Håller på och läser Vingklippt ängel av Berny Pålsson och är helt fast.
Sitter och lyssnar på Nine inch Nails tack vare henne, och försöker förstå.
Sista delen av boken ikväll och sen är den slut, mer om den senare.

Jag har alltid lika svårt att förstå att en bok är slut, det är ju som en längre film
som man ger så många timmar av sitt liv och lika drastiskt som jag börjar
läsa dem så är de slut. Förlänger dem genom att lyssna på deras
favomusik, googla dem eller spara sista delen så länge jag förmår mig!

Är i finland och valet avslutades igår, Sannfinländarna (en vag motsvarighet till Sverigedemokraterna) kom in i riksdagen precis som man befarade, från 4,1% till 19%!

Ha de bra så hörs vi när vi hörs.
Tack för alla mejl, allt kommer upp när jag hinner - fortsätt mejla!

Stod i Icakön här om dagen, och tittade lite i böckerna för att få tiden att gå. Var någon tant som hade köpt köttfärs, så var paketet öppet. Så skulle de hämta en ny. Sen skulle hon dra icakortet, betala med pant-lappen och med kuponger.

Man hann med en hel del kan jag ju tala om.

Iaf. Fick syn på en bok. "Det är var ju tråkigt" stod det på den. Började genast titta i den. Där stod man och skrattade för sig själv, med sin pågelimpa och bregottsmör.  Vilken rolig bok. Den ska jag köpa tänkte jag.

Skrev ju om David Batra och att han kommer till Borås för att uppträda på Folkan, med sin stand up show "Det här var ju tråkigt" Men vänta lite? Har inte jag hört det där innan? Låter väldigt bekant.

Två dagar senare fick jag min snilleblixt. Åhhhhhhhhhhh! Det är ju han som skrivit den där boken. Och stand up showen är baserad på den. Ååååååååh! Ack denna dumhet.

På Adlibris.com kan man provläsa ett antal sidor. Gjorde det precis och det är så roligt. Boken är baserad på arga lappar som människor, hittat eller sett. Det är uppföljaren till david Batras första bok "Den som inte tar bort luddet ska dö!" Dessa får mer än gärna ta sitt pick och pack, och flytta in i min bokhylla.

   

Den sista är helt klart bäst.

Vill ni läsa si sådär 20 sidor gratis?

Klicka här
http://www.adlibris.com/bookbrowser/default.aspx?culture=SV-SE&isbn=9137136046&shop=1

Inspirationskick. Väldigt snyggt att inreda med böcker.

Hej

Sitter och läser igenom det sista jag skrivit om "Genrestudier". Jag fastnade på en punkt.

Jag har många gånger slängt ur mig saker som "Varför är dagens litteratur skräp? Varför skriver vi inget viktigt?"
Eftersom jag gång på gång imponeras av dåtidens författare som skrev en roman, men romanen hade en helt annan betydelse än den uppenbara. Oftast ville man tycka något, visa missnöje mot dåtidens samhälle.
Exakt så vill jag ha det idag också. Istället representeras vår tid av "Elsas mode" och "Snabba cash".

Nu när jag satt och läste igenom det jag skrivit fick jag en snilleblixt.

Eller man kan inte ens kalla det snilleblixt. Någon slog mig med en käpp i huvudet.

Men dumma, dumma Hanna! Vår tid är ju Elsas Mode och Snabba cash! Det är exakt det vår tid går ut på. Aldrig någonsin i vår tid har det varit så viktikigt med utseende och materiella saker som nu. Aldrig någonsin innan har det funnit en annan värld, en undre värld som såpas öppet kunnat leva parallelt med våran.

Aldrig någonsin har det funnits en värld, fylld av så mycket lyx, pengar, knark, ekobrott, indrivningar och våld som den som finns idag.

Tänk att vi om hundra år.. Eller vadå vi? Jag menar Sveriges dåvarande befolkning kommer i skolbänken analysera 2000-talets knark/våld-romantiska böcker. Där ska de sitta och sucka över hur dumma dessa människor var. Precis som jag tänker när jag funderar kring Zolas karaktärer.

Va hemskt egentligen. Att vår tid kommer speglas av dessa Stockholm Noir böcker. Men det är sanningen. Det är så vår värld ser ut. Det finns sånna här personer och de har rätt att göra ett fotavtryck till den litterära historian i Sverige. Varsegod, stampa ihjäl litteraturen med era knarkfyllda böcker. Visst. Kom igen. Lite till.

Nu ska jag fortsätta och rätta.


                    

Mina författardrömmar dör bit för bit för varje kändisbok som intar hyllan på Akademibokhandeln. Jag är så trött på att läsa om kändisarnas liv och hårda uppväxt. Inte nog med att vi dagligen får ta del av deras ansikten i Aftonbladet och Expressen, nu ska de göra intrång på bokhyllorna också. Det är som de tror att folk inte kan få nog av dem. Så kanske det också är? Vilka är ni som köper dessa böker? Jag har en sak att säga till er; låt bli!
Vad är det som säger att när du är känd är du automatiskt författare, eller något annat.
Jag avskyr människor som tror att kändisskapet kan leda dem vart som helst. Att bara för att jag är känd så är jag plötsligt relationsexpert, självkänslacoach och konstnär.
Det verkar som att den nya vägen till sitt egentliga mål är via kändisskapet. Jag måste alltså bli känd innan jag kan göra vad jag egentligen vill. För är det inte lite så?
Gynning är numera författare och konstnär. Är vi inte alla det? Ända skillanden är att hon innan det skapat sig ett varumärke.
På tal om varumärke. Vad är det med kändisar och deras bokomslag? Det är som att de tror att ingen kommer köpa dem om de inte sätter dit sitt namn i typsnitt 72 och en stooooor bild så att ingen missar vem som skrivit den här boken. För de vore ju jätte hemskt om någon läste boken för den är intressant istället på grund av författaren(?)
Jag var på besök på GP i Göteborg förra året och det var den dagen mina journalistdrömmar dog på riktigt. Dess för innan hade jag fått höra från alla författare och journalister vilken hård och svår branch journalistiken är. Men den dagen så sa GP's stjärnskott till journalist rakt ut att de hellre idag tar in en kändis som krönikör än någon okänd. VA?!?!?!
Så nu mera får obildade kändisar sitta på GP's redaktion och skriva om sitt kändisskap medan skickliga skribenter får jobba på lager. Bra där! Han berättade att medelåldern på arbetarna låg säkert på 50+ och att de (och dagens tidningar) inte tar in nya journalister så lätt. Nehe, då var den drömmen död. Tack Tack GP!

Ärligt talat är jag nog inte journalistmaterial. Vill nog hellre skriva böcker, prata i radio eller måla. Något i den stilen. En tidigare Bäckängselev, som numera är biträdande redaktör på sporten på Expressen var på och föreläste för min tidigare klass, där han glatt berättade om sina hundår på Expressen innan hans stora genombrott. Han avslöjade också att många av dagens journalister glidit in på ett bananskal in i den världen. Det där känns inte riktigt som min grej. 

Hittade en intressant grej på Blondinbellas blogg här om dagen, när hon hade frågestund damp det ner en mycket intressant fråga:
Hej! Jag läste att du ska bli chefredaktör för en ny tidning. Hur är det möjligt när du inte läst ett enda poäng journalistik? Är det inte pinsamt att kalla sig olika titlar när du inte har en enda högskoleutbildning? Och lite nedvärderande mot oss “riktiga” journalister…
Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet.

Här har vi ett praktexemplar på en person som genom sitt kändisskap skrivit en bok om självkänsla. Det skulle aldrig falla mig in att läsa den. Vad vet hon? Jag vet att det inte finns någon utbildning i självkänsla men jag litar inte riktigt på en person som genom sitt kändisskap skrivit den. Vem hade köpt "Egoboost" utan Isabellas bakgrund. Inte en kotte.

Sedan är det så ledsamt att se hennes inställning till journalistutbildning. Hon som annars står mycket för utbildning och kunskap. Hon är en av framtidens arbetsgivare och så här ser hon på journalistutbilning. Istället ska man ha drivkraft och passion, vem har inte det?

Suck, suck!

