Del 2/3
Jag ska inte säga det. Verkligen inte. Nej.
Jag måste. Vad var det jag sa?  
Här är jag, framtidens relationsexpert. Nej men ärligt talat, vem viste inte att Niles Tignor var ett kvinnomisshandlande kräk?

Redan på sidan 412 har vi flytt långt ifrån denna man. Mina vredesutbrott har jag begravt djupt ner i marken. Det är sant! Jag blir verkligen jätte arg, sådär arg på riktigt. Jag blossar upp i röda skalor, jag vill skrika rakt ut och vreden bubblar som sockerdricka i mig. Tyst mumlar jag svordomar och önskar att herr Tignor stod framför mig. Som sagt har vredesutbrotten lagt sig, som tur är.
Kvinnohat är verkligen något som får mina aggressiva nerver att plocka fram stridsyxan och gå till krig. Denna bok rör ämnet vilket egentligen är en positiv egenskap boken besitter. Man kan aldrig få för mycket kunskap kring ämnet kvinnohat, och det är en bra början att läsa en bok som är skriven ur en kvinnas perspektiv så man får det hela från hennes sida. Dock hade det varit bra med en objektiv bild på kvinnomisshandel eller kanske från mannens sida, men inte för att det hade gjort någon skillnad. Kvinnomisshandel är alltid kvinnomisshandel och det går inte att förklara sig ur.
Varför jag verkligen gillar denna bok är också för att den gör så att alla får en chans att förstå att det är sådant här som förekommer i lägenheten bredvid, och genom att prata om det och acceptera det ger vi alla utsatta kvinnor rättelse.

Som jag antydde i förra inlägget så är Niles Tignor inte den där perfekta mannen som Rebecca målar upp honom att vara. Han är ett svin. Han slår henne. Han våldtar henne. Han misshandlar henne verbalt. Han är en mycket ond man.
   Ändå, trots allt detta så älskar hon honom. Hon hyser sådan stor kärlek till denna man att jag nästan blir kär i honom. Hon försvarar han så starkt att hon nästan lyckas övertala mig om att denna man, Tignor, ändå någonstans där inne är den där fina man som han var i början.

