill man skrika. Men ändå har jag sådant stort medlidande för henne. Att prästen var en stark ledare går inte att neka. Men han var även manipulativ och psykiskt begåvad måste man väl ändå säga? Han lyckades plocka ut de svaga i församlingen och komma undan med allt i guds namn samtidigt att hitta en trolig och hållbar syndabock för allt som inte gick som han ville. Han lyckades manipulera en hel församling att tro att det bodde demoner i Margaretha.
Det jag blir så förskräckt över är ordets makt. Hur predikan, upprepan och utfrysning kan förstöra en människa så mycket. Detta är egentligen vuxenmobbning till en extrem nivå. Att förstå vad det kan göra med en människa. När Margaretha kommer till avdelningen försöker hon hänga sig i allt från gardiner till persiennsnöret. Hon skär sig med allt. Högra vaden skär hon upp ända till benet, varför? Hon känner sig skyldig, hon måste straffas. Varför? För att hon fått höra detta under en sådan lång period.
Varför denna bok är så otroligt viktig är att denna händelse kan formas om till vanliga händelser vi hanskas med i våra liv dagligen. Den där tjejen som blev så mobbad på högstadiet, är hon det fortfarande? Tid, ord, utfrysning och elakheter kan förstöra en människa så.
Utfrysningen på församlingscentret var något Margaretha tog mycket hårt. Att länge inte få vara delaktig, att jämt vara utanför. Man får sådan förståelse, en aha-upplevelse, en insikt en uppenbarelse. Man ångrar den gången när man bjöd alla utom en till födelsedagskalaset, att man skrattade åt en person precis som alla andra.
Dock är detta en ”från person-person”-fråga och alla hade inte tagit detta på samma sätt. Hade det varit jag hade kanske inte jag legat med uppskärda armar på avdelning 54. Att prästen lyckades avläsa Margarethas personlighet. Han kunde inte se demoner, men han kunde deffenetivt se Margarethas själ. Men som präst måste man vara lite av en person kännare och jag tror att Margaretha anförtrott sig med sin ensamma barndom till honom, även fast det inte framgår i boken. Det var inte en slump att Margaretha Sturesson blev vald till bärare av demonerna. Den här prästen är skyldig till allt. Ändå får man läsa Margarethas tankar, där hon om och om igen brottas med tanken ”Har jag demoner i mig?”. Hon som annars beskriver sig själv som arbetsvillig, populär blad arbetskompisar som församlingsmedlemar, engagerad, påläst och glad. Allt detta framgår men hon glömmer nämna sin naivitet. Kristna har dock den tendensen att alltid försöka se det goda i människor vilket ibland kan vara till deras nackdel. Jag tycker att detta var mer än en bok. Det var en lektion om livet. Som blir till en läxa. Som får än tänka lika mycket som Margaretha gör. Inte bara kring dessa frågor, utan det finns så mycket, mycket mer i boken som gör det till en riktig tankenöt. Boken är också en kamp, en kamp mot omgivningens tankar, mot sina egna tankar och om att vara ärlig mot sig själv. Det är verkligen en resa i människans inre, och även fast Margaretha inte är du är männikska. Och så olika är vi inte! Man lär sig mycket om sig själv, och igenkänningsfaktorn är hög.
Att ens försöka föreställa sig att befinna sig i samma situation gör mig panikslagen. Jag beundrar Margarethas vilja att bli frisk. Och när det kommer till kritan så är hon mycket insiktsfull, begåvad och intelligent. Hon försöker, hon vill. Hon ger inte upp utan är fast besluten att ta sig från botten till toppen. Det hon lär mig är även, att det är ingen annan som kan lösa dina problem, för när det väl gäller är det bara du som kan göra dig själv frisk. Allt handlar om dig själv.

Boken i egen hög person: