Sista delen, 3/3 - Boken snubblar vid mållinjen







Boken är på drygt 630 sidor. Det krävs mycket för att en bok ska vara bra rakt igenom, sida för sida. Mitt intresse varierar från stycke till stycke i boken vilket är förståeligt eftersom boken berör många områden. Det finns alltid något speciellt stycke, någon mening eller ett helt kapitel som biter tag i läsarsjälen och håller fast hårt i den.
  Eftersom boken är så pass omfattande och lyckas beröra många olika ämnen har jag gjort en mental epoklista över hela boken. Boken är en livsberättelse vilket betyder att under hela Rebeccas liv finns det milstolpar, några viktigare än andra, vilket har gjort att jag punkterat upp dessa mentalt och har alltså ett eget kapitelregister i huvudet när jag nu ska analysera den sista delen i boken.

För att min analys ska bli förstådd på bästa sätt så tror jag att det krävs att jag skriver upp denna lista, samt förklarar den;
  1. Hazel Jones föds till liv/Mannen med panama hatt - Här föds personligheten till Hazel Jones som förblir ett mysterier tills slutet av boken. Detta stycke är inte början på Rebeccas liv, utan är skrivet i nutid med diverse återblickar.
  2. Dödgrävarens dotter – Här kommer första delen av hennes liv, hennes tidiga uppväxt, familjeliv osv. Eftersom bokens titel är densamma trodde jag att eftersom hon var dödgrävarens dotter att det skulle ha mer inflytande på hennes liv. Men efter denna tid så nämns endast detta begrepp flyktigt och det gör mig förvånad.
  3.”Tignor tiden” – Sonen föds. Misshandeln börjar. Har nämnt denna tid som mest i mina tidigare blogginlägg.
  4. Flykten – Här tar hon äntligen steget till ett normalt liv. Hon flyr från denna man.
  5. Chet Gallaher – I slutet av boken blir det allt mer svårt att hålla isär de olika delarna i huvudet för det är här mysterierna ska lösas, här trappas takten upp lite och allt håller på att lösas – ”upplösningen”. Det är ungefär här i boken man läser som en dåre för att få veta svaret – till vad? Till alla olösta frågor som Joyce Carol Oates har lämnar obesvarade.
  6. Pianotiden – Här trappas allt ner, tempot blir lugnare. Allt börjar handla mer och mer om sonen vilket är på tiden. Sonen som numera heter Zacharias men kallas Zack har inte fått stå mycket i rampljuset i boken. Dock är han mycket tillbakadragen och det finns inte mycket att säga om hans personlighet. Det blir hans stora talang som tar över hela honom – Som Rebecca bestämde när han föddes; han ska spela piano. Så blir det. Här i boken handlar det mest om oktaver, tonhöjningar och Mozart. Inte så spännande.
  7. Judendomen. Jag har valt att döpa denna tid till det. Från ingenstans börjar allt plötsligt handla om Judendomen. Zack och Rebecca börjar glida ifrån varandra ju djupare tonåren Zack når. Rebecca kan längre inte skydda honom från kunskapen om judendomen och förintelsen. Han börjar ställa frågor. Vid denna tid slutar även Zack prata med hans mor och kommer in i någon slags trotsålder. Han får en flickvän vilket tär hårt på Rebecca eftersom hon vart den viktigaste för honom sedan han föddes, nu finns det plötsligt en annan kvinna i hans liv.
  8. Breven. Berättelsen slutar och istället gestaltar sig slutet i brevväxling mellan Rebecca och Freyda – som är Rebeccas kusin från förr i tiden. De skulle ha träffats när de var små, men fartyget Freyda och hennes familj åkte till Amerika med skickades tillbaka till Tyskland för att dö. Så blev det inte, och Freyda ”är idag” professor och har skrivit en bok om den tiden. Den läser Rebecca och tar kontakt. Dock blir det svårt, Freyda är inte alls lika glad och uppför sig arrogant och ointresserat.
  Det slutar i alla fall med att det är Freyda som skickar ett sista brev och ber om ursäkt, och vill äntligen träffas. Dock framkommer det att Rebecca vid den här tiden har cancer och mer får aldrig veta. Kommer återkomma till mina svala känslor om slutet.