NÄSTAN! Sedan kommer den dagen då hon blir gravid. Hon blir så lycklig. De ska få ett barn tillsammans. Nu kanske Tignor mjuknar upp och blir den där perfekta pappan som alla drömmer om? Nu kanske de kommer bli lyckliga – på riktigt. Inte i hennes fantasivärld i huvudet.
De tar in på hotell och hon berättar, till min stora förvåning blir han inte rasade arg, han blir inte glad heller – han konstaterar bara att ”så du är gravid flicka lilla”.  Den där meningen väcker obehag hos mig. Men det är inget emot vad som komma skall.
    Rebecca har stränga regler om vad hon får och inte får göra, näst högts på listan efter att inte träffa andra män står; inte prata med någon om honom eller deras privatsaker.
Tignor kommer på henne när hon hjälper städerskan på hotellet att vika ihop sängkläderna medan hon pratar om vilken toppenman han är.
   Han blir så rosenrasande att han misshandlar henne, och det hela slutar med att Rebecca får missfall på hotellrummet. Trots detta tänker hon ”Tignor hade inte slagit henne där, man kan inte anklaga Tignor. Niles Tignor var inte en man som slog en kvinna med knytnäven och han slog inte en havande kvinna i magen.”
Kvällen slutar med att han häller upp två glas Bourbon till dem och säger ”Nästa kan du få lov att behålla”  Den första spontana tanken är, firar han? Två glas Bourbon? Varför i all världen?
     ”Nästa kan du få behålla” Finner inga ord till denna mening.
Man har ju hört talas om de män som misshandlar sina fruar och sedan ber om ursäkt med fanfar och chokladask och får den att känna sig älskade, får dem att känna sig fina i sina blåmärken. Men den här mannen har inte ens mage att be om ursäkt, han känner ingen ånger. En anledning till hans lättsamma attityd mot Rebecca kan vara att han under hela deras förhållande har andra kvinnor vilket han och Rebecca själva antyder på. Rebecca är kanske inte någon speciell bland alla hans älskarinnor?  
     Jag vill ju så gärna hoppa in i boken, sätta mig ner och prata den här tjejen till vettet. Hur kan hon vara så naiv och dum? Men det är som hon säger, man måste varit med om det för att förstå den där tomheten och förtvivlan. Hur kan någon som man älskar göra så? Det måste vara det svåraste för henne att acceptera – speciellt när hon är så naiv i sin kärlek till denna man. Det är lätt för mig som utomstående att bli arg, varför drar hon bara inte? Men jag tror även det är lättare sagt än gjort. Men som jag tidigare sagt, så känns Rebecca som en mycket stark individ. Hon har den där inre glöden att orka kämpa, hon är ingen som ger upp. Det visar hennes vilja att älska den här mannen trots det han gjort. Samlar hon modet till att orka lämna den här mannen, så kommer inget i hennes liv vara lika svårt igen. Vilket en senare person i boken kommer att konstatera ”Det är som om Hazel är äldre än vad hon ser ut att vara. Hon har nog varit med om en hel del. Nu är det mesta bara som hönsskit för henne.” Från sidan 431.
   Hon har heller ingen att prata med. Hon har inga föräldrar, hon har inga vänner. Det är svårt att se sitt liv objektivt och utifrån. Det jag tycker är konstigt är att hon aldrig ifrågasätter sig själv om detta är rätt, är det rätt att jag ska må så här och bli behandlad såhär? Hon tar det kanske inte för givet men hon tvivlar på aldrig sin situation. Men vem har hon att jämföra sig med? Hon känner ingen, hon vet heller inte hur en sund relation ska vara eftersom hennes föräldrars relation var märklig den med.
    Om man ska analysera Tignor lite så lider han av extremt kontrollbehov och att han är extremt svartsjuk mixa ihop dessa ingredienser tillsammans med lite kvinnohat och ett par knytnävar så får man ut det var Rebecca kallar perfekta mannen. Jag tycker det är synd att hon inte på något sätt ser vad det är för man han är. Men mycket har med att göra hur dåligt hon hade det innan, livet med Tignor är så mycket bättre jämfört med hennes gamla liv som dödgrävarens dotter.
   Bristningspunkten kommer när han ger sig på henne och deras fyraåriga son en kväll då han plötsligt får för sig att Rebecca varit otrogen. Han får till slut ett av de största vredesutbrotten och misshandlar henne svårt. ”Han gjorde henne illa, hans stora händer klöste i hennes vagina. Men han bara skrattade och Rebecca ville gärna tro att då är han ju inte arg, om han skrattar. Han kommer inte göra mig illa om han skrattar”
     Ännu en gång kan hon inte riktigt förstå vad det är som händer i hennes hjärna, det är något som inte kopplar. Pannan kokar över för Rebecca när Tignor misshandlar deras gemensamma son så att han blir liggande orörlig på golvet. Efter att Tignor somnat fattar Rebecca sitt livs viktigaste beslut, att hon måste lämna honom. Hon kan då konstatera att hon i flera veckor velat lämna honom, men inte kunnat. Nu fick hon den väckarklocka som krävdes för att hon skulle ta steget och lämna denna man.  Och det gör hon. Här börjar hennes verkliga resa mot en ny identitet och ett nytt liv, i flykt från sin före detta make.

Hela Rebeccas relation kan kopplas till dagens samhälle. Om det inte vore för alla detaljer som antyder på att det är tidigt 50-tal, så skulle man enkelt kunna tro att det är något som precis just nu utspelar sig i någon lägenhet 50 meter ifrån dig, just precis nu.
     Kvinnomisshandel är något som inte utmärker sig för just 50-talet, det är något som föregår varje dag runt om i Sverige. Det jag tror är skillnaden är att idag är det lite mer öppet, och vi vet lite mer. Rebecca är ung, och gift med en dubbelt så äldre man. Hon är även mycket naiv i sin kärlek till denna man vilket gör att hon verkligen är upp över öronen förälskad i honom. Denna kärlek tycks till en början vara starkare än den förnedring och misshandel hon råkar ut för från dag till dag. Att kvinnor ofta ger sig in i offerrollen och tar på sig skulden är inget nytt, inte i detta fall heller.
    Men idag vet vi att det är fel. Blir vi misshandlade så finns det röster i hjärnan som säger att det är fel, vi ser varningsskyltarna blinka. Det vi ofta är dåliga på är att bryta oss låss från detta, vägra att acceptera situationen.
Men idag kan vi lätt bevittna ”sunda relationer”, genom tv och media. Vi kan läsa om äkta kärlek och vi vet oftast hur det ska vara. Ändå låter många kvinnor sig leva i destruktiva förhållanden.
Varför? Kärlek? Man kanske har det där inre hoppet, man kanske är så godtrogen? Jag tror inte det finns ett gemensamt svar för alla kvinnor som någonsin blivigt misshandlade och stannat kvar. Det är allt ifrån barn till ekonomiska gränser som begränsar deras liv. Varje misshandel har en unik berättelse.
Jag tror dock att om Rebeccas liv skulle utspelat sig i dagens samhälle så skulle den inte hållit på så länge. Hon hade kommit ifrån honom snabbare, det hade funnits mer hjälp. Idag jobbar kvinnojourer aktivt med sådana fall som hennes, det fanns inte då.
    Det var även på den tiden kvinnan fortfarande hade en roll. Kvinnan var underskattad mannen och mannen var den som hade makten. Rebecca är även gift med en rik äldre man, hennes ord mot hans hade inte vägt mycket.  Hon ansågs sig som lyckligt lottad att hon blev rikt gift med en äldre herre med status, hon som kom från en fattig familj. Han hade gift sig med dödgrävarens dotter, det var inte många som gjorde det, inte i hans kretsar. Hon var tvungen att vara lycklig.
    Idag är det inte likadant. Inte exakt. Men drömmen om att gifta sig rikt blir än mer tydlig när Hollywoodfruar rullar på tv´n. Drömmen att gifta sig med en framgångsrik man även fast man själv kommer ifrån en simpel arbetarfamilj är nog en dröm som några har. Rebeccadrömmen lever ännu kvar.

