Hej älskade lilla blogg!

Som jag tidigare nämt så läste jag Krogen av Emilé Zola. Analysen kring boken blev ganska omfattande och långt, vilket kan vara förstårligt med en bok som den. Jag är uppriktigt sagt mycket glad att jag tog mig mod att läsa en bok som till synes såg ut som en Bibel. (varför kan de inte styla om alla Krogen-böcker, och ställa ut de igen? Eftersom min bok var en tjock bok med skinnomslag i vinrött och fanns i bibliotekets magasin.)


Emilé Zola - Krogen
Något av en naturalistroman om samhället vi levde och lever i.

Emilé Zola, bild snodd med mina bara händer från Google.
För att ha skrivit en sådan här dyster bok ser han själv inte ut som någon muntergök direkt.
Kan nästan höra honom säga "Ack! och ve! mitt huvud"

Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris, och redan från sida ett kastas läsaren in i Gervaises smutsiga och något sorgliga tillvaro. Den som trodde att hennes omgivning och liv efter några hundra sidor skulle ta en positiv vändning, hade fel. Något som senare framgår är att boken i största allmänhet kommer präglas av en varaktig dysterhet.
  Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris. Redan från början har hon problem med sin man, och där tar historien sina första steg.   
    Hon står en tidig morgon vid fönstret och betraktar staden ta liv efter en natts tystnad. Även hennes natt har varit tyst då hennes man ännu en gång spenderat tid bland stadens gator onykter och obetänksam istället för hemma. I samma veva får läsaren en försmak av Zolas tungsinta sätt att skildra Gervaises omgivning. Bara efter några få sidor in i boken blir det självklart att boken tyngs ner av den smutsiga tillvaron, den negativa andan och slutresultatet blir sorligt, nedstämt och nergånget.

Att direkt kastas in i Gervaises tillvaro förstärks när man efter något stycke plötsligt befinner sig i ett hett slagsmål mellan Gervaise och en av hennes mans fnask inne på tvätteriet.
  Aldrig har jag läst en bok där två kvinnors slagsmål har varit mer detaljerad. Främst blir jag förvånad över språket då boken har några år på nacken. Skvallret och de vidriga orden är något som dominerar i boken, ”Din subba, upprepade långa Virginie. Vad går det åt henne, den galninge..?”
   Att kvinnor slogs måste väl ändå vara något som under bokens tid måste varit tabubelagt. Att kvinnor slåss har jag inte tidigare stött på i böcker än idag så att plötsligt befinna sig i ett mycket väl detaljerat slagsmål blir en uppfriskning och läslusten cementeras.
Jag tycker at boken i största allmänhet besitter många starka scener, och detta är en av dem. Även Zolas magnifika öga för detaljer kommer fram i dessa starka scener.
Just till en början, med den mycket tråkiga inledningen så hade man lust att stänga igen boken och dennes smutsiga inre. Men med sådana här friska inslag så ökar läslusten avsevärt.

Zola har ett mycket mörkt sätt att framhäva boken vilket gör att den genast får ett ”deprimerat stämpel” på sig. Det är i synnerlighet nyfikenheten och väntan på ”bättre tider” som gör att man ihärdigt läser vidare. När man upptäcker att det fortsätter och fortsätter så förstår man snart att det är ett medvetet syfte. När man gör det så är det mycket lättare att läsa boken för vad den är, istället för att hoppas på att den ska förvandlas till en solkskenssaga.
För när du kommer till insikten av boken och uppskattar den för vad den är så får du ut så mycket mer.
   Det intressanta med att läsa en bok utan att ha speciellt mycket grunder är att man under bokens gång lägger märke till sin egen tankegång och spekulationer kring boken. Man tror si och så efter 100 sidor, sedan händer något och man ändrar sig. Vilket till slut blir en slags naturlig läsprocess. Vilket gör läsning till något helt annat när du själv blir involverad i det på ett annat sätt.

