210 dikter för unga människor



Idag köpte jag min första diktbok. Kombinerar läsningen av den (mest bläddrande) med Bob Dylan. Känns som en förträffligt bra mix.

Jag kände att min poesigenombrott bör vara ganska lättsamt till en början. Efter ett tidigare försök på en av Karin Boyes diktsamlingar så känns det som hjärnan min behöver något mer lättsamt.

Fick tag på "Kärlek och uppror" - 210 dikter för unga människor. Kändes ju som en fin start på poesivägen framåt.

Som många unga har jag alltid haft ganska starka och förutfattade meningar gentemot poesi. I skolan när man i ung ålder skulle skriva en dikt om kärlek så "försvann" min dikt spårlöst, eller så åt hunden upp den. När dessa ursäkter inte fungerade längre fick man ta till humor. Då handlade mina dikter ofta om kärlek.. till min dator eller mobil. Till mina kläder ett tvspel.

Nu ska jag ge poesin en chans. Har synat igenom boken lite och det verkar vara en salig blandning av dikter, allt ifrån Ulf Lundell till Karin Boye.

Någon som har en favoritdikt så bra att den kan ge mig en annan syn på poesi? Eller bara ett sjukt bra argument? Hit men det bara!


Debutantpriset





Fick även här sitta och fundera ytterligare i fem minuter, är det ägg hon håller i? Stora ägg? Har för mig att strutsar klämmer ut sig något i den storleken. Men fattade efteråt att det måste såklart vara den där yberkonstnärliga statyn. Dumma mig!


Satt och funderade på de inlägget jag skrev om Borås Tidnings Debutantpris. Det blev alltså Helena Österlund som vann 100.000kr för den som missat det, för hennes diktsamling "Ordet och färgerna".

Det jag funderade mest kring var att hon var den mest otippade personen att vinna enligt mig. Jag hade liksom glömt henne och så vann hon. 

Motiveringen var inte pjåkig den heller.
"För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord"

Ja, jag var tvungen att läsa den meningen kanske 3 gånger innan jag fattade den. Med förståelsen för orden kom också förståelsen om hur rätt det är, och hur mycket det faktiskt stämmer.

Jag har alltid varit facinerad vid andras ord. Oftast avundas jag personer med "orden mitt på tungan". Alltså människor som gång på gång knäcker ärliga, verkliga och fina kommentarer. Önskar ibland att jag kunde samla alla dessa välformulerade och fina citat på en och samma plats. Får se..

Men iaf. Grattis till Helena. Ska bli intressant att se vad som kommer här näst..


Facebook




Roligt att man möts av lite intelligens på facebook



och inte bara sånhär hjärndöd skit


Ett par visdomsord




"If you wanna make the world a better place,
Take a look at yourself and then make a change"




En Alice, en sista Alice

Är ledsen att meddela men här kommer den sista dikten jag fick tag på från Alice när jag gjorde intrevjun med henne angående hennes intresse och engagemang i Poetry slam. Intervjun hittar ni under kategorin; intervjuer om ni missat den.

Robin

Jag har alltid tyckt om radhus
kanske är det för skämtat jag hörde när jag var liten
kasta inte spjut i radhus
jag fattade aldrig vad som menades
tills en dag jag sköt huvudet av min egen pappa
och skotet gick rakt genom väggen
in till nästa lägenhet i mitt höghus
det träffade väggen, bakom Robins huvud
dom fick aldrig bort fläckarna

Eller kanske är det för att
grannarna i radhus alltid hälsade på mig
jag har aldrig sätt min höghus granne
på brevlådan står det att han heter Karl Johansson
men jag kan inte vara helt säker på det
han verkar vara för kvinnlig

Robin var 10 när jag sköt
jag gick aldrig på hans begravning
men tidningen skrev en notis
som jag läste dagen efter, det stod:
”Vi saknar dig Robin, tack för glädjen du spred ibland oss”

Det tog inte lång tid innan jag flyttade ifrån höghuset
mitt rum hade galler för fönsterna och matlucka
3 år bodde jag kvar
innan porten öppnades till något annat
det första jag köpte var ett radhus

Balkongen fyllde jag med blommor och jordgubbsplantor
rabatten var regnbågen på jorden
och jag var radhusgrannen som hälsade på alla
brevbäraren gav mig ett leende
när han lämnade tidningen vid min dörr
men Robins fläckar försvann aldrig

Våning efter våning byggde höghuset upp bakom mig
och dom lockar mig till självmord
det är konstigt hur det kan bli så fel
en dag när solen sken gick jag till Robins grav
såg dom röda rosorna, leksaksbilen
men mest av allt såg jag fläckar
det är konstigt hur allt kan bli så fel

Jag grät som ett barn när Robin inte drog några fler andetag
jag visste att det var mitt fel
förlåt Robin, förlåt


Alice igen

God dag

För några dagar sedan skrev jag om poetry slam. Jag hade då intervjuat Alice Josefsson 18 Bäckängsgymnasiet, som är superengagerad i ämnet. Hon var snäll nog att dela med sig av sina egna favorit dikter.

