Nu tänkte jag säga ett litet hejdå för en vecka framåt. Under denna vecka tänker jag hinna med ett tal om Sverigedemokraterna, packa en hel väska, fylla iPoden med sjukligt bra musik, även åka en del buss, en kort visit i Tysland och en lite längre i Polen, vandra på Krakows gator i 20 grader sol, titta på arkitektur, fotografera mycket, och fälla en och annan tår i Auswitch.


Hoppas ni får en fin vecka, och kan ni inte få nog av bloggen så mejla gärna in någon idé ni har. Eller kika in i arkivet som också är fyllt med massa roligt.


Ha det fint!

Inspiration ter sig ofta kreativt. Bilden har jag i vanlig ordning snott från google.


Jag ger en förklaring till det jag gör.

” Framkalla konstnärlig ingivelse hos (ngn l. ngns fantasi), försätta i stämning för konstnärligt skapande.” Så säger Svenska Akademiens ordbok om inspiration/inspirera.

Jag kan känna att ibland missbrukas detta ord. Inte minst av mig själv. Speciellt i samband med bloggen, då mycket av orden består av just inspiration och kreativitet.

”I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting)” Detta skriver Wikipedia.

Jag har dock aldrig påstått att kreativitet och inspiration är samma sak. Men när orden används så tätt inpå varandra kan budskapet ofta bli väldigt skevt, och ordens betydelse kan komma bort och istället får dessa två ord en väldigt liknande innebörd i en text.

Det har absolut inte varit meningen. Men mycket med bloggen handlar i första hand om inspiration. Jag vill sätta igång en mental tankeprocess genom att främst försöka hitta inspirerande saker att göra eller personer som på något sätt kan spegla ordet inspiration. Sedan ska man med hjälp av ord försöka forma dessa saker till något attraktivt.  

Det blir praktiskt taget som ett försök till att sälja in saker hos personer, men att inspirera är ett mildare sätt att göra det. Då har man satt igång en tanke, vad personen sedan gör med den är individuellt. Men ibland behövs en igångsättare för att dina tankar ska fungera. Man kan nästan säga att när man inspirerar så sår man ett frö hos någon, vad personen sedan formar det till är inte längre i odlarens makt.


Varför jag tycker det är så viktigt att just inspirera kommer från början ifrån bloggens ursprungliga syfte. Vilket var att få fler ungdomar att släppar fördomen kring kultur, bygga upp ett nytt sätt att se på det samt kanske vilja prova på. Istället att varje gång försöka förklara varför kultur är bra, och varför man ska hålla på med det är inspiration ett mycket snällare sätt. Där igenom kan man visa upp personer som gör diverse saker och informera om olika kulturhändelser. Som genom ett snyggt sätt ska vara inspirerande.

Kultur är ett ganska tungt begrepp. Att inspirera människor till det genom ett mycket mer lättsammare sätt gör att man till en början tappar allvaret kring själva begreppet. Man inriktar sig på att hitta intresset hos människor, efter att intresset finns kan de själva oftast gå på den mer djupare delen av kultur, gå längre in i djungeln av kultur. Men då gör de det självmant, det är då ditt inspirationsfrö har vuxit till ett träd.

Att det kallas kultur kan ofta få många att backa, samtidigt kan man märka av en tydlig uppdelning av kulturer som håller på att få fäste. Ungdomarna talar om den ”tråkiga kulturen” medan den äldre generationen ser samma sak som den ”verkliga kulturen”. Detta blir alltså en generationsfråga och i samband med det också en generationsuppdelning, och jag tycker deffinetivt att vi ska försöka undvika en uppdelning av kultur. Det går att breda ut dess grenar, men ålder, kön, ekonomi och kunskap ska inte få dela upp det.


Jag grundar främst dessa tankar på all den negativa kritik jag fått kring bloggen. Det finns ett förakt mot personer som vågar inkludera Stieg Larsson, bio och Carolina Gynning till kultur. Jag tror inte att dessa saker konkurerar med det kultureliten vill kalla ”den verkliga kulturen”. Utan vi vill ju berika den, få den att växa och det gör vi inte genom att utesluta saker. Vi ska verkligen inte begränsa begreppet, och sätta regler på den utan istället ska vi med öppna armar omfamna dem som vill bli en del av familjen kultur. Vi rör oss framåt hela tiden, och framtiden kommer också vilja erbjuda kultur och logiskt sätt så kommer framtidens kultur självklart inte bli av samma stuk som den som varit. Kultur är något som lever genom oss människor, det är vi som skapar det och likadant som vi utvecklas, utvecklas också kulturen.

”Bildning, förfining i sätt att tänka” säger Svenska Akademiens ordbok lite kortfattat om begreppet kultur.


De som känner att de tillhör kulturens ”lite bättre del”, kanske skulle hålla med. Att det jag gör kanske smutsar ner det fina ryktet kultur har. Men egentligen är jag ganska stolt över att vara en del av rivningen av den mur som byggts upp kring kultur. För nu är det dags att göra den åtkomlig för alla. Det är även en förlust för kulturen att ha ett prestigefyllt rykte kring sitt namn, man går miste om många människor som garanterat skulle bidra något positivt (även enligt dem) till kulturen. Jag kan förstå hur vissa tycker det är provocerande att jag bloggar om kultur. För vad vet jag?

Ibland känns det som kulturen vill leva i sin egen fördom, och inte märker att vi är många som istället vill bryta ner den. Vi kan aldrig åstadkomma något om vi inte arbetar åt samma håll men samma mål. Annars kommer allt arbete bara innebära bortkastad tid om det sedan visar sig att vi morarbetar varandra. Ingen vinner på det.

Jag kanske inte talar från år av erfarenhet. Men jag är heller inte dum. Väldigt ofta får jag mejl kring bloggen, ”Din kulturblogg är ungefär lika mycket kultur, som om jag skulle ha en teknikblogg och endast blogga om Hobbex”.

Är det fel då? Då bidrar du i alla fall till en normalisering av begreppet. Du tar bort allvaret. Alltid ett steg framåt. Ensam kanske du inte bidrar till en större förändring. Men du kanske inspirerar andra till att också försöka, då blir ni fler.

Att använda begreppet kultur. Att våga sätta namn, att våga inkludera saker är alltid ett steg mot en normalisering. Med varje ord plockar du sakta men säkert ner kultur från sin pedistal.  


Det är den där eviga muren jag tjatar om hela tiden. Vi kanske inte ska riva den helt, utan kanske endast bygga en dörr. En öppen dörr som är välkomnar alla till en begränsad mängd. Skulle alla vara sams då? Då skulle det vara en mindre radikal förändring och för dem som innehar en negativ inställning inte skulle tycka att förändringen skulle bli lika stor – men av samma kraft. Storleken spelar alltså ingen roll, så länge förändringen är av samma syfte. Alltså att alla är välkomna.

Men låt oss säga att jag skulle gett mig på en ”seriösare art” av kultur i min blogg. Då hade jag endast matat dem som redan är kulturmedvetna med kultur. De som redan var tjocka på kultur skulle bli överviktiga, superfeta och groteskt tjocka. Istället ger jag mig på en generation som saknar en syn på kultur, oftast. Och om de innehar en åsikt eller syn, så kanske den inte alltid är så sanningsenlig. Även fast jag inte vill göra generationsfrågan till en stor sak, så finns det en tydlig skillnad när du pratar kultur med ungdomar i 16 års ålder, jämför med någon av den lite äldre generationen. Därför kan inte min blogg se ut på ett visst sätt. Jag känner inget behov av att försvara det jag gör, utan kanske mer förklara. Vilket jag gjort nu.

Jag vet att ni redan var medvetna om detta innan. Men man måste anpassa sitt sätt att tala/skriva efter den målgrupp man vill åt. Jag har inget behov av att inspirera 50 plussare till kultur. Jag är tacksam om de kommer med konstruktiv kritik, och kanske också finner något på bloggen utav värde.

Något som jag också talar om ofta är hur glappet mellan ungdomar och äldre blir större, och det resulterar i vadå? Fördomar. Jag kanske bridrar till den genom att rikta mig mot ungdomar. Men samtidigt känner jag ständigt av den äldre generationen som flåsar mig i nacken i form av hatbrev.

Nu tycker jag att vi tar tag i detta tillsammans. Kultur ska vara något öppet. Vi ska inte begränsa det genom ålder, kunskap, bildning, kön eller hudfärg. Nu öppnar vi dörrarna i muren av kultur, och de ska för alltid vara öppna.

Finns så extremt mycket tidningar, utformade efter alla slags intressen. Just nu hittade jag Teater Tidningen som jag ska läsa igenom, sen fortsätter jag med Svensk Skattetidning. Not.

Är inte för "not" skämt egentligen. Och tycker det är extremt tråkigt. Men kände att jag behövde understryka min ironi med något som alla förstår.

Men egentligen, ibland undrar man över diverse tidningar. Eller jag gör det i alla fall.

Som tidingen "Tåg" och "Svensk skattetidning", "Sjöfartstidningen", "Väv magasinet", "Sveriges natur"

Hur mycket aktuellt kan det finnas att skriva om tåg för att det regelbundet ska komma ut en fungerande tidning? Jag bara undrar.. (var är den nuuuuu..)

Hörs när vi hörs! (Tidningen "Tågs" utelista: SJ)

Jag kan inte förstår hur ödets ironi alltid drabbar mig. Hur kan jag alltid, var eviga gång hamna i en konflikt på Borås Bibliotek.

