Körsbärsträdgården – Komedi eller tragedi?

Ingenting är svart eller vitt, inte heller körsbärsträdgården. Om vi ser till speltexten så börjar pjäsen med många lättsamma och humoristiska inslag. Men en städnig underton av ett säkert fall finns hela tiden närvarande, även i de mest humoristiska scenerna. För varje akt, i samma takt som detta till synes självklara problem går upp för även de svårt övertygande karaktärerna så får tragedin större fäste i pjäsen och allvaret är ett faktum.

Det som till en början startade med den klassiska klumpighetshumorn och små ironiska kommentarer avslutas även med ett klassiskt tragiskt slut. Den gamle mannen Firs som i stort sätt representerar de förgångna och viljan att hålla fast vid den avslutar pjäsen med att ligga kvar ensam, vi ser livet lämna honom och han tar sitt sista andetag och mumlar om de förgångna.

Anton Tjechovs pjäs har en bredd i sig genom att den ständigt förändras så mycket under de fyra akterna. Det ger ett sken av verklighet och riktig trovärdighet. För precis som i livet kan något som började som en komedi snabbt sluta i en tragedi.

Eller?

Var detta istället ett bevis på pjäsförfattarens misslyckande i att bestämma sig? Hände det något under skrivandets gång som fick pjäsen att successivt förändras? Eller lät han skrivandet ha sin egen gång, och gav pjäsen ett eget liv?

Dock påstod Anton Tjechov att han sista pjäs faktiskt var en komedi. Var detta för att provocera dåtidens människor? Eller såg han själv inte den förändrig som pjäsen genomgår?

Personligen tycker jag utifrån det jag sett på Borås Stadsteater att detta är en tragedi. De humoristiska inslagen som fanns var antingen halvhjärtade eller nästan barnsliga, trovärdigheten kom istället fram tydligt under de mer allvarliga scenerna som då gav en stor kontrast till ”humorscenerna”.

Vad tyckte jag?         
    
Jag måste hålla med Thomas Forser när han skriver i Göteborgsposten att Borås stadsteaters uppsättning av Körsbärsträdgården inte gör pjäsens dynamik och spänning rättvisa.
En bestående känsla som fanns och fortfarande finns när jag reflekterar över pjäsen är ”Var det allt?”
Eftersom jag hade möjligheten att läsa pjäsen innan jag såg den så byggdes förväntningarna upp. I Anton Tjechovs pjäs finns det mycket att jobba med medan jag tyckte att det jag fick se var bra men det fattades något. Efter grubblande så har jag kommit fram till att det som saknades var ”det lilla extra”.

För att en klassiker ska finnas kvar vid liv behöver vi också under vår tid göra nya tolkningar och försöka oss på andra sätt att förmedla den gamla tanken. Jag vet inte säkert om det var det Peter Luckhaus försökte när han regisserade denna uppsättning men avsaknaden av något mer finns där oupphörligt. Samtidigt tycker jag att de gjort ett gott försök i att få fram karaktärerna och deras personligheter. Vissa av dem lyftes fram mer än andra av obegripliga orsaker men samtidigt förstod man vad de representerade vilket ofta tillslut gör helhetsintrycket starkare, självklart finns det många brister beroende på hur nära man vill analysera pjäsen.

Jag tyckte att körsbärsträdgården på Borås stadsteater var mycket bra, det ska framstås. Men samtidigt är det inget jag blev exalterad över att se, varken över hur man valt att lägga upp det eller för skådespelarnas insatser. Inget jag på eget val skulle spontanrekommenderar någon vän på stan, utan frågar någon om min åsikt så får de det uppriktiga svaret att det var bra, men inte jättebra.

Någon som såg den? Med egna åsikter?

I veckan fick jag inte bara möjligheten att sitta i ungdomsgruppen hos Leader men också att se föreställningen Troll. Det var ingen midre än min gamla musiklärare Stefan och hans fru Mia som ansökt stöd hos Leader för att kunna möjliggöra denna teater tillsammans med utvecklingsstörda från Tranemo/Svenljunga och också Gnosjö!

Teatern hette Troll, och herregud vilket leende de lämnar efter sig!

Jag tycker allt som allt för att vara en sådan kort liten pjäs så var den otroligt välgjord. Både scenen, kläderna, sångerna och såklart skådespelarna var väldigt proffsigt. Alla hade sådan karisma att efter de två första minuterna var leendet på ända till slutet.. men också efter det! Man fick verkligen en må-bra kännsla!

Bilderna har jag lånat så snällt från STT's hemsida

Hej..
Ett evigt tjat om denna teater jag var på va? Det var alltså Svenljunga dramagrupp i åldern 14-15 år som spelade upp sin inövade pjäs "Mirakelmedlet". Ingen kommer glömma det namnet nu va?

Kort ocg gott kanske jag ska berätta lite om handlingen. Man kan säga att familjens hund höll berättarrollen vilket jag tyckte var riktigt roligt, speciellt när det bryter lite från de vanliga. En skön tvist helt enkelt.
Hunden ska då berätta om hans familj, som minst sagt är underliga. De har problem med allt från stress, grannfrun, kärlekstrubbel och skolångest.