Här en av hennes dikter. Otroligt bra!


Plexiglas

Jag ser dom kämpa
vet att plexiglaset inge kommer hålla
för deras knytnävar
känner att marken blir ostadig
när desperata händer kastar kaskader av sten
de vill ut
jag vill in

Fingerspetsarna tränger sig ner i marken
fångar upp jord sten och rötter
jorden kastas med stor kraft framåt, bortåt, utåt
de vill ut
jag vill in

Det enda vapnet jag har är ord
så jag kastar fabler, sagor och dikter
jag viskar, skriker och vilar orden mot plexiglaset
så att jorden möter motstånd
så att det skaver

Det tycks stanna mitt i
mute knappen är intryckt
världen snurrar 360 grader väster ut
det blir upp och ner
jag formar munnen till vackra stavelser
trycker orden djupt ner i deras halsar
de ska stanna där
de vill ut
jag vill in

Snabbspolning bakåt

det skaver
plexiglaset träffas av sten och ord
stenskott bildar prickar i den matta ytan
dom är vackra
stenskott får mina fingrar att vilja conect the dots
att göra prickarna till något vackert
en stjärnhimmel på mitt plexiglas

Som stjärnfall sprider sig sprickorna
ger ifrån sig ett obehagligt knastrande ljud
när inget längre skiljer mig ifrån dom
jag känner kraften ifrån knytnävarna
slungar verser ifrån dikter dom trodde jag glömt
jag vet mer än vad dom tror
känner mer än vad dom slår
kämpar
de är ute
jag ska in

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så bra. Men det är udda. Unikt. Ärligt.
Det är annorlunda men det finns någon form av igenkänning. Man förstår. Och inte förstår. Man tycker om det.

Vad tycker ni? Ha i åtanke att Alice är en veteran inom Poetry slam och har till och med tävlat i SM. Känn er därför inte hotade av talagen (som jag gör)



Alice egna dikter

Alice var snäll nog att dela med sig av några av sina dikter. Här är en av dem, och åh så bra det är!


FIXA

Sömmarna dom sydde ihop min bröstkorg med
har börjat spricka
men läkarna säger att jag bara inbillar mig
att det är fantom smärtaoch jag lever med vetskapen om att jag inte fungerade

”Du har ett trasigt hjärta”
dom sa bara något jag redan visste
och jag undrade om det skulle blir bättre med ett helt hjärta
dom sa att det skulle bli bättre med ett helt hjärta
dom ljög

Det är lika svårt nu som då
att andas
det är sämre nu än då
med hjärtat
jag hoppades att världen skulle bli annorlunda
att mina ögon skulle se andra saker än vinterns vita täcke
mina ögon ser hösten

Jag brukade skämmas över mitt ärr
han lärde mig att inte skämmas
med sina sträva fingertoppar
lärde han mig skönheten med min sjukdom
”det finns inga fula ärr sa han”
”det finns bara vackra kroppar”

Jag spenderade månader bakom sterila väggar
och bland dessa väggar hördes tystnaden obehagligt högt
slangarna fjättrade mina armar vid sängkanten
jag tyckte det var obehagligt att sitta fast
så jag slet mig
nålarna rev hål i min hud
men jag kunde inte bryt mig mindre
jag var fri ifrån mitt fängelse
för en stund

När sommarsolen gick ner för sista gången
var jag den enda som inte suckade besviket
hösten är på väg
kylan emot min hud var välkommen
jag skrek inte längre när sömmarna sprack
det går att lära sig den hårda vägen att hålla tyst

Han satt vid min säng dom första nätterna i oktober
han smekta min handrygg lika frenetiskt som jag drog slangarna ut armen
jag tror han förstod att jag ville bli fri
ändå satt han bara där
uttalade förmaningar när jag ville resa mig och gå
”det är bäst att du gör som dom säger
det blir inte bättre annars”
det var hans vänliga ögon som fick mig att sjunka ner i sängen igen

Mitt skrik fastnade i halsen som en klump när han gick
ryggtavlan var monstret i mina drömmar
jag började sakna känslan av sträva fingertoppar
och jag rispade upp huden som slangarna trängde sig in i
jag ville att världen skulle se ut på ett annat sätt
men vintern kom igen