Okej. Alltid var kanske att ta i? Men väldigt ofta då.

Eller ja. Mindre på sista tiden.

Mer var det förr. Numera är det mer sällan.

Men i alla fall. Att jag hamnar i en konflikt är längre ingen ovanlighet, så kan vi säga. Tidigare under mina gymnaasieår i Borås så låg Biblioteket jämte gymnasiet och då var det alltid lättare att gå dit istället. Varför vet jag inte. Jag som är så lat borde ju egentligen föredragit skolans enkla men betydligt närmare Bibliotek.

Tror det har något att göra med att man ville "ut".


I alla fall. På den tiden så var vi så högljuda att jag förstår männen i rockar som läste Borås Tidning sida från sida. Jag förstår att de plötsligt ställde sig upp och skrek rakt ut. Det var svårt att hålla för skratt men vi blev bra på det till slut.

Numera är det bara otur tror jag. För exakt 16 minuter sedan satt jag och tittade ut i tomma intet. Funderade nog på intervjufrågor som jag håller på och mejlar ut. Plötsligt vänder sig en regält viktig man. Ja.. han såg sådär viktig ut.

- Varför sitter du där och glor? Ha?

Ja vad ska man svara på det så att han lugnar ner sig?

- Jag.. funderar bara?

- Så sitter jag då aldrig och funderar. Höh!!

Sen vände han på sig. Slår ut tidningen lite och muttrar för sig själv och självklart skakar han på huvudet.



Annars är bibliotek jättemysiga!!



Ledsen Hanna. (VET NI PÅ EN SKALA HUR PINSAMT DET VAR ATT SITTA OCH TA DENNA BILDEN I BIBLIOTEKET, NU VILL INGEN SITTA JÄMTE MIG)

Jag satte mig jämte en herre lik jultomten idag på biblioteket:

- Är det okej om jag sitter här? Utaget räcker ingen annanstans, sa jag med min mest oskyldiga och sammetslena röst.
- Ja visst, visst.. visst! Bara du inte är rädd för mig, svarade Jultomten då.

Då for tankarna till Julafton 1994 och framåt. Visst var jag rädd för jultomten. Men det känns ju bra att vi liksom är vänner nu..

Bilden har jag snott från google. Jag vill inte äventyra min nyfunna vänskap genom att fråga om bild.
Det kommer med tiden..

Hej!

Nu är jag äntligen tillbaka. Lite senare än planerat ändå tillbaka.
Efter mycket problem ser äntligen bloggen ut som jag förväntat mig, till och med bättre.

Och det är ingen mindre än världens bästa Sandra som hjälpte mig när allt gick åt skogen!



Så.. nu till den stora frågan..

Vad tycker ni?

Bloggen håller på att uppdateras utseendemässigt och ska kanske framöver utvecklas till en hemsida med massa roligt. Så hoppas att ni håller ut tillsammans med mig så ses vi snart igen!

Nu håller vi tummarna att det blir så fint som jag hoppas på!


Kram Hanna!

JAG VILL HÄLSA TILL KULTURENS DROTTNING I ULEÅBORG, FINLAND.
HEJ MONICA OCH VÄLKOMMEN HIT!

Den nya designen är lika färglös som min själ? Nejdå föredrar att bloggen ska vara simpel, enkel och ren.
Annars blir man så distraherad av all färg.

Lovar att jag ska försöka fylla den men färgfyllda människor, personligeheter, texter och tips!

MAJS PÅ ER

Roligt att bemötas av detta när man ska bevaka P3 Guld



Men nu är problemet återställt och det som fanns kvar av min bevakning är nu uppe
Ni hittar det här nedanför eller under kategorin "Kulturhändelser"

Biblioteksbesöken minskar i åldersgruppen 16–19 år. 1998/1999 besökte 78 procent av pojkarna och 88 procent av flickorna ett bibliotek under ett år. 2006 var andelen 47 respektive 66 procent.
Statens kulturråd/ULF-undersökningarna 2008.

Samtidigt som biblioteks och läsning av böcker minskar hos ungdomar, finns det dock ett större intresse för att låna böcker via nätet. Vi har idag alla bekvämligheter, vi kan beställa mat via nätet, atombomber om vi nu vill det.
Det känns nästan gammalmodigt att ta sig i regn och slask till det lilla biblioteket, glömma lånekortet, få förseningsavgift, stå i kö och tappa bort böcker.