Sista delen, 3/3 - Boken snubblar vid mållinjen







Boken är på drygt 630 sidor. Det krävs mycket för att en bok ska vara bra rakt igenom, sida för sida. Mitt intresse varierar från stycke till stycke i boken vilket är förståeligt eftersom boken berör många områden. Det finns alltid något speciellt stycke, någon mening eller ett helt kapitel som biter tag i läsarsjälen och håller fast hårt i den.
  Eftersom boken är så pass omfattande och lyckas beröra många olika ämnen har jag gjort en mental epoklista över hela boken. Boken är en livsberättelse vilket betyder att under hela Rebeccas liv finns det milstolpar, några viktigare än andra, vilket har gjort att jag punkterat upp dessa mentalt och har alltså ett eget kapitelregister i huvudet när jag nu ska analysera den sista delen i boken.

För att min analys ska bli förstådd på bästa sätt så tror jag att det krävs att jag skriver upp denna lista, samt förklarar den;
  1. Hazel Jones föds till liv/Mannen med panama hatt - Här föds personligheten till Hazel Jones som förblir ett mysterier tills slutet av boken. Detta stycke är inte början på Rebeccas liv, utan är skrivet i nutid med diverse återblickar.
  2. Dödgrävarens dotter – Här kommer första delen av hennes liv, hennes tidiga uppväxt, familjeliv osv. Eftersom bokens titel är densamma trodde jag att eftersom hon var dödgrävarens dotter att det skulle ha mer inflytande på hennes liv. Men efter denna tid så nämns endast detta begrepp flyktigt och det gör mig förvånad.
  3.”Tignor tiden” – Sonen föds. Misshandeln börjar. Har nämnt denna tid som mest i mina tidigare blogginlägg.
  4. Flykten – Här tar hon äntligen steget till ett normalt liv. Hon flyr från denna man.
  5. Chet Gallaher – I slutet av boken blir det allt mer svårt att hålla isär de olika delarna i huvudet för det är här mysterierna ska lösas, här trappas takten upp lite och allt håller på att lösas – ”upplösningen”. Det är ungefär här i boken man läser som en dåre för att få veta svaret – till vad? Till alla olösta frågor som Joyce Carol Oates har lämnar obesvarade.
  6. Pianotiden – Här trappas allt ner, tempot blir lugnare. Allt börjar handla mer och mer om sonen vilket är på tiden. Sonen som numera heter Zacharias men kallas Zack har inte fått stå mycket i rampljuset i boken. Dock är han mycket tillbakadragen och det finns inte mycket att säga om hans personlighet. Det blir hans stora talang som tar över hela honom – Som Rebecca bestämde när han föddes; han ska spela piano. Så blir det. Här i boken handlar det mest om oktaver, tonhöjningar och Mozart. Inte så spännande.
  7. Judendomen. Jag har valt att döpa denna tid till det. Från ingenstans börjar allt plötsligt handla om Judendomen. Zack och Rebecca börjar glida ifrån varandra ju djupare tonåren Zack når. Rebecca kan längre inte skydda honom från kunskapen om judendomen och förintelsen. Han börjar ställa frågor. Vid denna tid slutar även Zack prata med hans mor och kommer in i någon slags trotsålder. Han får en flickvän vilket tär hårt på Rebecca eftersom hon vart den viktigaste för honom sedan han föddes, nu finns det plötsligt en annan kvinna i hans liv.
  8. Breven. Berättelsen slutar och istället gestaltar sig slutet i brevväxling mellan Rebecca och Freyda – som är Rebeccas kusin från förr i tiden. De skulle ha träffats när de var små, men fartyget Freyda och hennes familj åkte till Amerika med skickades tillbaka till Tyskland för att dö. Så blev det inte, och Freyda ”är idag” professor och har skrivit en bok om den tiden. Den läser Rebecca och tar kontakt. Dock blir det svårt, Freyda är inte alls lika glad och uppför sig arrogant och ointresserat.
  Det slutar i alla fall med att det är Freyda som skickar ett sista brev och ber om ursäkt, och vill äntligen träffas. Dock framkommer det att Rebecca vid den här tiden har cancer och mer får aldrig veta. Kommer återkomma till mina svala känslor om slutet.

Jakten på en ny identitet
  Jag har nämnt detta flyktigt i mina tidigare inlägg, ofta i form av ”här börjar jakten på en ny identitet”. Jag måste få lov att rätta mig själv. Det blev aldrig någon så kallad jakt. Det blev istället stölden av en ny identitet.
  Hon vet direkt vems identitet hon ska ta över och det blir Hazel Jones. Varför? För att mannen i panama hatt en gång för länge sedan misstog Rebecca för att vara denna Hazel Jones.
   Från och med Rebecca och Niles flyr byter det identitet. Rebecca blir Hazel Jones - en prydlig, ordentlig kvinna med hög integritet. Niles blir Zacharias Jones, en framtida orkesterpianist. Rebecca lever sig in i sin karaktär och utvecklar sätt för hur denna Hazel Jones är, förnyar skratt och röst. ”Sa hon med sin lekfulla Hazel Jones-röst.”
  Zack som är ganska liten förstår inte detta utan växer upp och ”blir sig själv”, en tystlåten kille med en står begåvning.
   Rebecca förlorar genom denna process sig själv genom att hon tar en annan identitet. Senare får hon veta att hela denna Hazel Jones var en bluff och kunde ha dödat henne, men det är en annan historia – kan ju inte reda ut precis allt!
  Dock finns det men hos Hazel fortfarande från hennes gamla liv. När Chet Gallaher kommer henne in på livet blir hon mycket misstänksam. Kommer han också såra henne? Tillslut får hon bekräftelse från denna man som kommer att komma älska henne och hennes son mycket högt. Detta blir verkligen ett glädjeögonblick i boken, äntligen får hon den man hon förtjänar. En hängiven familjepappa som gör allt för dem, på det sätt tycker jag att hon får rättelse efter ”Tignor-tiden”.

Slutet
Jag har inte läst 630 sidor, slukat ord för ord som en hungrig varg, för att komma till ett öppet slut. Jag blev otroligt besviken. Varför ett öppet slut? Varför? Joyce Carol Oates, varför? Jag har redan från början en ganska strulig relation med öppna slut, men har inte några problem med att acceptera dem i rätta sammanhang. Detta var inte en bok som ska ha ett öppet slut. Jag hade inte från börjat förväntat mig ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” – slut heller.
  En bok som jag gått in i. Levt mig in i situationer, analyserat, tänkt efter och flitigt fört anteckningar för att inte glömma mina tankar av guld. En sådan bok får plötsligt ett drastiskt slut. Den lämnar så många frågor obesvarade! Dog hon? Hur kommer det sig att mannen levde när hon var närmare 60 när han var betydligt äldre än henne? Eller återförenades kusinerna till slut? Gifte sig sonen med flickvännen eller någon annan?
  Jag kräver svar. Jag har inte tillräckligt med fantasi för att hitta på egna lösningar, det är inte mitt jobb utan författarens. Tycker slutet var elakt. Elakt mot alla oss trogna läsare som läst den här boken in på djupet.
  Boken är full med små mysterier som håller intresset uppe bit för bit vilket är viktigt för en sådan här genomgripande bok, alla mysterier får tack och lov ett svar i boken vilket gör att man tror att slutet ska vara sådär uppenbart.
   Jag tycker det är synd att hon väljer ett öppet slut. Jag tycker även det är synd att breven kommer in i bilden. Det var inte väntat eftersom hon lämnar Freyda i sin uppväxt och tänker aldrig tillbaka på henne efter det. Jag hade inte ens en tanke på ”Vad hände med Freyda?”, hon fick liksom sitt slut redan i samma stycke som hon togs upp, därför fanns inte den där efterfrågan av henne. Vilket är ett slöseri, hade hon nämnt henne mer eller på något sätt kopplat henne till hennes senare liv så hade man börjat undra efter henne.
  Nu kommer det istället som en chock och man undrar istället varför i all världen man placerat breven här? Jag började fundera på detta en kväll och kom fram till att detta måste vara en av de grejer som är tagna från det verkliga livet, eftersom boken delvis är baserad på Joyce Carol Oates farmors liv. När jag börjar klura på denna sura karamell faller bitarna på plats och jag börjar förstå varför breven faktiskt är med i boken. Rebeccas mamma i boken heter innan giftermål Anna Morgenstern och det gör Freyda i boken också. Detta måste alltså vara delvis verkliga brev. Det är konstigt att jag på egen hand måste pussla ihop det, och det är nog många läsare som missar att ha det i åtanke medan de läser.
  Men det är nog den negativa sidan av att leka med riktiga händelser och med påhittade. Självklart är många andra böcker skrivna på detta sätt, en författare samlar inspiration från verkliga händelser. MEN, Joyce Carol Oates har valt att berätta för läsaren att vissa delar är baserade på hennes farmors liv. Genom att berätta detta för läsaren så skapar det frågor hos läsaren, vilka delar är tagna ur hennes liv? Vilket är sant och vilket är falskt? Hon leker lite med den tanken, mellan sant och falskt. För mig som mest läser faktaböcker är det viktigt att veta vad som är sant och inte, för mig ger sanningen mer känsla till boken. ”Det är på riktigt!” – den känslan får jag. Men det har med personlig smak att göra.
Eftersom allt annat är så genomtänkt och snyggt gjort i boken så börjar jag nästan tvivla på mig själv, borde breven och det öppna slutet vara där? Är det en härlig twist eller bara ett bottennapp?
   Jag tycker ändå att det öppna slutet gör boken mer modern, eftersom det känns ganska gammaldags att skriva en livsberättelse så gör det öppna slutet att det känns mer varierande och nytt. Så på så sätt känns det öppna slutet visentligt, men det faller mig inte i smaken.