Det började lida emot vår
när solens strålar träffade mitt ansikte och huden blev varm
jag hade glömt hur solen kändes genom fönstrets täta glas
jag ville smeka värmen
ville ta den i min famn och låta den tränga in

Det blev lättare att andas
det blev bättre med hjärtat
och det frenetiska strykandet emot min handrygg började igen
hand fingertoppar fick mig att andas, djupt

När läkarna en dag sa att det var dags för mig att åka hem
tryckte jag slangarna djupt in i mina ådror
”fjättra mig vid sängen, snälla fjättra mig vid sängen”
det var över smärtan var borta och jag kunde inte längre fly


Man blir ju smått besviken på sin egen förmåga när man läser något sånt här, (till er som vill börja: bli inte avskräckta, tänk på att hon hållit på med det länge. Övning ger färdighet!)


Och jag som var stolt över min födelsedagsdikt till min Morbror som fyller 35:

"Kära lilla morbror. Livet är lika kort som du tror. Du har säkert några år kvar. Typ 450 dar. Snart väntar dåligt minne, bruten höft och blöja varje timme. Grått hår kommer du att få, lika så käpp inom några år. Du är nu gammal nog, att sanningen få veta, ja vi tycker dina lår är för feta. Grattis på 55 år dagen, fira den genom levern och magen!"

.. Jag och Alice spelar inte i samma liga.

havreflarn

Vi ska tycka om varanda
och det kommer att gå åt helvete
det kommer att gå åt helvete och det är inget
vi kan göra något åt
förutom att tycka om varandra ska vi göra
du kommer skrika åt mig att jag är en
slapp hora och jag kommer svara att
dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett
och vi kommer tycka om varandra
inte bara för himmelrike och puss och
tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

inte bara därför tycka om tycka om för det gör vi ju
när du skäms för att jag healar maten
för att jag lider när du bara vill sova
när du hatar att jag inte hör vad du säger
när jag sprängs för att du sover med en man som bara är kompis
när bilen inte krånglar för att den inte ens finns
och att du tycker det är mitt fel
eftersom jag inte ens har körkort
eller garage eller ens ritningar på något
garage
och jag kommer inte bergripa hur någon kan bli så upprörd
över en liten kvarglömd fläck och en äppelskrutt
DET VAR JU BARA EN ÄPELSKRUTT OCH HELVETE!


och vi kommer tycka om varandra när vi är så rädda
för att den andra ska försvinna att vi själva funderar på att hinna först
och vi kommer tycka om varandra när vi försvunnit
och ångra oss
och komma tillbaka
och tycka att man inte vet
och låtsas som man inte alls kommit tillbaka
eller att det någonsin varit egentligen så gott med
jordgubbar och havreflarn
och vi kommer att tycka om varandra och vi kommer
att vilja spotta den andra rakt i ansiket och
gråta ut vid fötterna och vi kommer göra det och vi kommer tycka om varandra
hela vägen in i det vi kommer inte ha en chans vi kommer att smälta och rodna
och dra ner varndras byxor just när jag skulle skrika SKIT men ångrade mig.
Vi kommer att förlåta oss.
Vi kommer att rikta vår sprödhet till en punkt så skör att vi kommer skära oss hela
och vi kommer äta lassvis med havreflarn
tycka att det är lite typiskt oss
lite som vigselring
eller likadana tatueringar på hälarna skulle vi
aldrig få för oss men havreflarn
och älska väldigt långsamt uppe på garderoben
ramla ner oss
kort sagt ramla ner och slå oss
och tycka om oss



Så fint


Poetry slam - går det att tävla i poesi?

Jag har en tidigare klasskamrat som aktivt deltagit i Peotry slam. Förra året på Bäckängsgymnasiets Bok och språk vecka skrev jag en krönika om just det.

Det kommer komma upp en intervju med just den här forna klasskamraten, Alice Josefsson inom en snar framtid och därför ser jag värde i att publicera denna krönika. Som en bakgrund till intervjun!

Stay tuned..

Bild: google.se. Vad annars?