Det finns en hel del likheter med Joyce Carol Oates andra bok Blonde.. Beskrivningarna. Här har ni kungen på metaforer. Joyce Carol Oates, hela hon är en metafor.
Även denna bok har en gnutta sanning i historien, den sanning kommer ifrån Joyce Carol Oates farmors liv som hon valt att slänga in i mixern tillsammans med hennes oändliga fantasi och skrivarkonst.
Att Oates gillar att skriva böcker som är mellan fakta och fiktion har vi alla förstått, men varför? Ända anledningen jag kan komma på är att stärka känslan för läsaren. Jag personligen älskar allt som är sanningsbaserat, det blir så verkligt då. Det går att ta på, och det är fascinerande. Ända anledningen till varför jag skulle skriva som Oates är för att jag vill ha kvar den där känslan hos läsaren, samt vill jag som författare ha möjligheten att göra precis som jag vill med historien. För även om sanning är sanning, så kan sanningen ofta vara tråkig. Det är väl därför man så ofta lägger på lite extra på sanningen, kryddar till den lite? Hon gör många upprörda av blandningen, men det är hon som är författaren och jag tror att det är den makten hon leker med. Vilket jag tycker hon gör rätt i, det är en ny genre och hon har tagit den till hennes ägo. 

Något som förundrar mig så mycket är hur jag faktiskt kan gilla den här boken. Om jag skulle ge den ett betyg mellan 1-10 skulle den få 5. Den är medelmåttig. Den är okej. Inte för mycket, inte för lite. Historien är inte speciell, inget som får mina läslökar att dansa tango. Men ändå läser jag vidare med en nyfikenhet som kan liknas vid Nicke Nyfiken. Jag hungrar efter mer. Jag vill höra mer, läsa vidare. Komma till ett slut.
   Jag tror det har med framåtrörelsen att göra. Den är tydlig. Den har ett mål. Först är det att hon ska ta sig ur sin hemska barndom, sen ta sig ur sitt hemska förhållande sedan ska hon hitta ett slut på sin eviga flykt från Niles Tignor. Det blir alltid något nytt att läsa, alltid ett nytt mål. Självklart skriver Joyce Carol Oates på ett sätt som bara hon gör. Hennes beskrivningar och skrivsätt får boken att spelas upp som en film för mig istället för att jag ständigt tänker på orden och meningarna. Jag svävar vidare på hennes ord och det blir så lätt att läsa, en fröjd för ögat.
Sen vet jag inte om det var en passande tid för mig att läsa lite skönlitteratur då bokhyllan är sprängd av faktaböcker om våldtäkter och maffia.
    Sedan tycker jag att hon skriver med sådan entusiasm. Man märker på något dolt sätt, när man läser lite mellan raderna hur hon verkligen vill skriva. Inget är tvingat fram, det kommer som vatten ur kranen. Det flödar på så bra, inget känns felplacerat eller konstigt. Det finns inte någon konstruktiv kritik man kan ge vilket en kritiker som jag tycker är synd. Man blir tvingad till att gilla den. Och det gör jag, jag gillar den.