Till en dag. Då de alla sitter samlade framför tvn och reklamen för det nya mirakelmedlet dyker upp. Tydligen kan detta piller förändra allt. De beställer och tar pillret ihop.

Nästa dag kan familjens hund nästan inte tro sina ögon. En av döttrarna som alltid har svårt att gå till skolan är nu överlycklig vid självaste tanken på skolan.

..Men allt kanske inte blir som det skulle, eller?

Ja, jag måste faktiskt behålla mysitiken över hela pjäsen. Men den var helt klart värd att se. Blev lite inspirerad själv, och sugen på att inta scenen och agera ut. Madelen Andersson, som deltog i pjäsen hade själv beskrivit den som en barnpjäs.
Dock har jag en helt annan åsikt, för mig verkade detta som en klassisk ungdomspjäs. Man kunde höra skratten ut till kanterna när någon nämnde "snopp".
Det fanns gott om mycket lättsam humor och pjäsen var mycket välgjord. Tjejerna var välorganiserade på scen och jag har inte mycket att klaga på. Det tjejerna ska göra här näst är en mer klassisk och känd pjäs vilket kommer vara roligt att se, för nu finns det inga tvivel på att de har talangen. Blev positivt överraskad då mina förväntningar inte var speciellt höga. Men älskar att bli motbevisad!

Jag träffar tjejerna efteråt.  Alla är superglada och verkar vilja göra om det. Efter en hård dag med tre föreställningar på raken känns inte stämmningen sämre för det. Tjejerna samlas in en ring framför mig och jag känner mig som en lågstadielärare när jag börjar föreläsa om min blogg och syftet.

Jag frågar tjejerna lite lättsamt om deras syn på klultur. Ingen verkar speciellt insatt och jag får svar efter deras intressen, vilket är teater. Positivt att det räknar in det i begreppet kultur i vart fall!

Här kommer lite bilder backstage *cOoL GiRl* (ironi)


Snälla Madelen som ställt upp som informatör, samt på en rad jobbiga frågor från mig. Tack!





Efteråt blev det en stor gruppkram á la Telletubbis-stil och det var grymt skönt att se en sådan gemenskap, utan utanförskap eller mobbning. Mer sådant till ungdomen!

Hoppas ni är nöjda tjejer, släng gärna in en åsikt eller så!

Hej fanz!
Här kommer de efterlängtade bilderna från ungdomsteatern Mirakelmedlet. En sumering av teatern och insattserna kommer senare - tror bilderna är mer uppskattade!

Körsbärsträdgården – Komedi eller tragedi?

Ingenting är svart eller vitt, inte heller körsbärsträdgården. Om vi ser till speltexten så börjar pjäsen med många lättsamma och humoristiska inslag. Men en städnig underton av ett säkert fall finns hela tiden närvarande, även i de mest humoristiska scenerna. För varje akt, i samma takt som detta till synes självklara problem går upp för även de svårt övertygande karaktärerna så får tragedin större fäste i pjäsen och allvaret är ett faktum.

Det som till en början startade med den klassiska klumpighetshumorn och små ironiska kommentarer avslutas även med ett klassiskt tragiskt slut. Den gamle mannen Firs som i stort sätt representerar de förgångna och viljan att hålla fast vid den avslutar pjäsen med att ligga kvar ensam, vi ser livet lämna honom och han tar sitt sista andetag och mumlar om de förgångna.

Anton Tjechovs pjäs har en bredd i sig genom att den ständigt förändras så mycket under de fyra akterna. Det ger ett sken av verklighet och riktig trovärdighet. För precis som i livet kan något som började som en komedi snabbt sluta i en tragedi.

Eller?

Var detta istället ett bevis på pjäsförfattarens misslyckande i att bestämma sig? Hände det något under skrivandets gång som fick pjäsen att successivt förändras? Eller lät han skrivandet ha sin egen gång, och gav pjäsen ett eget liv?

Dock påstod Anton Tjechov att han sista pjäs faktiskt var en komedi. Var detta för att provocera dåtidens människor? Eller såg han själv inte den förändrig som pjäsen genomgår?

Personligen tycker jag utifrån det jag sett på Borås Stadsteater att detta är en tragedi. De humoristiska inslagen som fanns var antingen halvhjärtade eller nästan barnsliga, trovärdigheten kom istället fram tydligt under de mer allvarliga scenerna som då gav en stor kontrast till ”humorscenerna”.

Vad tyckte jag?         
    
Jag måste hålla med Thomas Forser när han skriver i Göteborgsposten att Borås stadsteaters uppsättning av Körsbärsträdgården inte gör pjäsens dynamik och spänning rättvisa.
En bestående känsla som fanns och fortfarande finns när jag reflekterar över pjäsen är ”Var det allt?”
Eftersom jag hade möjligheten att läsa pjäsen innan jag såg den så byggdes förväntningarna upp. I Anton Tjechovs pjäs finns det mycket att jobba med medan jag tyckte att det jag fick se var bra men det fattades något. Efter grubblande så har jag kommit fram till att det som saknades var ”det lilla extra”.

