Dödgrävarens dotter

Äntligen en bok som går att läsa. Äntligen en bok som inte har meningar tunga som bly. Äntligen en bok som inte kräver ordbok vid sidan av. Äntligen en bok som saknar franska fraser, ord från medeltiden och den mörka känslan.
Äntligen en normal bok. En bok.
Syftar såklart på den förra boken, Thomas Manns Buddenbrooks som jag försökte mig. Nu har jag istället läst Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, och när jag kommit till sidan 50 så är det inga självmordstankar som smyger fram, jag river inte av håret och jag gallskriker inte heller, utan jag läser vidare.

Familjen Schwart flyr från nazisternas Tyskland till Amerika, där de på båten dit föder en liten flicka till familjen med redan två söner. Flickan får namnet Rebecca och är huvudpersonen i denna roman. Pappan i familjen, Jacob Schwart får jobbet som dödgrävare på en kyrkogård som är ett mycket tabubelagt jobb, dock tar han emot de med öppna armar i brist på bättre arbete.
Familjen blir hånad och retad och Jacob gräver familjens sociala grav. Mamman bidrar till det osociala livet genom att aldrig gå ut, och på grund av det lär hon sig inte engelska.
Jacob Schwart förbjuder familjen att tala tyska i ”det nya landet” och på grund av det blir morden Anna socialt handikappad. Man får känslan av att Rebecca lider under denna tid, och anser att hon har det mycket dåligt.
Rebecca kommer till slut ifrån detta genom att hon gifter sig med Niles Tignor, en man som hon sätter på pedistal och är mycket stolt över.
Så som jag uppfattar det försvinner hennes egen identitet genom att hon identifierar sig som fru Tignor. Genom hennes egna personliga tankar lär man känna hennes inre, men samtidigt tycker jag att hon försvinner mycket genom att sätta mannen och hennes treårige son före sig själv. Man får aldrig se den verkliga Rebecca, hon placerar sig själv bakom allt det hon har. Jag upplever det som att Rebecca tror att hon inte behöver vara någon för det hon har gör henne redan till någon. Att hennes personlighet kommer från hennes uppblåsta drömliv, och att det inte krävs någon personlighet för att stryka allt.

Jag tror att hon undervärderade sig själv mycket i början av hennes tonår, genom att hennes familj var så förtryckt, sedan ser hon Tignor som en prins på vit häst som kom och räddade henne. Hon nämner ofta att ”han tog henne bort därifrån” ”förde henne bort”, allt detta i en positiv synvinkel.. Hon tyckte det var så hemskt där hemma så hon värdesätter allt annat mycket högt, allt jämfört med hennes tidigare liv verkar så mycket bättre.

Att hon är fru och mor är allt som betyder för henne. Hon är längre inte Rebecca utan fru Tignor.
När hon en dag stöter på en främling blir hon paranoid, och får för sig att han förföljer henne. Då kommer hennes riktiga jag fram. Hon är en stark kvinna, en driven hårdhudad modig kvinna som inte låter någon sätta sig på henne. En riktig förebild.
Dock slits hon mellan hennes personlighet och hennes mors eviga tjat om vad de kan hända med ensamma kvinnor. Samtidigt tänker hon på vad Tignor skulle tycka om att denna främmande man förföljer henne, och när han börjar prata med henne blir hon riktigt orolig – vad skulle Tignor säga om detta? Hon är väldigt ihärdig med att alltid tänka allt genom Tignors synvinkel.
Rebecca är stolt. Stolt över att ha fått en omtalad, rik och underbar man som Tignor trots hennes tyskjudiska bakgrund, trots hennes fars jobb som dödgrävare. Hon anser sig lycklig över att Tignor vill ha henne. Tänk att HAN vill ha HENNE.

Jag får redan i början en obehaglig känsla av denna Tignor. Att han stötte bort henne under graviditeten, inte vill ta vid henne – något måste ju vara fel?
Att han är borta långa perioder, ringer när han känner för det, dyker upp när han vill. Man märker att detta förhållande är helt och hållet på hans villkor.
Han vet att hon dyrkar honom. Det känner man. Man märker att han vet att han kan göra som han vill. Han har Rebecca i ett järngrepp. En mansgris är vad han är!
 Att sonen som hon själv för det mesta uppfostrat ser upp till fadern, väntar på honom, lyssnar efter hans röst i radion och sätter fadern helt i fokus och får Rebecca att tappa värdet mer.
Att ingen riktigt ger henne bekräftelse, utan det är hon som ger och ger och ger hela tiden, utan att få någonting tillbaka. Hon gör allt där hemma för att sonen ska tycka om henne mer, just för att få en gnutta bekräftelse men ändå stöter sonen bort henne i väntan på att hans far ska komma hem.
Att Tignor sedan lovade Rebecca innan giftermål att hon aldrig skulle behöva jobba gav henne stort hopp. Att komma från en fattig familj, att leva på 50talet och bli lovad en förmögen och problemfri framtid är något mycket bra, det är rena drömmen. Trots att han lovade, så vandrar Rebecca varje morgon till fabriken där hon jobbar och sliter för att sedan gå hem och ta hand om sonen. Trots detta så hyser hon stor kärlek till Tignor. Är det bara jag som ser de stora varningsskyltarna blinka i neon? Är det bara jag som ser kvinnomisshandel skriven i pannan på henne? Att hon är naiv går inte att blunda för, hon är så barnslig i sin kärlek. Hon är som en nykär 10åring som skriver Mrs Tignor över hela anteckningsböckerna. Hon är helt förblindad av kärleken.
Jag blir frustrerad på henne. Jag vill ta tag i henne, ruska runt henne. Slänga en hink med vatten på henne. Slå henne gul och blå, skrika henne i rakt upp i ansiktet. Men samtidigt inte.
Det är så synd om henne, min empati för henne växer för varje sida. Stackars flicka som inte vet bättre.  
Kvinnomisshandel är bland det vidrigaste som finns. Det blossa upp ett sådant hat i mig så fort jag läser lite om det. Att Tignor är den typen. Den typen som sparkar på en kvinna som ligger ner, flinar och går därifrån.

Kvinnomisshandel idag är helt öppet, man vet att det förekommer men man vet också vart hjälpen finns. Men på 50talet skulle man vara gift och ha barn. Då var det mer dolt, och då kan man inte klandra Rebecca för att ha blundat för det. Hon trodde väl att de var så alla hade det. Men ändå finns det ett inre hopp hos mig om att hennes straka sida ska ta över. För hon är viljestark och modig, man vill att hon ska öppna ögonen och se. Se och agera. Till slut kommer det där agerandet, och den lilla feminismflickan inom mig hoppar av glädje.
Här börjar sedan Rebeccas sökandet efter en ny identitet, vem är hon nu? Bara Rebecca? Och vem är bara Rebecca?

Snygga brillor