Kontexten
Hur kopplar man en livsberättelse från 50talet som rör sig kring förintelsen till dagens samhälle? Relationer och tankar har inte förändrats så mycket. Om man bortser från omgivningen så kan Rebeccas tankar vara vem som helst tankar idag.    Relationen med sonen när han kommer in i trotsåldern är nog samma sak många mammor upplever idag. Rebecca känner ju sig hjälplös och är rädd för att förlora sin son helt och hållet, hon är rädd för att han ska ge upp sin talang, hon är även rädd för hans sexliv och nyblivna fickvän. Denna rädsla är nog något varje mamma får hantera, speciellt om man står sin son eller dotter mycket nära.
   Relationen med Tignor är inget som utmärker sig för 50talet, utan kvinnomisshandel förekommer även idag. Den där osäkerheten Rebecca känner inför ett nytt förhållande är även något som många känner efter att ha levt i ett destruktivt förhållande. Dock kan offerrollen hon placerar sig själv i och den nedtryckta synen på kvinnor vara något som var starkare då jämfört med idag. Dock kämpar vi fortfarande med att få fram en rättvis kvinnoroll.
    När hon sedan träffar Chet Gallaher som är en förmögen man som tar med henne och sonen till fina landställen där de bor i påkostade hus, i Rebeccas huvud finns det bara tvivlande tankar, att hon dödgrävarens dotter befinner sig här. ”Du där! Judeflicka, du har ingen rätt att vara här” – tänker hon.

Bedömning
  Vad tycker jag? I förra inlägget hyllade jag boken till skyarna. Pianotiden och det öppna slutet drar ner boken. När jag läser en bok tänker jag oftast på hur författaren tänkte. Ofta när det handlar om Judendom, musik och politik som i den här boken så tänker jag alltid att dessa ämnen är några som författaren har mycket kunskap om. Därför får jag ganska stor respekt för författarens kunskap eftersom allt är så välskrivet in i minsta detalj om politiken, om judendomen och framförallt om musiken. Det är nästan som man lär känna författaren lite.
  Det är också en risk att skriva en roman och ha vissa ämnen som är specificerade, eftersom att läsa en bok är som mycket annat en smaksak. Gillar jag musik? Nej. Intresserar jag mig för politik? Nej. Då kan det falla på den personliga smaken och resten av boken får lida för det. Om vi tänker ”objektivt” så skriver Joyce Carol Oates dessa ämnen så snyggt, politiken lindar hon in i konversation från mannen och hans arbete. Musiken i pojken och hans framrusande talang. Allt blir logiskt och det faller bra in i historien.
  Om man ska ge boken ett betyg från 1-10, så skulle jag ge den 7½. Den är på väg att vara en jättebra bok, den är nästan där men den snubblar vid mållinjen tack vare det öppna slutet. Hade det varit ett sådant klockrent slut som man inte ofta är med om så hade den varit en 9 på väg mot en 10.

Boken är en bred blandning. Allt från skrivarkonst, otroliga metaforer till en djup berättarentusiasm blandas med en härlig historia som tar olidliga vändningar och ett slut som verkligen väcker känslor.

Del 2/3
Jag ska inte säga det. Verkligen inte. Nej.
Jag måste. Vad var det jag sa?  
Här är jag, framtidens relationsexpert. Nej men ärligt talat, vem viste inte att Niles Tignor var ett kvinnomisshandlande kräk?