Det går inte att tävla i poesi.
Man kan tävla i allt. Fotboll, hoppa högst, matematik och poker. Ett nytt fenomen för mig är att tävla inom poesi. Detta är känt under namnet Poetry slam. Som kort och gått går ut på att man skriver en egen dikt, om vad som helst och framför den för publik. Slumpmässigt valda jurygrupper i publiken ger poäng och den med mest poäng vinner.
   Detta fenomen hade Bäckängsskolan på sin årliga Bok och språk vecka. Till min stora förvåning deltog endast fyra tjejer, tre av dessa har hållit på med detta innan och endast en rookie. Erfarenheten segrade och nykomlingen kom sist dock med en ny erfarenhet i bagaget, alltid något.
   Poetry slams talesman Bob Holman sa en gång ”Det går inte att tävla i poesi, det är därför vi gör det” och är idag Poetry slams grundord. Detta får min hjärna att spinna på högvarv. Han har rätt den där Bob, det går verkligen inte att tävla i det. Det är för mig helt ologiskt. Skriver jag en dikt om min sorg efter min pappas död och vill presentera den i Poetry slam, ska några människor sätta betyg på mina känslor? Den med mest hjärta och smärta vinner. Eller?
    Den lilla kunskap jag besitter om poesi är att den är full av känslor, från det positiva till det negativa. Det är känslor rakt igenom. Poesi är ofta oförståeligt, hur ska de andra förstå vad jag menar? Förstår de verkligen vad jag vill ha sagt nu med min dikt? Där sitter de och stirrar helt objektivt, det fattar inte riktigt va? Eller?
   Och nu till poängen: Fick en femma. Nej de fattar inte alls. En femma?! För allt jag gått igenom. Den sorg jag har i mig är endast värd en femma. De har satt poäng på mina känslor och det blev endast en femma. Medelmåttiga. Inte för bra känslor, inte för dåliga.
   Jag tycker ändå inte att det är passande att ha sådana här tävlingar på en gymnasieskola. Då det är den tid många går igenom en hel del sorg. När vi är som mest sårbara, är då vi ska gå upp på scenen framför hela skolan och tala om det för dem? Tror inte det vá.
    Poetry slams storasyster Spoken word vilket nästan är likadant, fast utan poäng. En öppen scen, säg vad du vill här och nu. Det vore väl bättre? Speciellt när deltagarnumret inte direkt var något att hurra för i år på Bäckäng. Kanske finns de folk där ute som har saker att säga, men inte vill ha poäng för det. De kanske bara vill att man lyssnar. Det är kanske allt som krävs?

Pass på! Snart kommer intervjun upp, även bilder och hennes egna personliga dikter!


Karin Boye - Dikter


Minne:
Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig -
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig -
det gudarna give

Kvällstilla:
Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.


Här är två stycken av mina kanske 8 favoriter(?) Är det svårt att förstå att jag valt just dem?
Nu i efterhand när jag ser dem såhär på datorn så börjar jag undra, kanske var det lite sent in på natten att läsa dikter (i söndags natt klockan 03.30)?
Men ja, dom är ju inte dåliga iaf! (jämfört med resten i boken..)

Enjoy!


"tänk om han är tjock? eller börjar förfölja mig med dikter och skit?"

Känner någon förutom jag igen rubriken? Den kommer från Sandor/Ida filmen. Jag tycker uttrycket "dikter och skit" låter bra. Det klingar.

Som sagt var ju på Biblioteket här om dagen, och det blev ett litet återbesök. Jag satt nämigen och fundera på vad jag verkligen hatar inom litteratur och det skriva ordet. Jag vet att jag kan vara en aning trångsynt och därför kanske jag går miste om saker, vilket känns otroligt onödigt!

Jag kom fram till att det finns en sak som jag undvikit under hela mitt liv. Tänk, i ca 5 år (när detta har varit aktuellt i skolan) har jag lyckats slingra mig ifrån just detta ämne. Därför tyckte jag att det var dags att face to face, bemöta min skriftliga rädsla.

Nämligen (trumvirvel) Dikter.

Jag vet inte. Men något hos dessa ord som blir så känsloladdade som har fått mig att vilja kräkas. Ändå gick jag med rak rygg fram till disken och bad om Karin Boye - Dikter.

Jag fick boken och blev inte SÅ förvånad över att det var blommor som prydde boken. Brukar bara så. Jag vet inte men blommor och poeter går hand i hand.

Och nu är det så att jag kämpat mig igenom hela boken. Jaha, vad ska jag säga? Att jag är omvänd? Jag har gått över till the dark side? Nej. Mycket var som jag trodde, men den hade sina ljusa stunder ibland!
Men måste även få tillägga att tanten hade ett nära förhållande med Gud och Döden, båda begreppen används flitigt. I de första 5 dikterna nämns döden upp till 8 gånger. Likaså med Gud.

Det fanns några dikter jag fastnade för. Jag är sån att det är viktigt att det berör mig, att det är träffsäkert och på riktigt. Babbel om kärlek bortom universum är jag mer skeptiskt till. Håll er på jorden istället!

Jag tänkte att jag slänger upp några av mina favoriter på bloggen?









Även i denna boken fanns en bild på "författaren".