Personligen gillar ja de fysiska böckerna om man nu kan kalla det så. Jag gillar hela biblioteksvistelsen och det gör det hela lite roligare. Men alla är vi annorlunda. Och vi håller redan på att springa in i framtiden i 100km/h så jag antar att det inte finns något stopp på det. Mänskligheten vägrar att stanna och se sig omkring, uppskatta vad som finns. Istället jagar vi det som komma skall, vilket jag tycker är synd. Ibland skadar det inte att ta ett steg tillbaka eller bara stanna och andas.

Varför tror ni ungdomar inte går till Biblioteket lika ofta längre?

Källa
http://www.biblioteksforeningen.org/faktaforskning/statistik.html

Jag har en idé.

Nu lät jag allt som Sickan i Jönssönligan va? Tokiga jag! Ha! Ha! (ironi)

Jag har faktiskt en idé. Nu lät jag bara desperat. I alla fall. Jag vill skriva barnböcker. Notera barnböckER. Inte en barnbok, inte två, utan flera. En hel samling för att vara tydlig.

De kontroverisella barnböckerna. Va säger ni om det?
Jag har så många åsikter om hur samhällets syn på olika människor och olika levnadssätt är inkorrekta och felaktiga. Det är vi människor som sätter gränser för vad som är accepterat och vad som inte är det. Det är vi tillsammans som ett folk som sätter normer och etik. Vi har ordets makt, och när många människor bildar en stark åsikt och en stark röst går det inte att rubba dem.

Nu kopplar ni kanske detta till politik. Till demokrati. Det är inte tanken men det hänger givetvis ihop.

Men i ett samhälle finns oskrivna regler. Mönster som vi följer, medvetet och ibland omedvetet. För att bryta dessa, oftast felaktiga mönster måste vi vakna upp ur den mönster-koma vi befinner oss i.

Hur gör vi det? Jag tänker logiskt. Att bryta ett mönster innan det ens har skapats hos en människa är kanske det rätt tillvägagångssättet?

Därför har jag valt att inrikta mig på barn. Det är deras hjärnor vi ska göra intrång på. Nej.. Kanske inte så dramatiskt.

Jag vill mer ge barn en valmöjlighet att tänka på ett annat sätt. Att bryta från ett mönster som håller på att skapas. Att veta om att det finns andra valmöjligehter. Världen ser inte ut på ett sätt.

Därför har jag tänkt att skriva barnböcker. Självklart är detta en idé - en vision. Men en mycket stark sådan. Jag tänker självklart ge det ett seriöst försök. Om jag sedan misslyckas - då kan jag leva med trösten att jag iaf försökte. Eller så trycker jag upp dem hos Minbok.se och låter mina barn läsa dem.

Jag förstår att det är ett känsligt område jag gör intrång på. Barn. Familjer och främst uppfostran som oftast är så svår att kommentera. Men de sägs ju att de som är bäst på att uppfostra, är de som inte har några egna barn.

Skämt å sido. Nu till idén. Vad är det för slags barnböcker?

Namnet på serien kommer lite lättsamt vara De kontroverisella barnböckerna. Detta kommer dock inte stå på böckerna, känner att det skulle vara lite väl avskräckande.

Jag är så trött. Trött på barnböcker om prinsessor i nöd. I långt blont hår. Rosenröda läppar och smala figurer. Jag är så trött på Mamma pappa barn böcker. Om hela fantasibubblan i böckerna.

Jag förstår att dessa böcker är en fantasivärld. Det är sagor. Men det ger ut lite fel signaler till barn, tycker jag.
Varför kan det inte vara Mamma, Mamma barn böcker? Pappa pappa barn? Varför kan inte prinsessan rädda prinsen? Han kanske är rädd för drakar fast han är prins och kille? Varför kan inte prinsessan ha brunt kort hår? Hon kanske gillar det? Varför kan inte prinsen ha rosa tröja och prinsessan blå?

Det har inte direkt med feministiska frågor att göra. Utan att det ser ut på ett visst sätt för barn. Böckerna ger en felaktig bild av världen. Det är inte alltid mamma pappa barn, utan det finns familjer som ser annorlunda ut. Detta hjälper också en framtida acceptans. Om barnen är bekanta med det blir det inte så kånstigt när Lisa på dagis berättar att hon har två mammor.

Sedan har jag faktiskt EN, en ända feministisk åsikt och det är alla dessa offer-prinsessor som inte kan klara sig själva för fem öre. Sedan kommer den modiga prinsen och räddar dem. Hur ser inte ett barn på detta? De avspeglas sedan på barnets egna lekar.

Varför inte skriva om den modiga men ändå snälla (att skriva att hon var tuff skulle kanske skyllas på en bråkstake-personlighet) prinsessan som räddar hennes prins på drakryggen? Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar.

Vad tycker ni? Skulle ni låta era barn läsa sånna här böcker? Eller skulle de förstöra deras små hjärnor? 




                                              
                             Prins - Blått  Prinsessa - Rosa              
             hehehhheee..  

