Jag har länge funderat på om jag ska slänga in nån filmanalys då och då. Antar att mina ramar för kultur blir mer och mer töjbara och osynliga.

Men höjta gärna till med synpunkter!

Big Fish – A Tim Burton film

“The storyteller lives through his stories, that way he never dies”

Tim Burton är känd för sina sagoinspirerade filmer t.ex. ”Kalle och Chokladfabriken” (2005), ”Edward Sicssorhands”(1990) och med bioaktuella ”Alice i underlandet” (2010). Big Fish (2003) är inget undantag, här är huvudkaraktären sagoberättaren själv.    
    Huvudkaraktären som även i denna Tim Burton film heter Edward (Albert Finney) är fast i sina historier, år efter år under hans sons uppväxt har han berättat historien om the Big Fish, ”That’s what I do, I tell stories” Även på hans sons, William Blooms (Billy Crudup), bröllop tar han upp hans signatur historia i hans tal. Här får sonen nog och säger ifrån, vilket resulterar i att de bryter kontakten helt.
   William är förvirrad kring alla historier som hans far berättat under åren, och skulle för enkelhetens skull någon gång vilja veta den simpla sanningen. Det har aldrig fungerat med hans far, den ena otroliga historien efter den andra.
  Dock kommer en vändpunkt då William får veta att hans far ligger på dödsbädden. Här kommer en plot point in, tiden hinner snart ikapp, och man vill att dessa parter ska lösa sin konflikt. I detta läge bestämmer han sig för att för en gångs skull få veta sanningen. När han sedan möts av fler otroliga historier blir han inte förvånad, han blir förbannad.   
  Fast hans far ligger intill döden hindrar det honom inte från att låta fantasin flöda, och återberätta skeden från hans liv på det mest livfulla sätt.

  Precis som sjömän gör när de vart ute till havs och fångat fisk, så kryddar han historierna lite extra. Detta knyter an till filmens titel (Big Fish) och detta blir också den röda tråden som följer filmen från början till slut.
  Filmens allvarliga ton, med en fader som ligger på dödsbädden blandas med härliga sagoinspirerade återblickar som innehåller allt från jättar till varulvar. Här kan man tydligt se hur man lekt med kontrasten. När de filmar den ändå allvarliga verkligheten, är den gestaltad i grå skalor, mörka scener och de flesta konflikter tar plats här. Men när Edward Bloom får sina återblickar visualiserade så är dessa genast, övernaturliga, lyckliga, soliga och nästintill perfekta.  Han målar upp sig själv som stadens omtyckta kille, den som alla gillar. Han får en hejdå-parad när han lämnar staden för att fara ut på nya äventyr tillsammans med sin jätte till vän. Det är inte svårt att förstå varför Edward Bloom hellre berättar onaturliga historier än skildrar verklighetens tristhet i sina livsberättelser.
  Trots den allvarsamma situationen fortsätter hans far berätta den ena efter andra berättelsen om sitt liv. Detta blir huvudkonflikten i filmen, talar hans far sanningen? Eller är hela hans liv en lögn? Det är denna konflikt som hela tiden för filmen framåt. Framåtrörelsen blir ändå lite dold i filmen, man blir så uppslukad av dessa fantastiska historier om Edward Bloom att man vill att de ska vara sanna. Dessa historier är också framförda på ett mycket övertygande sätt, och de råder inga tvivel om att Edward är bra på det han gör.
  Sonen får automatiskt den ”onda rollen” som den tvivlande sonen, detta är nog ett skäl till varför man tar Edwards parti och känner en viss sympati för honom. Det gör att man glömmer huvudkonflikten som för filmen framåt, för man bestämmer sig för att tro på Edward.
  Dock blir framåtrörelsen i filmen mer tydlig när sonen tar saken i egna händer och försöker leta upp några av dessa personer som nämns i hans fars berättelser. Det är tydligt att William är klämd mellan verklighet och fantasi. Hans hjärta är ändå fast vid alla berättelser medan hans huvud och hjärna vill hålla sig till sanning och fakta.  
Edward Blooms berättelser kan hindra verkligheten att förändras med tiden, hans liv glider sakta men säkert mot sitt slut. När han ligger på sjukhuset och man vet att detta är slutet, får William till slut veta en gnutta sanning.
Som det ofta är i moderna filmer, så förändras huvudkaraktären genom filmen. I slutet får vi se en mycket mer känslig William än han varit. Han gick från anklagande till förstående och kärleksfull.  Denna gnutta sanning får William att mjukna upp och bli en egen ”storyteller” då han hjälper sin far att berätta sin sista saga.

Ännu en gång har Tim Burton gjort det. Han har skapat en uttänkt, välgjord film med en bestämd röd tråd, som binder ihop filmen på ett vackert sätt. Filmen är tydligt bekostad och skådespelarna är väl utvalda ända ut till biorollerna, t.ex. Steve Buscemi gör ett utmärkt jobb genom att spela misslyckad poet. Ewan McGregor höjer verkligen ribban när han gör ett perfekt jobb som den unge Edward Bloom, med sin Alabama-dialekt och klockrena attityd gör det lätt för tittaren att uppleva historien som en riktig saga. Detta gör att filmen utstrålar en viss standard, vilket är självklart för alla Tim Burton filmer.

  Något som höjer tittarupplevelsen är de färgstarka scenerna som verkligen förgyller hela historien och ger den sin egen glans.
  Filmen är svår att placera i någon speciell genre, den passar in på många tänkbara. Allt ifrån familjefilm med allt sagoinspirerat, till lätt komedi med den relativt ”dolda humorn”, till fantasy med allt övernaturligt. Jag tycker Tim Burton är en genre för sig!
Det som kanske kan ses som oklart i denna film kan vara vissa av de återblickar Edward får, t.ex. när han tar en genomväg och hamnar i en stad där alla är lyckliga. Tim Burton brukar ha en genomtänkt ”plan” bakom alla scener, vilket kan vara frustrerande. När man sedan inte förstår det direkta budskapet i en specifik scen blir man fundersam. Man vill så gärna förstå det direkta budskapet, dock kan budskapet vara dolt och gör det indirekt vilket i slutändan blir svårförståeligt om man nu vill nå ut till en bred publik.
  Något som vi inte får se i denna film är Tim Burtons goth-inspirerade karaktärer, de har blivigt lite av Tim Burtons signatur då vi sett dem i många av hans andra filmer, t.ex. ”Edward Sicssorhands” och ”Sweeney Todd”. Denna film utstrålar istället lycka, familjekärlek och hopp.

När hans far sedan dör och man ser hur människor minns Edward genom hans historier, detta genom att de på minnesstunden återberättar hans sagor, det är här som budskapet i filmen träder fram. Budskapet, så som jag uppfattat det är att en berättare aldrig dör, eftersom han lever vidare genom sina historier. Hans historier lever vidare, generation efter generation. Detta kan bli en aning kliché och för mycket, men genom att det knyter an till Tim Burtons egen tjusning till sagor blir det starkare och mer realistiskt budskap.
”En man berättar sina historier så många gånger att han själv blir sådana historier. De lever vidare efter honom. På det vistet blir han odödlig”