Jag har en tidigare klasskamrat som aktivt deltagit i Peotry slam. Förra året på Bäckängsgymnasiets Bok och språk vecka skrev jag en krönika om just det.

Det kommer komma upp en intervju med just den här forna klasskamraten, Alice Josefsson inom en snar framtid och därför ser jag värde i att publicera denna krönika. Som en bakgrund till intervjun!

Stay tuned..

Bild: google.se. Vad annars?

Det går inte att tävla i poesi.
Man kan tävla i allt. Fotboll, hoppa högst, matematik och poker. Ett nytt fenomen för mig är att tävla inom poesi. Detta är känt under namnet Poetry slam. Som kort och gått går ut på att man skriver en egen dikt, om vad som helst och framför den för publik. Slumpmässigt valda jurygrupper i publiken ger poäng och den med mest poäng vinner.
   Detta fenomen hade Bäckängsskolan på sin årliga Bok och språk vecka. Till min stora förvåning deltog endast fyra tjejer, tre av dessa har hållit på med detta innan och endast en rookie. Erfarenheten segrade och nykomlingen kom sist dock med en ny erfarenhet i bagaget, alltid något.
   Poetry slams talesman Bob Holman sa en gång ”Det går inte att tävla i poesi, det är därför vi gör det” och är idag Poetry slams grundord. Detta får min hjärna att spinna på högvarv. Han har rätt den där Bob, det går verkligen inte att tävla i det. Det är för mig helt ologiskt. Skriver jag en dikt om min sorg efter min pappas död och vill presentera den i Poetry slam, ska några människor sätta betyg på mina känslor? Den med mest hjärta och smärta vinner. Eller?
    Den lilla kunskap jag besitter om poesi är att den är full av känslor, från det positiva till det negativa. Det är känslor rakt igenom. Poesi är ofta oförståeligt, hur ska de andra förstå vad jag menar? Förstår de verkligen vad jag vill ha sagt nu med min dikt? Där sitter de och stirrar helt objektivt, det fattar inte riktigt va? Eller?
   Och nu till poängen: Fick en femma. Nej de fattar inte alls. En femma?! För allt jag gått igenom. Den sorg jag har i mig är endast värd en femma. De har satt poäng på mina känslor och det blev endast en femma. Medelmåttiga. Inte för bra känslor, inte för dåliga.
   Jag tycker ändå inte att det är passande att ha sådana här tävlingar på en gymnasieskola. Då det är den tid många går igenom en hel del sorg. När vi är som mest sårbara, är då vi ska gå upp på scenen framför hela skolan och tala om det för dem? Tror inte det vá.
    Poetry slams storasyster Spoken word vilket nästan är likadant, fast utan poäng. En öppen scen, säg vad du vill här och nu. Det vore väl bättre? Speciellt när deltagarnumret inte direkt var något att hurra för i år på Bäckäng. Kanske finns de folk där ute som har saker att säga, men inte vill ha poäng för det. De kanske bara vill att man lyssnar. Det är kanske allt som krävs?

Pass på! Snart kommer intervjun upp, även bilder och hennes egna personliga dikter!