För att en klassiker ska finnas kvar vid liv behöver vi också under vår tid göra nya tolkningar och försöka oss på andra sätt att förmedla den gamla tanken. Jag vet inte säkert om det var det Peter Luckhaus försökte när han regisserade denna uppsättning men avsaknaden av något mer finns där oupphörligt. Samtidigt tycker jag att de gjort ett gott försök i att få fram karaktärerna och deras personligheter. Vissa av dem lyftes fram mer än andra av obegripliga orsaker men samtidigt förstod man vad de representerade vilket ofta tillslut gör helhetsintrycket starkare, självklart finns det många brister beroende på hur nära man vill analysera pjäsen.

Jag tyckte att körsbärsträdgården på Borås stadsteater var mycket bra, det ska framstås. Men samtidigt är det inget jag blev exalterad över att se, varken över hur man valt att lägga upp det eller för skådespelarnas insatser. Inget jag på eget val skulle spontanrekommenderar någon vän på stan, utan frågar någon om min åsikt så får de det uppriktiga svaret att det var bra, men inte jättebra.

Någon som såg den? Med egna åsikter?

I veckan fick jag inte bara möjligheten att sitta i ungdomsgruppen hos Leader men också att se föreställningen Troll. Det var ingen midre än min gamla musiklärare Stefan och hans fru Mia som ansökt stöd hos Leader för att kunna möjliggöra denna teater tillsammans med utvecklingsstörda från Tranemo/Svenljunga och också Gnosjö!

Teatern hette Troll, och herregud vilket leende de lämnar efter sig!

Jag tycker allt som allt för att vara en sådan kort liten pjäs så var den otroligt välgjord. Både scenen, kläderna, sångerna och såklart skådespelarna var väldigt proffsigt. Alla hade sådan karisma att efter de två första minuterna var leendet på ända till slutet.. men också efter det! Man fick verkligen en må-bra kännsla!

Bilderna har jag lånat så snällt från STT's hemsida

Hej..
Ett evigt tjat om denna teater jag var på va? Det var alltså Svenljunga dramagrupp i åldern 14-15 år som spelade upp sin inövade pjäs "Mirakelmedlet". Ingen kommer glömma det namnet nu va?

Kort ocg gott kanske jag ska berätta lite om handlingen. Man kan säga att familjens hund höll berättarrollen vilket jag tyckte var riktigt roligt, speciellt när det bryter lite från de vanliga. En skön tvist helt enkelt.
Hunden ska då berätta om hans familj, som minst sagt är underliga. De har problem med allt från stress, grannfrun, kärlekstrubbel och skolångest.

Till en dag. Då de alla sitter samlade framför tvn och reklamen för det nya mirakelmedlet dyker upp. Tydligen kan detta piller förändra allt. De beställer och tar pillret ihop.

Nästa dag kan familjens hund nästan inte tro sina ögon. En av döttrarna som alltid har svårt att gå till skolan är nu överlycklig vid självaste tanken på skolan.

..Men allt kanske inte blir som det skulle, eller?

Ja, jag måste faktiskt behålla mysitiken över hela pjäsen. Men den var helt klart värd att se. Blev lite inspirerad själv, och sugen på att inta scenen och agera ut. Madelen Andersson, som deltog i pjäsen hade själv beskrivit den som en barnpjäs.
Dock har jag en helt annan åsikt, för mig verkade detta som en klassisk ungdomspjäs. Man kunde höra skratten ut till kanterna när någon nämnde "snopp".
Det fanns gott om mycket lättsam humor och pjäsen var mycket välgjord. Tjejerna var välorganiserade på scen och jag har inte mycket att klaga på. Det tjejerna ska göra här näst är en mer klassisk och känd pjäs vilket kommer vara roligt att se, för nu finns det inga tvivel på att de har talangen. Blev positivt överraskad då mina förväntningar inte var speciellt höga. Men älskar att bli motbevisad!

Jag träffar tjejerna efteråt.  Alla är superglada och verkar vilja göra om det. Efter en hård dag med tre föreställningar på raken känns inte stämmningen sämre för det. Tjejerna samlas in en ring framför mig och jag känner mig som en lågstadielärare när jag börjar föreläsa om min blogg och syftet.

Jag frågar tjejerna lite lättsamt om deras syn på klultur. Ingen verkar speciellt insatt och jag får svar efter deras intressen, vilket är teater. Positivt att det räknar in det i begreppet kultur i vart fall!

Här kommer lite bilder backstage *cOoL GiRl* (ironi)


Snälla Madelen som ställt upp som informatör, samt på en rad jobbiga frågor från mig. Tack!





Efteråt blev det en stor gruppkram á la Telletubbis-stil och det var grymt skönt att se en sådan gemenskap, utan utanförskap eller mobbning. Mer sådant till ungdomen!

Hoppas ni är nöjda tjejer, släng gärna in en åsikt eller så!

Hej fanz!
Här kommer de efterlängtade bilderna från ungdomsteatern Mirakelmedlet. En sumering av teatern och insattserna kommer senare - tror bilderna är mer uppskattade!