Nu tänkte jag säga ett litet hejdå för en vecka framåt. Under denna vecka tänker jag hinna med ett tal om Sverigedemokraterna, packa en hel väska, fylla iPoden med sjukligt bra musik, även åka en del buss, en kort visit i Tysland och en lite längre i Polen, vandra på Krakows gator i 20 grader sol, titta på arkitektur, fotografera mycket, och fälla en och annan tår i Auswitch.


Hoppas ni får en fin vecka, och kan ni inte få nog av bloggen så mejla gärna in någon idé ni har. Eller kika in i arkivet som också är fyllt med massa roligt.


Ha det fint!

Inspiration ter sig ofta kreativt. Bilden har jag i vanlig ordning snott från google.


Jag ger en förklaring till det jag gör.

” Framkalla konstnärlig ingivelse hos (ngn l. ngns fantasi), försätta i stämning för konstnärligt skapande.” Så säger Svenska Akademiens ordbok om inspiration/inspirera.

Jag kan känna att ibland missbrukas detta ord. Inte minst av mig själv. Speciellt i samband med bloggen, då mycket av orden består av just inspiration och kreativitet.

”I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting)” Detta skriver Wikipedia.

Jag har dock aldrig påstått att kreativitet och inspiration är samma sak. Men när orden används så tätt inpå varandra kan budskapet ofta bli väldigt skevt, och ordens betydelse kan komma bort och istället får dessa två ord en väldigt liknande innebörd i en text.

Det har absolut inte varit meningen. Men mycket med bloggen handlar i första hand om inspiration. Jag vill sätta igång en mental tankeprocess genom att främst försöka hitta inspirerande saker att göra eller personer som på något sätt kan spegla ordet inspiration. Sedan ska man med hjälp av ord försöka forma dessa saker till något attraktivt.  

Det blir praktiskt taget som ett försök till att sälja in saker hos personer, men att inspirera är ett mildare sätt att göra det. Då har man satt igång en tanke, vad personen sedan gör med den är individuellt. Men ibland behövs en igångsättare för att dina tankar ska fungera. Man kan nästan säga att när man inspirerar så sår man ett frö hos någon, vad personen sedan formar det till är inte längre i odlarens makt.


Varför jag tycker det är så viktigt att just inspirera kommer från början ifrån bloggens ursprungliga syfte. Vilket var att få fler ungdomar att släppar fördomen kring kultur, bygga upp ett nytt sätt att se på det samt kanske vilja prova på. Istället att varje gång försöka förklara varför kultur är bra, och varför man ska hålla på med det är inspiration ett mycket snällare sätt. Där igenom kan man visa upp personer som gör diverse saker och informera om olika kulturhändelser. Som genom ett snyggt sätt ska vara inspirerande.

Kultur är ett ganska tungt begrepp. Att inspirera människor till det genom ett mycket mer lättsammare sätt gör att man till en början tappar allvaret kring själva begreppet. Man inriktar sig på att hitta intresset hos människor, efter att intresset finns kan de själva oftast gå på den mer djupare delen av kultur, gå längre in i djungeln av kultur. Men då gör de det självmant, det är då ditt inspirationsfrö har vuxit till ett träd.

Att det kallas kultur kan ofta få många att backa, samtidigt kan man märka av en tydlig uppdelning av kulturer som håller på att få fäste. Ungdomarna talar om den ”tråkiga kulturen” medan den äldre generationen ser samma sak som den ”verkliga kulturen”. Detta blir alltså en generationsfråga och i samband med det också en generationsuppdelning, och jag tycker deffinetivt att vi ska försöka undvika en uppdelning av kultur. Det går att breda ut dess grenar, men ålder, kön, ekonomi och kunskap ska inte få dela upp det.


Jag grundar främst dessa tankar på all den negativa kritik jag fått kring bloggen. Det finns ett förakt mot personer som vågar inkludera Stieg Larsson, bio och Carolina Gynning till kultur. Jag tror inte att dessa saker konkurerar med det kultureliten vill kalla ”den verkliga kulturen”. Utan vi vill ju berika den, få den att växa och det gör vi inte genom att utesluta saker. Vi ska verkligen inte begränsa begreppet, och sätta regler på den utan istället ska vi med öppna armar omfamna dem som vill bli en del av familjen kultur. Vi rör oss framåt hela tiden, och framtiden kommer också vilja erbjuda kultur och logiskt sätt så kommer framtidens kultur självklart inte bli av samma stuk som den som varit. Kultur är något som lever genom oss människor, det är vi som skapar det och likadant som vi utvecklas, utvecklas också kulturen.

”Bildning, förfining i sätt att tänka” säger Svenska Akademiens ordbok lite kortfattat om begreppet kultur.