Som jag flyktigt nämnt gör inte inledningen till boken något bra intryck. Dock gör den vad en boks början ska, nämligen fångar mitt intresse. Inte minst genom att låta mig direkt hoppa in i händelserna vilket skapar en nyfikenhet till allt. Varför väntar hon på mannen? Vart har han varit? Brukar han vara ute om nätterna? Vad är detta för förhållande?
  Några av de tankar som kom och gick var att till en början trodde jag fokuset låg på kvinnan. Att boken på något sätt skulle kretsa kring en kvinnas liv/roll på den tiden. Eftersom allt pekade på det, en otrogen alkoholiserad man, att hon väntar på honom, att hon tvättar och lagar mat, att hon har hand om barnen. Allt kändes väldigt kliché till en början. Men man ska aldrig skapa förutfattade meningar i början av en bok. Oftast tar de 100 sidor för att du ska vara fast, även i detta fall.
   Dock framgår det hela tiden att alkoholen är den röda tråden och följer flitigt med i handlingen.

  Till en början skildras även en ihärdig kärlek som dock tar slut väldigt fort. Varför just spriten har en så stor betydelse i just Gervieses fall är att hon till slut kommer att känna ett stort hat mot den. Spriten som alltid funnits där. Hon går till en sådan överdrift ibland att hon beskyller spriten för att ha tagit det goda ifrån henne. När det i själva verket ha varit hennes tidigare mäns svaghet. Man kan säga att älska sakta glider mot att hata.
    Från sida till sida kan du snabbt börja gissa dig till en realistisk/naturalistisk ton och då får man en aha-upplevelse utan dess like. Men just den avskalade sanningen om en kvinnas liv känns så bar, verklig och sann.
     För vem skrev om kvinnor som slogs under den tiden? Jo, någon med en baktanke. Kvinnor stod inte alltid vid spisen utan kunde precis som män blossa upp och slåss. Varför är det så konstigt egentligen? Men det var inte så idealet såg ut. En kvinna skulle inte slåss. När man sedan accepterade den tanken blev det plötsligt en oskriven regel.
Vi lever idag med könsfördelade ideal. De finns saker man ska och inte ska göra. Dock är vi alla människor och ”slagsmåls-lust” kommer inte från könet.
    Mycket av det Zola skriver är sanning. Det är så här det ser ut. Han undervisar dåtidens människor i deras egen vardag. Han lär dem om deras grannar, fastrar och kusiner. Det hemska är inte att de förekommer, utan att det kommer som en så stor chock. Varför är inte allt tänkbart?

Alla sådana här tankar är det Krogen som sätter igång. Även fast det kanske inte är ”rätt” tankar, och de som Zola väntades väcka. Jag tror ändå det viktiga är att Krogen är så mycket mer än en tragisk berättelse om en kvinnas familjeproblem och spritens övertag. Här finns många viktiga frågor nerbäddade i ord som utgör romanen. Boken ifrågasätter kvinnans roll, kärnfamiljen, alkohol och så mycket mer.

Igenkänningsfaktorn är inte hög i denna bok. Ofta brukar man identifiera sig med huvudpersonen, hitta likheter och även olikheter, och i detta fall måste jag säga att olikheterna är fler. Dock måste jag tillägga att huvudpersonen växer i boken. Detta är trots allt en livsberättelse och vi får följa Gerveise från sina unga år genom livet. Att hon i slutet blir det hon hatat mest av allt, ett fyllo, gör att man kan känna en slags koppling. Hennes liv är inte perfekt, ingens är.

Men på något sätt förstår man henne, tycker man synd om henne. Men det är något med hela hennes karaktär. Hela hon strålar av oskyldighet och bräcklighet. Jag känner en ständig sympati för henne. Från första början kliver hon i en offerroll då hon ständigt låter sig förnedras av sina alkoholiserade män. Man har ändå ett hopp, och en tro om att hon är stark nog att göra något annorlunda. Att hon själv börjar dricka och blir precis som de är en sådan klar sanning att den nästan svider i ögonen. Där får man ännu en gång smaka på sin egen naivitet, varför skulle hon inte kunna dricka om de kan? Varför ska hon orka stå emot?