Jakten på en ny identitet
  Jag har nämnt detta flyktigt i mina tidigare inlägg, ofta i form av ”här börjar jakten på en ny identitet”. Jag måste få lov att rätta mig själv. Det blev aldrig någon så kallad jakt. Det blev istället stölden av en ny identitet.
  Hon vet direkt vems identitet hon ska ta över och det blir Hazel Jones. Varför? För att mannen i panama hatt en gång för länge sedan misstog Rebecca för att vara denna Hazel Jones.
   Från och med Rebecca och Niles flyr byter det identitet. Rebecca blir Hazel Jones - en prydlig, ordentlig kvinna med hög integritet. Niles blir Zacharias Jones, en framtida orkesterpianist. Rebecca lever sig in i sin karaktär och utvecklar sätt för hur denna Hazel Jones är, förnyar skratt och röst. ”Sa hon med sin lekfulla Hazel Jones-röst.”
  Zack som är ganska liten förstår inte detta utan växer upp och ”blir sig själv”, en tystlåten kille med en står begåvning.
   Rebecca förlorar genom denna process sig själv genom att hon tar en annan identitet. Senare får hon veta att hela denna Hazel Jones var en bluff och kunde ha dödat henne, men det är en annan historia – kan ju inte reda ut precis allt!
  Dock finns det men hos Hazel fortfarande från hennes gamla liv. När Chet Gallaher kommer henne in på livet blir hon mycket misstänksam. Kommer han också såra henne? Tillslut får hon bekräftelse från denna man som kommer att komma älska henne och hennes son mycket högt. Detta blir verkligen ett glädjeögonblick i boken, äntligen får hon den man hon förtjänar. En hängiven familjepappa som gör allt för dem, på det sätt tycker jag att hon får rättelse efter ”Tignor-tiden”.

Slutet
Jag har inte läst 630 sidor, slukat ord för ord som en hungrig varg, för att komma till ett öppet slut. Jag blev otroligt besviken. Varför ett öppet slut? Varför? Joyce Carol Oates, varför? Jag har redan från början en ganska strulig relation med öppna slut, men har inte några problem med att acceptera dem i rätta sammanhang. Detta var inte en bok som ska ha ett öppet slut. Jag hade inte från börjat förväntat mig ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” – slut heller.
  En bok som jag gått in i. Levt mig in i situationer, analyserat, tänkt efter och flitigt fört anteckningar för att inte glömma mina tankar av guld. En sådan bok får plötsligt ett drastiskt slut. Den lämnar så många frågor obesvarade! Dog hon? Hur kommer det sig att mannen levde när hon var närmare 60 när han var betydligt äldre än henne? Eller återförenades kusinerna till slut? Gifte sig sonen med flickvännen eller någon annan?
  Jag kräver svar. Jag har inte tillräckligt med fantasi för att hitta på egna lösningar, det är inte mitt jobb utan författarens. Tycker slutet var elakt. Elakt mot alla oss trogna läsare som läst den här boken in på djupet.
  Boken är full med små mysterier som håller intresset uppe bit för bit vilket är viktigt för en sådan här genomgripande bok, alla mysterier får tack och lov ett svar i boken vilket gör att man tror att slutet ska vara sådär uppenbart.
   Jag tycker det är synd att hon väljer ett öppet slut. Jag tycker även det är synd att breven kommer in i bilden. Det var inte väntat eftersom hon lämnar Freyda i sin uppväxt och tänker aldrig tillbaka på henne efter det. Jag hade inte ens en tanke på ”Vad hände med Freyda?”, hon fick liksom sitt slut redan i samma stycke som hon togs upp, därför fanns inte den där efterfrågan av henne. Vilket är ett slöseri, hade hon nämnt henne mer eller på något sätt kopplat henne till hennes senare liv så hade man börjat undra efter henne.
  Nu kommer det istället som en chock och man undrar istället varför i all världen man placerat breven här? Jag började fundera på detta en kväll och kom fram till att detta måste vara en av de grejer som är tagna från det verkliga livet, eftersom boken delvis är baserad på Joyce Carol Oates farmors liv. När jag börjar klura på denna sura karamell faller bitarna på plats och jag börjar förstå varför breven faktiskt är med i boken. Rebeccas mamma i boken heter innan giftermål Anna Morgenstern och det gör Freyda i boken också. Detta måste alltså vara delvis verkliga brev. Det är konstigt att jag på egen hand måste pussla ihop det, och det är nog många läsare som missar att ha det i åtanke medan de läser.
  Men det är nog den negativa sidan av att leka med riktiga händelser och med påhittade. Självklart är många andra böcker skrivna på detta sätt, en författare samlar inspiration från verkliga händelser. MEN, Joyce Carol Oates har valt att berätta för läsaren att vissa delar är baserade på hennes farmors liv. Genom att berätta detta för läsaren så skapar det frågor hos läsaren, vilka delar är tagna ur hennes liv? Vilket är sant och vilket är falskt? Hon leker lite med den tanken, mellan sant och falskt. För mig som mest läser faktaböcker är det viktigt att veta vad som är sant och inte, för mig ger sanningen mer känsla till boken. ”Det är på riktigt!” – den känslan får jag. Men det har med personlig smak att göra.
Eftersom allt annat är så genomtänkt och snyggt gjort i boken så börjar jag nästan tvivla på mig själv, borde breven och det öppna slutet vara där? Är det en härlig twist eller bara ett bottennapp?
   Jag tycker ändå att det öppna slutet gör boken mer modern, eftersom det känns ganska gammaldags att skriva en livsberättelse så gör det öppna slutet att det känns mer varierande och nytt. Så på så sätt känns det öppna slutet visentligt, men det faller mig inte i smaken.