De som känner att de tillhör kulturens ”lite bättre del”, kanske skulle hålla med. Att det jag gör kanske smutsar ner det fina ryktet kultur har. Men egentligen är jag ganska stolt över att vara en del av rivningen av den mur som byggts upp kring kultur. För nu är det dags att göra den åtkomlig för alla. Det är även en förlust för kulturen att ha ett prestigefyllt rykte kring sitt namn, man går miste om många människor som garanterat skulle bidra något positivt (även enligt dem) till kulturen. Jag kan förstå hur vissa tycker det är provocerande att jag bloggar om kultur. För vad vet jag?

Ibland känns det som kulturen vill leva i sin egen fördom, och inte märker att vi är många som istället vill bryta ner den. Vi kan aldrig åstadkomma något om vi inte arbetar åt samma håll men samma mål. Annars kommer allt arbete bara innebära bortkastad tid om det sedan visar sig att vi morarbetar varandra. Ingen vinner på det.

Jag kanske inte talar från år av erfarenhet. Men jag är heller inte dum. Väldigt ofta får jag mejl kring bloggen, ”Din kulturblogg är ungefär lika mycket kultur, som om jag skulle ha en teknikblogg och endast blogga om Hobbex”.

Är det fel då? Då bidrar du i alla fall till en normalisering av begreppet. Du tar bort allvaret. Alltid ett steg framåt. Ensam kanske du inte bidrar till en större förändring. Men du kanske inspirerar andra till att också försöka, då blir ni fler.

Att använda begreppet kultur. Att våga sätta namn, att våga inkludera saker är alltid ett steg mot en normalisering. Med varje ord plockar du sakta men säkert ner kultur från sin pedistal.  


Det är den där eviga muren jag tjatar om hela tiden. Vi kanske inte ska riva den helt, utan kanske endast bygga en dörr. En öppen dörr som är välkomnar alla till en begränsad mängd. Skulle alla vara sams då? Då skulle det vara en mindre radikal förändring och för dem som innehar en negativ inställning inte skulle tycka att förändringen skulle bli lika stor – men av samma kraft. Storleken spelar alltså ingen roll, så länge förändringen är av samma syfte. Alltså att alla är välkomna.

Men låt oss säga att jag skulle gett mig på en ”seriösare art” av kultur i min blogg. Då hade jag endast matat dem som redan är kulturmedvetna med kultur. De som redan var tjocka på kultur skulle bli överviktiga, superfeta och groteskt tjocka. Istället ger jag mig på en generation som saknar en syn på kultur, oftast. Och om de innehar en åsikt eller syn, så kanske den inte alltid är så sanningsenlig. Även fast jag inte vill göra generationsfrågan till en stor sak, så finns det en tydlig skillnad när du pratar kultur med ungdomar i 16 års ålder, jämför med någon av den lite äldre generationen. Därför kan inte min blogg se ut på ett visst sätt. Jag känner inget behov av att försvara det jag gör, utan kanske mer förklara. Vilket jag gjort nu.

Jag vet att ni redan var medvetna om detta innan. Men man måste anpassa sitt sätt att tala/skriva efter den målgrupp man vill åt. Jag har inget behov av att inspirera 50 plussare till kultur. Jag är tacksam om de kommer med konstruktiv kritik, och kanske också finner något på bloggen utav värde.

Något som jag också talar om ofta är hur glappet mellan ungdomar och äldre blir större, och det resulterar i vadå? Fördomar. Jag kanske bridrar till den genom att rikta mig mot ungdomar. Men samtidigt känner jag ständigt av den äldre generationen som flåsar mig i nacken i form av hatbrev.

Nu tycker jag att vi tar tag i detta tillsammans. Kultur ska vara något öppet. Vi ska inte begränsa det genom ålder, kunskap, bildning, kön eller hudfärg. Nu öppnar vi dörrarna i muren av kultur, och de ska för alltid vara öppna.

Finns så extremt mycket tidningar, utformade efter alla slags intressen. Just nu hittade jag Teater Tidningen som jag ska läsa igenom, sen fortsätter jag med Svensk Skattetidning. Not.

Är inte för "not" skämt egentligen. Och tycker det är extremt tråkigt. Men kände att jag behövde understryka min ironi med något som alla förstår.

Men egentligen, ibland undrar man över diverse tidningar. Eller jag gör det i alla fall.

Som tidingen "Tåg" och "Svensk skattetidning", "Sjöfartstidningen", "Väv magasinet", "Sveriges natur"

Hur mycket aktuellt kan det finnas att skriva om tåg för att det regelbundet ska komma ut en fungerande tidning? Jag bara undrar.. (var är den nuuuuu..)

Hörs när vi hörs! (Tidningen "Tågs" utelista: SJ)

Jag kan inte förstår hur ödets ironi alltid drabbar mig. Hur kan jag alltid, var eviga gång hamna i en konflikt på Borås Bibliotek.