Redan på sidan 412 har vi flytt långt ifrån denna man. Mina vredesutbrott har jag begravt djupt ner i marken. Det är sant! Jag blir verkligen jätte arg, sådär arg på riktigt. Jag blossar upp i röda skalor, jag vill skrika rakt ut och vreden bubblar som sockerdricka i mig. Tyst mumlar jag svordomar och önskar att herr Tignor stod framför mig. Som sagt har vredesutbrotten lagt sig, som tur är.
Kvinnohat är verkligen något som får mina aggressiva nerver att plocka fram stridsyxan och gå till krig. Denna bok rör ämnet vilket egentligen är en positiv egenskap boken besitter. Man kan aldrig få för mycket kunskap kring ämnet kvinnohat, och det är en bra början att läsa en bok som är skriven ur en kvinnas perspektiv så man får det hela från hennes sida. Dock hade det varit bra med en objektiv bild på kvinnomisshandel eller kanske från mannens sida, men inte för att det hade gjort någon skillnad. Kvinnomisshandel är alltid kvinnomisshandel och det går inte att förklara sig ur.
Varför jag verkligen gillar denna bok är också för att den gör så att alla får en chans att förstå att det är sådant här som förekommer i lägenheten bredvid, och genom att prata om det och acceptera det ger vi alla utsatta kvinnor rättelse.

Som jag antydde i förra inlägget så är Niles Tignor inte den där perfekta mannen som Rebecca målar upp honom att vara. Han är ett svin. Han slår henne. Han våldtar henne. Han misshandlar henne verbalt. Han är en mycket ond man.
   Ändå, trots allt detta så älskar hon honom. Hon hyser sådan stor kärlek till denna man att jag nästan blir kär i honom. Hon försvarar han så starkt att hon nästan lyckas övertala mig om att denna man, Tignor, ändå någonstans där inne är den där fina man som han var i början.