Kontexten
Hur kopplar man en livsberättelse från 50talet som rör sig kring förintelsen till dagens samhälle? Relationer och tankar har inte förändrats så mycket. Om man bortser från omgivningen så kan Rebeccas tankar vara vem som helst tankar idag.    Relationen med sonen när han kommer in i trotsåldern är nog samma sak många mammor upplever idag. Rebecca känner ju sig hjälplös och är rädd för att förlora sin son helt och hållet, hon är rädd för att han ska ge upp sin talang, hon är även rädd för hans sexliv och nyblivna fickvän. Denna rädsla är nog något varje mamma får hantera, speciellt om man står sin son eller dotter mycket nära.
   Relationen med Tignor är inget som utmärker sig för 50talet, utan kvinnomisshandel förekommer även idag. Den där osäkerheten Rebecca känner inför ett nytt förhållande är även något som många känner efter att ha levt i ett destruktivt förhållande. Dock kan offerrollen hon placerar sig själv i och den nedtryckta synen på kvinnor vara något som var starkare då jämfört med idag. Dock kämpar vi fortfarande med att få fram en rättvis kvinnoroll.
    När hon sedan träffar Chet Gallaher som är en förmögen man som tar med henne och sonen till fina landställen där de bor i påkostade hus, i Rebeccas huvud finns det bara tvivlande tankar, att hon dödgrävarens dotter befinner sig här. ”Du där! Judeflicka, du har ingen rätt att vara här” – tänker hon.

Bedömning
  Vad tycker jag? I förra inlägget hyllade jag boken till skyarna. Pianotiden och det öppna slutet drar ner boken. När jag läser en bok tänker jag oftast på hur författaren tänkte. Ofta när det handlar om Judendom, musik och politik som i den här boken så tänker jag alltid att dessa ämnen är några som författaren har mycket kunskap om. Därför får jag ganska stor respekt för författarens kunskap eftersom allt är så välskrivet in i minsta detalj om politiken, om judendomen och framförallt om musiken. Det är nästan som man lär känna författaren lite.
  Det är också en risk att skriva en roman och ha vissa ämnen som är specificerade, eftersom att läsa en bok är som mycket annat en smaksak. Gillar jag musik? Nej. Intresserar jag mig för politik? Nej. Då kan det falla på den personliga smaken och resten av boken får lida för det. Om vi tänker ”objektivt” så skriver Joyce Carol Oates dessa ämnen så snyggt, politiken lindar hon in i konversation från mannen och hans arbete. Musiken i pojken och hans framrusande talang. Allt blir logiskt och det faller bra in i historien.
  Om man ska ge boken ett betyg från 1-10, så skulle jag ge den 7½. Den är på väg att vara en jättebra bok, den är nästan där men den snubblar vid mållinjen tack vare det öppna slutet. Hade det varit ett sådant klockrent slut som man inte ofta är med om så hade den varit en 9 på väg mot en 10.

Boken är en bred blandning. Allt från skrivarkonst, otroliga metaforer till en djup berättarentusiasm blandas med en härlig historia som tar olidliga vändningar och ett slut som verkligen väcker känslor.