Denna bok är dock skriven på ett skickligt och intelligent sätt men om något mycket vardagligt. Något vardagligt men då mycket tabubelagt, och en naturalismens främsta uppgifter att ta det där vi inte vill se och höra till ytan. Skala av det och visa upp det för oss, i dess allra naknaste och sanningsenliga jag. Få oss att ta upp huvudet ur sanden och bemöta det, och sedan konstatera att det inte var så farligt. För är det något som hjälper att normalisera något tabubelagt är det vi tillsammans, genom att prata, diskutera och spekulera, genom att ens bara nämna det bland oss, så normaliserar vi saker tillsammans. Inget ska egentligen behöva vara tabubelagt. Gör jag något hemma, som jag vet att du också gör, varför inte prata om det?

Peripetin i boken är faktiskt ganska intressant. Eftersom man hela tiden i huvudet strävar efter att det ska finnas någon ljuspunkt gör att det lilla minsta positiva i Gervieses värd blir en aha-upplevelse, det i sin tur gör det svårt att tolka den förutbestämda peripetin. Men när Gervieise sedan hittar en ny man som verkar vända allt måste ändå vara höjdpunkten i hennes och bokens liv. Att det sedan går neråt därifrån känns förutsagt, ingen lycka är evig, och speciellt inte om Zola får bestämma.
Hon finner alltså denna nya man, Coupeau, och föder sitt tredje barn och hela livet verkar frid och fröjd. Hela tiden ligger det ett mörkt moln över deras tillvaro som bara väntar på att få släppa de första dropparna av kaos, förtvivlan och sorg över dem.
Varför jag sa att det kändes förutsagt att något skulle hända var för att det inte kan ta slut här. Det kändes inte som boken fram till detta skulle vara dyster, och sedan förvandlas till regnbågar och solsken. Det skulle inte kallas naturalism då.
   Som jag förutspått faller de första dropparna.. ner i halsen på Coupeau.
 Han börjar dricka, och som så många andra blir han helt annorlunda. En man som till en början bara drack vin, var fin i kanten och till synes en perfekt man. Där ser man vad spriten har för makt. Och när man faller under den, hur snabbt livet tar en drastisk vändning.

Men som människa har vi alla samma förutsättningar att falla för spriten, dock har en del de lättare än andra. Där har vi en likhet, detta skulle kunna vara din eller min verklighet, men det är den inte. Varför? Vad är det för skillnad på dig och Coupeau? Om du råkade ut för något hemskt, något som plågade dig dag och natt, och det fanns ett enkelt sätt att bedöva dessa känslor? Skulle du ta den?
   Där finns en viktig likhet. Jag ser i mellan åt ner på männen som dricker och tänker ”jag skulle då aldrig..” men som så många innan mig sagt ”man ska aldrig säga aldrig”. Alltså är detta ett utmärkt sätt att ta människan och sätta den i sin egen misär skapad av sig själv och genom det rädda den. Hur? Genom att beskriva den, genom att i minsta detalj berätta hur det kan se ut. Det ger oss modet till att kämpa emot begäret av att hitta något lindrande, något som fyller våra liv. För det ska inte kemikalier göra, utan det ska vi själva.
Samtidigt är Gerveise den där kvinnan som hela tiden upplever motgångar efter motgångar och alltid är spriten boven i dramat. Den berövar henne på kärlek. Den berövar hennes barn på sina fäder. Men ändå faller hon vika för sin svaghet och sitt hat och gör själv som alla de andra, tar tag i flaskan och låter den leda.
    Där på slutet förenar Zola mina tankar med boken. Jag som hela tiden ser ner på dem, och tänker ”inte kan de” och det känns som Gerveise tänker likadant. Ändå, hon som känner förakt till flaskan blir den som tar och dricker den.
Det är starkt visat. För vem sa att barnen som växte upp med en alkoholiserad pappa och såg vad alkoholen gjorde, inte kan bli alkoholister? Vem sa att den som såg sin make slå sina barn inte kan göra samma sak? Vi är alla samma skrot och korn, och vi har enligt mig samma förutsättningar från början. Vi har alla samma saker i oss från början, vad vi sedan gör med dem är det som skapar vår personlighet.

Vad är bokens tema? Vad handlar den egentligen om? Jag tycker boken är en utmärkt skildring av hur en värld där alkoholismen styr och ställer ser ut. Den handlar om alkoholens makt kring människan, hur man söker tröst hos den, hur man hoppas på förändring genom den. Boken håller hårt om sitt ämne dvs. alkoholismen och beblandas med allt som berör en alkoholistisk värld, dvs. slagsmål, skvaller, elakheter och hemskheter.