Kulturbloggen -

210 dikter för unga människor



Idag köpte jag min första diktbok. Kombinerar läsningen av den (mest bläddrande) med Bob Dylan. Känns som en förträffligt bra mix.

Jag kände att min poesigenombrott bör vara ganska lättsamt till en början. Efter ett tidigare försök på en av Karin Boyes diktsamlingar så känns det som hjärnan min behöver något mer lättsamt.

Fick tag på "Kärlek och uppror" - 210 dikter för unga människor. Kändes ju som en fin start på poesivägen framåt.

Som många unga har jag alltid haft ganska starka och förutfattade meningar gentemot poesi. I skolan när man i ung ålder skulle skriva en dikt om kärlek så "försvann" min dikt spårlöst, eller så åt hunden upp den. När dessa ursäkter inte fungerade längre fick man ta till humor. Då handlade mina dikter ofta om kärlek.. till min dator eller mobil. Till mina kläder ett tvspel.

Nu ska jag ge poesin en chans. Har synat igenom boken lite och det verkar vara en salig blandning av dikter, allt ifrån Ulf Lundell till Karin Boye.

Någon som har en favoritdikt så bra att den kan ge mig en annan syn på poesi? Eller bara ett sjukt bra argument? Hit men det bara!


Debutantpriset





Fick även här sitta och fundera ytterligare i fem minuter, är det ägg hon håller i? Stora ägg? Har för mig att strutsar klämmer ut sig något i den storleken. Men fattade efteråt att det måste såklart vara den där yberkonstnärliga statyn. Dumma mig!


Satt och funderade på de inlägget jag skrev om Borås Tidnings Debutantpris. Det blev alltså Helena Österlund som vann 100.000kr för den som missat det, för hennes diktsamling "Ordet och färgerna".

Det jag funderade mest kring var att hon var den mest otippade personen att vinna enligt mig. Jag hade liksom glömt henne och så vann hon. 

Motiveringen var inte pjåkig den heller.
"För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord"

Ja, jag var tvungen att läsa den meningen kanske 3 gånger innan jag fattade den. Med förståelsen för orden kom också förståelsen om hur rätt det är, och hur mycket det faktiskt stämmer.

Jag har alltid varit facinerad vid andras ord. Oftast avundas jag personer med "orden mitt på tungan". Alltså människor som gång på gång knäcker ärliga, verkliga och fina kommentarer. Önskar ibland att jag kunde samla alla dessa välformulerade och fina citat på en och samma plats. Får se..

Men iaf. Grattis till Helena. Ska bli intressant att se vad som kommer här näst..


Facebook




Roligt att man möts av lite intelligens på facebook



och inte bara sånhär hjärndöd skit


Ett par visdomsord




"If you wanna make the world a better place,
Take a look at yourself and then make a change"




En Alice, en sista Alice

Är ledsen att meddela men här kommer den sista dikten jag fick tag på från Alice när jag gjorde intrevjun med henne angående hennes intresse och engagemang i Poetry slam. Intervjun hittar ni under kategorin; intervjuer om ni missat den.

Robin

Jag har alltid tyckt om radhus
kanske är det för skämtat jag hörde när jag var liten
kasta inte spjut i radhus
jag fattade aldrig vad som menades
tills en dag jag sköt huvudet av min egen pappa
och skotet gick rakt genom väggen
in till nästa lägenhet i mitt höghus
det träffade väggen, bakom Robins huvud
dom fick aldrig bort fläckarna

Eller kanske är det för att
grannarna i radhus alltid hälsade på mig
jag har aldrig sätt min höghus granne
på brevlådan står det att han heter Karl Johansson
men jag kan inte vara helt säker på det
han verkar vara för kvinnlig

Robin var 10 när jag sköt
jag gick aldrig på hans begravning
men tidningen skrev en notis
som jag läste dagen efter, det stod:
”Vi saknar dig Robin, tack för glädjen du spred ibland oss”

Det tog inte lång tid innan jag flyttade ifrån höghuset
mitt rum hade galler för fönsterna och matlucka
3 år bodde jag kvar
innan porten öppnades till något annat
det första jag köpte var ett radhus

Balkongen fyllde jag med blommor och jordgubbsplantor
rabatten var regnbågen på jorden
och jag var radhusgrannen som hälsade på alla
brevbäraren gav mig ett leende
när han lämnade tidningen vid min dörr
men Robins fläckar försvann aldrig

Våning efter våning byggde höghuset upp bakom mig
och dom lockar mig till självmord
det är konstigt hur det kan bli så fel
en dag när solen sken gick jag till Robins grav
såg dom röda rosorna, leksaksbilen
men mest av allt såg jag fläckar
det är konstigt hur allt kan bli så fel

Jag grät som ett barn när Robin inte drog några fler andetag
jag visste att det var mitt fel
förlåt Robin, förlåt


Alice igen

God dag

För några dagar sedan skrev jag om poetry slam. Jag hade då intervjuat Alice Josefsson 18 Bäckängsgymnasiet, som är superengagerad i ämnet. Hon var snäll nog att dela med sig av sina egna favorit dikter.

