Hej

Det jag funderar mest på när det gäller kultur är hur den ska överleva. Allt från Dramaten i huvudstaden till lokala tetarergrupper.
Hur ska det gå? Människor jag frågar om kultur tar stolt avstånd från den. Det finns inget socialt intresse för den kultur vi har i Sverige. Om ingen känner ett genuint intresse till det kommer den inte överleva. Mycket av kulturlivet är en sluten cirkel där kultureliten härjar, men är det så konstigt? En liten grupp människor som faktiskt är intresserade håller ihop, när resten håller sig undan. Blir det inte automatiskt en elit? Där bara de mest framgångsrika skådespelarna/författarna/sågarna överlever. Precis som i djurlivet, de starka överlever.

Men när det kommer till vår kultur så finns det runt om i landet människor som övar in en teaterpjäs. I små byar finns det små tjejer med stora drömmar om teatrar, om författardrömmar. Men alla kan inte lyckas. Men att uppmuntra kulturen skulle inte skada. Att ge den sina 15 minuter i rampljuset skulle göra mycket.
Vi måste finna ett intresse. Själva begreppet kultur verkar vara så tabubelagt, då kultur innehåller mycket av det vi faktiskt tycker om men vi vet inget om det. Fördomarna om kultur måste spricka. Kultur är viktigt, så varför ta avstånd?

Googlade "Tranemo kultur" fann inget aktuellt eller intressant. Jag förstår självklart att det i en sådan liten by som det är, är svårt att uppmuntra och få igång kulturen. Men att sattsa några tusenlappar extra på kutluren i kommunen skulle inte skada.

I Svenljunga (grannkomunen) så är dock insattsen på kultur större. Dom kan, kan inte vi? De bygger nytt kulturhus och har även ett fint egagemang för kulturen.

Nu ber kulturhuset faktiskt om människornas stöd. Tänk att man till slut alltid måste gå så långt att om man ska hjälpa så måste det gynna dig själv. Men så är det, och nu kan du faktiskt vinna en bil. Eftersom jag tror chansen är mycket liten att deltagarna blir många i denna tävling (men jag hoppas!!) så ta chansen. Du kanske vinner bilen?
Vad jag menade är att vi människor är så konstiga. Om det står mellan att skänka en tia till Rädda barnen eller köpa en trisslott så köper vi trisslotten. Den kommer KANSKE gynna oss, fast oddsen är små så KANSKE det händer.
Varför inte skänka en tia till Rädda barnen och veta att du har gjort nytta. Inga kansken.
Nej för i så fall vill vi ha något för det, "Skänk en tia till rädda barnen och få 1000 kronor tillbaka" Vi vill ha något. Om inte pengar eller matriella saker så vill vi ha ett bevis på att vi gjort det. För att ge utan att någon vet skulle vara ett slöseri. Vi vill helst ha diplom men vi nöjer oss oftast med en pinn som vi stolt fäster på jackan. Inte för att vi egentligen bryr oss, utan att vi vill visa alla andra vilka goda människor vi är. "Titta på mig, jag har skänkt pengar. Jag är SÅ god"
Samma sak med faddergalan, om du som företag skänker 10.000kr så får ni skicka en liten hälsning eller så rullar företagets namn hela kvällen på tv rutan. Vem tänkte på barnen? En reklam i tv kostar betydligt mer än 10.000kr, så det är ett billigt sätt att marknadsföra oss. "Handla på ica, vi tänker på barnen" Eller hur..
Jag längtar efter den tiden man ville hjälpa. Inte för vår egen skull. Utan för någon annans. Helt gratis.

Att stötta kulturen är inte svårare än att gå och titta på amatörgruppers teateruppvisningar som oftast är gratis. Hur svårt är det?

Nu fick jag ur mig allt. Kom igen nu! Stöd Svenljunga kulturhus för ett rikare kulturliv!