Men att under 40-talet skrivit en naturalistisk bok måste vara ett resultat av en helt annan tid. Efter en tid då människan satt sin tro till något högre som inte går att förklara, är det naturligt med en motreaktion. Ofta när det blir för mycket av det ena så väcks ifrågasättande tankar hos andra och då bildas två motparter.
   Det var inte så att Zola en dag vaknade och såg bristerna i samhället och blev naturalist. Utan som många andra stora författare så hämtade han inspiration från andra. Men även under hans tid fanns det en såkallad naturalistisk tidsströmning som ständigt fanns där, och bubblade under ytan. Den tidens största stjärna för naturalismen var Taine, som Zola hämtade mycket inspiration ifrån.
  Han läste även Stendahl, Flaubert och Balzac med mera och blev slutligen naturalist. Dock hade Zola en egen grundande tanke från början som lutade åt naturalistiska hållet, och när han hämtat inspiration kunde han fullborda sin titel som ”naturalist”. Han var naturalist i etiska som filosofiska bemärkelser, vilket lämnade avsevärt stora avtryck i hans litteratur.
   Något som alltid är intressant med de äldre verken är hur mycket man kan få ut av att ha kännedom om författarens liv, tankar och tid. Det känns som förr när författare skrev fanns det alltid en baktanke, det fanns en stark åsikt som de ville framföra till världen. De känns som romaner som denna inte görs längre, utan att vi istället är fast i vardagsromaner där vi i utbyte värdesätter igenkänningskomik. Jag har inte på länge läst en nutida bok med ett så starkt budskap. Idag reflekteras istället vår tid av mycket noir-böcker om Stockholms unre värld vilket jag inte alls känns representativt för vår tid.
   Det jag blir mest imponerad av är just att denna bok som är tryckt 1946 skulle kunna utspela sig idag. Det är ju ganska sorligt att tänka så, att ända sen 40-talet har alkoholismen haft stryptag om människor, den har tagit liv och förstört. Nu lever vi på 2000-talet och inget verkar ha förändras. Detta är det främsta sättet att se kontexten i det hela. Att språk, delar av omgivning osv. speglas av just 1900-talet gör inget, för själva kärnhistorien skulle kunna vara min eller din granne. Kontexten blir då allt för tydlig.

Även fast boken hela tiden har den här dystra känslan, och gång på gång försöker Gervaise bygga upp sitt liv efter ännu ett ras, så känner jag ingen överdrift. Det känns äkta och på riktigt och trovärdigheten för boken är mycket hög. Man får sådant medlidande för Gervaise när hon äntligen tror att hennes liv är bra efter alla nedgångar, och så rasar allt igen. ”En olycka kommer sällan ensam” brukar man säga, och Gervaises liv är ett praktexempel på detta.

Jag tycker slutet är så starkt. Efter att ha läst öppna slut och ”de levde lyckliga i alla sina dagar” så är jag glad att någon vågar sätta punkt. Alla får inte lyckliga slut i den verkliga världen, så vem försöker vi lura?
”Gervaise höll ut på detta sätt i flera månader. Det brakade ännu mera utför med henne, hon fann sig i de mest förnedrande skymfer, svalt ihjäl så småningom, litet för varje dag. Så fort hon ägde fyra sous, drack hon och törnade mot väggarna”
   Och här är cirkeln sluten. Vi började med en man som drack, drack för att glömma hans eländiga tillvaro i allt det smutsiga. Vi hade hans starka fru som till en början var en kämpe, som orkade stå emot, som såg att det var fel. Men tillslut faller hon även för flaskan och det blir hennes undergång.

Med tanke på bokens höga ålder så har den en förmåga att fortfarande vara aktuell. Den har ett budskap som funkade då och idag. Alkoholismen är inte på väg någonstans så jag antar att den även kommer funka i framtiden.
   Något som också är intressant med Krogen är att den inte är verklighetsbaserad (inte vad vi vet) men skulle kunna vara det, i alla fall idag. Här står en sanning som ibland är svårt att bemöta men vilken sanning är inte det?
”De sanningar som vi inte vill höra, är oftast nyttigast för oss att lyssna till” Voltaire.

Hejs!