Här en av hennes dikter. Otroligt bra!


Plexiglas

Jag ser dom kämpa
vet att plexiglaset inge kommer hålla
för deras knytnävar
känner att marken blir ostadig
när desperata händer kastar kaskader av sten
de vill ut
jag vill in

Fingerspetsarna tränger sig ner i marken
fångar upp jord sten och rötter
jorden kastas med stor kraft framåt, bortåt, utåt
de vill ut
jag vill in

Det enda vapnet jag har är ord
så jag kastar fabler, sagor och dikter
jag viskar, skriker och vilar orden mot plexiglaset
så att jorden möter motstånd
så att det skaver

Det tycks stanna mitt i
mute knappen är intryckt
världen snurrar 360 grader väster ut
det blir upp och ner
jag formar munnen till vackra stavelser
trycker orden djupt ner i deras halsar
de ska stanna där
de vill ut
jag vill in

Snabbspolning bakåt

det skaver
plexiglaset träffas av sten och ord
stenskott bildar prickar i den matta ytan
dom är vackra
stenskott får mina fingrar att vilja conect the dots
att göra prickarna till något vackert
en stjärnhimmel på mitt plexiglas

Som stjärnfall sprider sig sprickorna
ger ifrån sig ett obehagligt knastrande ljud
när inget längre skiljer mig ifrån dom
jag känner kraften ifrån knytnävarna
slungar verser ifrån dikter dom trodde jag glömt
jag vet mer än vad dom tror
känner mer än vad dom slår
kämpar
de är ute
jag ska in

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så bra. Men det är udda. Unikt. Ärligt.
Det är annorlunda men det finns någon form av igenkänning. Man förstår. Och inte förstår. Man tycker om det.

Vad tycker ni? Ha i åtanke att Alice är en veteran inom Poetry slam och har till och med tävlat i SM. Känn er därför inte hotade av talagen (som jag gör)



Alice egna dikter

Alice var snäll nog att dela med sig av några av sina dikter. Här är en av dem, och åh så bra det är!


FIXA

Sömmarna dom sydde ihop min bröstkorg med
har börjat spricka
men läkarna säger att jag bara inbillar mig
att det är fantom smärtaoch jag lever med vetskapen om att jag inte fungerade

”Du har ett trasigt hjärta”
dom sa bara något jag redan visste
och jag undrade om det skulle blir bättre med ett helt hjärta
dom sa att det skulle bli bättre med ett helt hjärta
dom ljög

Det är lika svårt nu som då
att andas
det är sämre nu än då
med hjärtat
jag hoppades att världen skulle bli annorlunda
att mina ögon skulle se andra saker än vinterns vita täcke
mina ögon ser hösten

Jag brukade skämmas över mitt ärr
han lärde mig att inte skämmas
med sina sträva fingertoppar
lärde han mig skönheten med min sjukdom
”det finns inga fula ärr sa han”
”det finns bara vackra kroppar”

Jag spenderade månader bakom sterila väggar
och bland dessa väggar hördes tystnaden obehagligt högt
slangarna fjättrade mina armar vid sängkanten
jag tyckte det var obehagligt att sitta fast
så jag slet mig
nålarna rev hål i min hud
men jag kunde inte bryt mig mindre
jag var fri ifrån mitt fängelse
för en stund

När sommarsolen gick ner för sista gången
var jag den enda som inte suckade besviket
hösten är på väg
kylan emot min hud var välkommen
jag skrek inte längre när sömmarna sprack
det går att lära sig den hårda vägen att hålla tyst

Han satt vid min säng dom första nätterna i oktober
han smekta min handrygg lika frenetiskt som jag drog slangarna ut armen
jag tror han förstod att jag ville bli fri
ändå satt han bara där
uttalade förmaningar när jag ville resa mig och gå
”det är bäst att du gör som dom säger
det blir inte bättre annars”
det var hans vänliga ögon som fick mig att sjunka ner i sängen igen

Mitt skrik fastnade i halsen som en klump när han gick
ryggtavlan var monstret i mina drömmar
jag började sakna känslan av sträva fingertoppar
och jag rispade upp huden som slangarna trängde sig in i
jag ville att världen skulle se ut på ett annat sätt
men vintern kom igen