Okej. Alltid var kanske att ta i? Men väldigt ofta då.

Eller ja. Mindre på sista tiden.

Mer var det förr. Numera är det mer sällan.

Men i alla fall. Att jag hamnar i en konflikt är längre ingen ovanlighet, så kan vi säga. Tidigare under mina gymnaasieår i Borås så låg Biblioteket jämte gymnasiet och då var det alltid lättare att gå dit istället. Varför vet jag inte. Jag som är så lat borde ju egentligen föredragit skolans enkla men betydligt närmare Bibliotek.

Tror det har något att göra med att man ville "ut".


I alla fall. På den tiden så var vi så högljuda att jag förstår männen i rockar som läste Borås Tidning sida från sida. Jag förstår att de plötsligt ställde sig upp och skrek rakt ut. Det var svårt att hålla för skratt men vi blev bra på det till slut.

Numera är det bara otur tror jag. För exakt 16 minuter sedan satt jag och tittade ut i tomma intet. Funderade nog på intervjufrågor som jag håller på och mejlar ut. Plötsligt vänder sig en regält viktig man. Ja.. han såg sådär viktig ut.

- Varför sitter du där och glor? Ha?

Ja vad ska man svara på det så att han lugnar ner sig?

- Jag.. funderar bara?

- Så sitter jag då aldrig och funderar. Höh!!

Sen vände han på sig. Slår ut tidningen lite och muttrar för sig själv och självklart skakar han på huvudet.



Annars är bibliotek jättemysiga!!



Ledsen Hanna. (VET NI PÅ EN SKALA HUR PINSAMT DET VAR ATT SITTA OCH TA DENNA BILDEN I BIBLIOTEKET, NU VILL INGEN SITTA JÄMTE MIG)

Jag satte mig jämte en herre lik jultomten idag på biblioteket:

- Är det okej om jag sitter här? Utaget räcker ingen annanstans, sa jag med min mest oskyldiga och sammetslena röst.
- Ja visst, visst.. visst! Bara du inte är rädd för mig, svarade Jultomten då.

Då for tankarna till Julafton 1994 och framåt. Visst var jag rädd för jultomten. Men det känns ju bra att vi liksom är vänner nu..

Bilden har jag snott från google. Jag vill inte äventyra min nyfunna vänskap genom att fråga om bild.
Det kommer med tiden..

Hej!

Nu är jag äntligen tillbaka. Lite senare än planerat ändå tillbaka.
Efter mycket problem ser äntligen bloggen ut som jag förväntat mig, till och med bättre.

Och det är ingen mindre än världens bästa Sandra som hjälpte mig när allt gick åt skogen!



Så.. nu till den stora frågan..

Vad tycker ni?

Bloggen håller på att uppdateras utseendemässigt och ska kanske framöver utvecklas till en hemsida med massa roligt. Så hoppas att ni håller ut tillsammans med mig så ses vi snart igen!

Nu håller vi tummarna att det blir så fint som jag hoppas på!


Kram Hanna!

JAG VILL HÄLSA TILL KULTURENS DROTTNING I ULEÅBORG, FINLAND.
HEJ MONICA OCH VÄLKOMMEN HIT!

Den nya designen är lika färglös som min själ? Nejdå föredrar att bloggen ska vara simpel, enkel och ren.
Annars blir man så distraherad av all färg.

Lovar att jag ska försöka fylla den men färgfyllda människor, personligeheter, texter och tips!

MAJS PÅ ER

Roligt att bemötas av detta när man ska bevaka P3 Guld



Men nu är problemet återställt och det som fanns kvar av min bevakning är nu uppe
Ni hittar det här nedanför eller under kategorin "Kulturhändelser"

Biblioteksbesöken minskar i åldersgruppen 16–19 år. 1998/1999 besökte 78 procent av pojkarna och 88 procent av flickorna ett bibliotek under ett år. 2006 var andelen 47 respektive 66 procent.
Statens kulturråd/ULF-undersökningarna 2008.

Samtidigt som biblioteks och läsning av böcker minskar hos ungdomar, finns det dock ett större intresse för att låna böcker via nätet. Vi har idag alla bekvämligheter, vi kan beställa mat via nätet, atombomber om vi nu vill det.
Det känns nästan gammalmodigt att ta sig i regn och slask till det lilla biblioteket, glömma lånekortet, få förseningsavgift, stå i kö och tappa bort böcker.