Det började lida emot vår
när solens strålar träffade mitt ansikte och huden blev varm
jag hade glömt hur solen kändes genom fönstrets täta glas
jag ville smeka värmen
ville ta den i min famn och låta den tränga in

Det blev lättare att andas
det blev bättre med hjärtat
och det frenetiska strykandet emot min handrygg började igen
hand fingertoppar fick mig att andas, djupt

När läkarna en dag sa att det var dags för mig att åka hem
tryckte jag slangarna djupt in i mina ådror
”fjättra mig vid sängen, snälla fjättra mig vid sängen”
det var över smärtan var borta och jag kunde inte längre fly


Man blir ju smått besviken på sin egen förmåga när man läser något sånt här, (till er som vill börja: bli inte avskräckta, tänk på att hon hållit på med det länge. Övning ger färdighet!)


Och jag som var stolt över min födelsedagsdikt till min Morbror som fyller 35:

"Kära lilla morbror. Livet är lika kort som du tror. Du har säkert några år kvar. Typ 450 dar. Snart väntar dåligt minne, bruten höft och blöja varje timme. Grått hår kommer du att få, lika så käpp inom några år. Du är nu gammal nog, att sanningen få veta, ja vi tycker dina lår är för feta. Grattis på 55 år dagen, fira den genom levern och magen!"

.. Jag och Alice spelar inte i samma liga.

havreflarn

Vi ska tycka om varanda
och det kommer att gå åt helvete
det kommer att gå åt helvete och det är inget
vi kan göra något åt
förutom att tycka om varandra ska vi göra
du kommer skrika åt mig att jag är en
slapp hora och jag kommer svara att
dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett
och vi kommer tycka om varandra
inte bara för himmelrike och puss och
tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

inte bara därför tycka om tycka om för det gör vi ju
när du skäms för att jag healar maten
för att jag lider när du bara vill sova
när du hatar att jag inte hör vad du säger
när jag sprängs för att du sover med en man som bara är kompis
när bilen inte krånglar för att den inte ens finns
och att du tycker det är mitt fel
eftersom jag inte ens har körkort
eller garage eller ens ritningar på något
garage
och jag kommer inte bergripa hur någon kan bli så upprörd
över en liten kvarglömd fläck och en äppelskrutt
DET VAR JU BARA EN ÄPELSKRUTT OCH HELVETE!


och vi kommer tycka om varandra när vi är så rädda
för att den andra ska försvinna att vi själva funderar på att hinna först
och vi kommer tycka om varandra när vi försvunnit
och ångra oss
och komma tillbaka
och tycka att man inte vet
och låtsas som man inte alls kommit tillbaka
eller att det någonsin varit egentligen så gott med
jordgubbar och havreflarn
och vi kommer att tycka om varandra och vi kommer
att vilja spotta den andra rakt i ansiket och
gråta ut vid fötterna och vi kommer göra det och vi kommer tycka om varandra
hela vägen in i det vi kommer inte ha en chans vi kommer att smälta och rodna
och dra ner varndras byxor just när jag skulle skrika SKIT men ångrade mig.
Vi kommer att förlåta oss.
Vi kommer att rikta vår sprödhet till en punkt så skör att vi kommer skära oss hela
och vi kommer äta lassvis med havreflarn
tycka att det är lite typiskt oss
lite som vigselring
eller likadana tatueringar på hälarna skulle vi
aldrig få för oss men havreflarn
och älska väldigt långsamt uppe på garderoben
ramla ner oss
kort sagt ramla ner och slå oss
och tycka om oss



Så fint


Poetry slam - går det att tävla i poesi?

Jag har en tidigare klasskamrat som aktivt deltagit i Peotry slam. Förra året på Bäckängsgymnasiets Bok och språk vecka skrev jag en krönika om just det.

Det kommer komma upp en intervju med just den här forna klasskamraten, Alice Josefsson inom en snar framtid och därför ser jag värde i att publicera denna krönika. Som en bakgrund till intervjun!

Stay tuned..

Bild: google.se. Vad annars?

Det går inte att tävla i poesi.
Man kan tävla i allt. Fotboll, hoppa högst, matematik och poker. Ett nytt fenomen för mig är att tävla inom poesi. Detta är känt under namnet Poetry slam. Som kort och gått går ut på att man skriver en egen dikt, om vad som helst och framför den för publik. Slumpmässigt valda jurygrupper i publiken ger poäng och den med mest poäng vinner.
   Detta fenomen hade Bäckängsskolan på sin årliga Bok och språk vecka. Till min stora förvåning deltog endast fyra tjejer, tre av dessa har hållit på med detta innan och endast en rookie. Erfarenheten segrade och nykomlingen kom sist dock med en ny erfarenhet i bagaget, alltid något.
   Poetry slams talesman Bob Holman sa en gång ”Det går inte att tävla i poesi, det är därför vi gör det” och är idag Poetry slams grundord. Detta får min hjärna att spinna på högvarv. Han har rätt den där Bob, det går verkligen inte att tävla i det. Det är för mig helt ologiskt. Skriver jag en dikt om min sorg efter min pappas död och vill presentera den i Poetry slam, ska några människor sätta betyg på mina känslor? Den med mest hjärta och smärta vinner. Eller?
    Den lilla kunskap jag besitter om poesi är att den är full av känslor, från det positiva till det negativa. Det är känslor rakt igenom. Poesi är ofta oförståeligt, hur ska de andra förstå vad jag menar? Förstår de verkligen vad jag vill ha sagt nu med min dikt? Där sitter de och stirrar helt objektivt, det fattar inte riktigt va? Eller?
   Och nu till poängen: Fick en femma. Nej de fattar inte alls. En femma?! För allt jag gått igenom. Den sorg jag har i mig är endast värd en femma. De har satt poäng på mina känslor och det blev endast en femma. Medelmåttiga. Inte för bra känslor, inte för dåliga.
   Jag tycker ändå inte att det är passande att ha sådana här tävlingar på en gymnasieskola. Då det är den tid många går igenom en hel del sorg. När vi är som mest sårbara, är då vi ska gå upp på scenen framför hela skolan och tala om det för dem? Tror inte det vá.
    Poetry slams storasyster Spoken word vilket nästan är likadant, fast utan poäng. En öppen scen, säg vad du vill här och nu. Det vore väl bättre? Speciellt när deltagarnumret inte direkt var något att hurra för i år på Bäckäng. Kanske finns de folk där ute som har saker att säga, men inte vill ha poäng för det. De kanske bara vill att man lyssnar. Det är kanske allt som krävs?

Pass på! Snart kommer intervjun upp, även bilder och hennes egna personliga dikter!


Karin Boye - Dikter


Minne:
Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig -
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig -
det gudarna give

Kvällstilla:
Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.


Här är två stycken av mina kanske 8 favoriter(?) Är det svårt att förstå att jag valt just dem?
Nu i efterhand när jag ser dem såhär på datorn så börjar jag undra, kanske var det lite sent in på natten att läsa dikter (i söndags natt klockan 03.30)?
Men ja, dom är ju inte dåliga iaf! (jämfört med resten i boken..)

Enjoy!


"tänk om han är tjock? eller börjar förfölja mig med dikter och skit?"

Känner någon förutom jag igen rubriken? Den kommer från Sandor/Ida filmen. Jag tycker uttrycket "dikter och skit" låter bra. Det klingar.

Som sagt var ju på Biblioteket här om dagen, och det blev ett litet återbesök. Jag satt nämigen och fundera på vad jag verkligen hatar inom litteratur och det skriva ordet. Jag vet att jag kan vara en aning trångsynt och därför kanske jag går miste om saker, vilket känns otroligt onödigt!

Jag kom fram till att det finns en sak som jag undvikit under hela mitt liv. Tänk, i ca 5 år (när detta har varit aktuellt i skolan) har jag lyckats slingra mig ifrån just detta ämne. Därför tyckte jag att det var dags att face to face, bemöta min skriftliga rädsla.

Nämligen (trumvirvel) Dikter.

Jag vet inte. Men något hos dessa ord som blir så känsloladdade som har fått mig att vilja kräkas. Ändå gick jag med rak rygg fram till disken och bad om Karin Boye - Dikter.

Jag fick boken och blev inte SÅ förvånad över att det var blommor som prydde boken. Brukar bara så. Jag vet inte men blommor och poeter går hand i hand.

Och nu är det så att jag kämpat mig igenom hela boken. Jaha, vad ska jag säga? Att jag är omvänd? Jag har gått över till the dark side? Nej. Mycket var som jag trodde, men den hade sina ljusa stunder ibland!
Men måste även få tillägga att tanten hade ett nära förhållande med Gud och Döden, båda begreppen används flitigt. I de första 5 dikterna nämns döden upp till 8 gånger. Likaså med Gud.

Det fanns några dikter jag fastnade för. Jag är sån att det är viktigt att det berör mig, att det är träffsäkert och på riktigt. Babbel om kärlek bortom universum är jag mer skeptiskt till. Håll er på jorden istället!

Jag tänkte att jag slänger upp några av mina favoriter på bloggen?









Även i denna boken fanns en bild på "författaren".