Personligen gillar ja de fysiska böckerna om man nu kan kalla det så. Jag gillar hela biblioteksvistelsen och det gör det hela lite roligare. Men alla är vi annorlunda. Och vi håller redan på att springa in i framtiden i 100km/h så jag antar att det inte finns något stopp på det. Mänskligheten vägrar att stanna och se sig omkring, uppskatta vad som finns. Istället jagar vi det som komma skall, vilket jag tycker är synd. Ibland skadar det inte att ta ett steg tillbaka eller bara stanna och andas.

Varför tror ni ungdomar inte går till Biblioteket lika ofta längre?

Källa
http://www.biblioteksforeningen.org/faktaforskning/statistik.html

Jag har en idé.

Nu lät jag allt som Sickan i Jönssönligan va? Tokiga jag! Ha! Ha! (ironi)

Jag har faktiskt en idé. Nu lät jag bara desperat. I alla fall. Jag vill skriva barnböcker. Notera barnböckER. Inte en barnbok, inte två, utan flera. En hel samling för att vara tydlig.

De kontroverisella barnböckerna. Va säger ni om det?
Jag har så många åsikter om hur samhällets syn på olika människor och olika levnadssätt är inkorrekta och felaktiga. Det är vi människor som sätter gränser för vad som är accepterat och vad som inte är det. Det är vi tillsammans som ett folk som sätter normer och etik. Vi har ordets makt, och när många människor bildar en stark åsikt och en stark röst går det inte att rubba dem.

Nu kopplar ni kanske detta till politik. Till demokrati. Det är inte tanken men det hänger givetvis ihop.

Men i ett samhälle finns oskrivna regler. Mönster som vi följer, medvetet och ibland omedvetet. För att bryta dessa, oftast felaktiga mönster måste vi vakna upp ur den mönster-koma vi befinner oss i.

Hur gör vi det? Jag tänker logiskt. Att bryta ett mönster innan det ens har skapats hos en människa är kanske det rätt tillvägagångssättet?

Därför har jag valt att inrikta mig på barn. Det är deras hjärnor vi ska göra intrång på. Nej.. Kanske inte så dramatiskt.

Jag vill mer ge barn en valmöjlighet att tänka på ett annat sätt. Att bryta från ett mönster som håller på att skapas. Att veta om att det finns andra valmöjligehter. Världen ser inte ut på ett sätt.

Därför har jag tänkt att skriva barnböcker. Självklart är detta en idé - en vision. Men en mycket stark sådan. Jag tänker självklart ge det ett seriöst försök. Om jag sedan misslyckas - då kan jag leva med trösten att jag iaf försökte. Eller så trycker jag upp dem hos Minbok.se och låter mina barn läsa dem.

Jag förstår att det är ett känsligt område jag gör intrång på. Barn. Familjer och främst uppfostran som oftast är så svår att kommentera. Men de sägs ju att de som är bäst på att uppfostra, är de som inte har några egna barn.

Skämt å sido. Nu till idén. Vad är det för slags barnböcker?

Namnet på serien kommer lite lättsamt vara De kontroverisella barnböckerna. Detta kommer dock inte stå på böckerna, känner att det skulle vara lite väl avskräckande.

Jag är så trött. Trött på barnböcker om prinsessor i nöd. I långt blont hår. Rosenröda läppar och smala figurer. Jag är så trött på Mamma pappa barn böcker. Om hela fantasibubblan i böckerna.

Jag förstår att dessa böcker är en fantasivärld. Det är sagor. Men det ger ut lite fel signaler till barn, tycker jag.
Varför kan det inte vara Mamma, Mamma barn böcker? Pappa pappa barn? Varför kan inte prinsessan rädda prinsen? Han kanske är rädd för drakar fast han är prins och kille? Varför kan inte prinsessan ha brunt kort hår? Hon kanske gillar det? Varför kan inte prinsen ha rosa tröja och prinsessan blå?

Det har inte direkt med feministiska frågor att göra. Utan att det ser ut på ett visst sätt för barn. Böckerna ger en felaktig bild av världen. Det är inte alltid mamma pappa barn, utan det finns familjer som ser annorlunda ut. Detta hjälper också en framtida acceptans. Om barnen är bekanta med det blir det inte så kånstigt när Lisa på dagis berättar att hon har två mammor.

Sedan har jag faktiskt EN, en ända feministisk åsikt och det är alla dessa offer-prinsessor som inte kan klara sig själva för fem öre. Sedan kommer den modiga prinsen och räddar dem. Hur ser inte ett barn på detta? De avspeglas sedan på barnets egna lekar.

Varför inte skriva om den modiga men ändå snälla (att skriva att hon var tuff skulle kanske skyllas på en bråkstake-personlighet) prinsessan som räddar hennes prins på drakryggen? Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar.

Vad tycker ni? Skulle ni låta era barn läsa sånna här böcker? Eller skulle de förstöra deras små hjärnor? 




                                              
                             Prins - Blått  Prinsessa - Rosa              
             hehehhheee..