NÄSTAN! Sedan kommer den dagen då hon blir gravid. Hon blir så lycklig. De ska få ett barn tillsammans. Nu kanske Tignor mjuknar upp och blir den där perfekta pappan som alla drömmer om? Nu kanske de kommer bli lyckliga – på riktigt. Inte i hennes fantasivärld i huvudet.
De tar in på hotell och hon berättar, till min stora förvåning blir han inte rasade arg, han blir inte glad heller – han konstaterar bara att ”så du är gravid flicka lilla”.  Den där meningen väcker obehag hos mig. Men det är inget emot vad som komma skall.
    Rebecca har stränga regler om vad hon får och inte får göra, näst högts på listan efter att inte träffa andra män står; inte prata med någon om honom eller deras privatsaker.
Tignor kommer på henne när hon hjälper städerskan på hotellet att vika ihop sängkläderna medan hon pratar om vilken toppenman han är.
   Han blir så rosenrasande att han misshandlar henne, och det hela slutar med att Rebecca får missfall på hotellrummet. Trots detta tänker hon ”Tignor hade inte slagit henne där, man kan inte anklaga Tignor. Niles Tignor var inte en man som slog en kvinna med knytnäven och han slog inte en havande kvinna i magen.”
Kvällen slutar med att han häller upp två glas Bourbon till dem och säger ”Nästa kan du få lov att behålla”  Den första spontana tanken är, firar han? Två glas Bourbon? Varför i all världen?
     ”Nästa kan du få behålla” Finner inga ord till denna mening.
Man har ju hört talas om de män som misshandlar sina fruar och sedan ber om ursäkt med fanfar och chokladask och får den att känna sig älskade, får dem att känna sig fina i sina blåmärken. Men den här mannen har inte ens mage att be om ursäkt, han känner ingen ånger. En anledning till hans lättsamma attityd mot Rebecca kan vara att han under hela deras förhållande har andra kvinnor vilket han och Rebecca själva antyder på. Rebecca är kanske inte någon speciell bland alla hans älskarinnor?  
     Jag vill ju så gärna hoppa in i boken, sätta mig ner och prata den här tjejen till vettet. Hur kan hon vara så naiv och dum? Men det är som hon säger, man måste varit med om det för att förstå den där tomheten och förtvivlan. Hur kan någon som man älskar göra så? Det måste vara det svåraste för henne att acceptera – speciellt när hon är så naiv i sin kärlek till denna man. Det är lätt för mig som utomstående att bli arg, varför drar hon bara inte? Men jag tror även det är lättare sagt än gjort. Men som jag tidigare sagt, så känns Rebecca som en mycket stark individ. Hon har den där inre glöden att orka kämpa, hon är ingen som ger upp. Det visar hennes vilja att älska den här mannen trots det han gjort. Samlar hon modet till att orka lämna den här mannen, så kommer inget i hennes liv vara lika svårt igen. Vilket en senare person i boken kommer att konstatera ”Det är som om Hazel är äldre än vad hon ser ut att vara. Hon har nog varit med om en hel del. Nu är det mesta bara som hönsskit för henne.” Från sidan 431.
   Hon har heller ingen att prata med. Hon har inga föräldrar, hon har inga vänner. Det är svårt att se sitt liv objektivt och utifrån. Det jag tycker är konstigt är att hon aldrig ifrågasätter sig själv om detta är rätt, är det rätt att jag ska må så här och bli behandlad såhär? Hon tar det kanske inte för givet men hon tvivlar på aldrig sin situation. Men vem har hon att jämföra sig med? Hon känner ingen, hon vet heller inte hur en sund relation ska vara eftersom hennes föräldrars relation var märklig den med.
    Om man ska analysera Tignor lite så lider han av extremt kontrollbehov och att han är extremt svartsjuk mixa ihop dessa ingredienser tillsammans med lite kvinnohat och ett par knytnävar så får man ut det var Rebecca kallar perfekta mannen. Jag tycker det är synd att hon inte på något sätt ser vad det är för man han är. Men mycket har med att göra hur dåligt hon hade det innan, livet med Tignor är så mycket bättre jämfört med hennes gamla liv som dödgrävarens dotter.
   Bristningspunkten kommer när han ger sig på henne och deras fyraåriga son en kväll då han plötsligt får för sig att Rebecca varit otrogen. Han får till slut ett av de största vredesutbrotten och misshandlar henne svårt. ”Han gjorde henne illa, hans stora händer klöste i hennes vagina. Men han bara skrattade och Rebecca ville gärna tro att då är han ju inte arg, om han skrattar. Han kommer inte göra mig illa om han skrattar”
     Ännu en gång kan hon inte riktigt förstå vad det är som händer i hennes hjärna, det är något som inte kopplar. Pannan kokar över för Rebecca när Tignor misshandlar deras gemensamma son så att han blir liggande orörlig på golvet. Efter att Tignor somnat fattar Rebecca sitt livs viktigaste beslut, att hon måste lämna honom. Hon kan då konstatera att hon i flera veckor velat lämna honom, men inte kunnat. Nu fick hon den väckarklocka som krävdes för att hon skulle ta steget och lämna denna man.  Och det gör hon. Här börjar hennes verkliga resa mot en ny identitet och ett nytt liv, i flykt från sin före detta make.

Hela Rebeccas relation kan kopplas till dagens samhälle. Om det inte vore för alla detaljer som antyder på att det är tidigt 50-tal, så skulle man enkelt kunna tro att det är något som precis just nu utspelar sig i någon lägenhet 50 meter ifrån dig, just precis nu.
     Kvinnomisshandel är något som inte utmärker sig för just 50-talet, det är något som föregår varje dag runt om i Sverige. Det jag tror är skillnaden är att idag är det lite mer öppet, och vi vet lite mer. Rebecca är ung, och gift med en dubbelt så äldre man. Hon är även mycket naiv i sin kärlek till denna man vilket gör att hon verkligen är upp över öronen förälskad i honom. Denna kärlek tycks till en början vara starkare än den förnedring och misshandel hon råkar ut för från dag till dag. Att kvinnor ofta ger sig in i offerrollen och tar på sig skulden är inget nytt, inte i detta fall heller.
    Men idag vet vi att det är fel. Blir vi misshandlade så finns det röster i hjärnan som säger att det är fel, vi ser varningsskyltarna blinka. Det vi ofta är dåliga på är att bryta oss låss från detta, vägra att acceptera situationen.
Men idag kan vi lätt bevittna ”sunda relationer”, genom tv och media. Vi kan läsa om äkta kärlek och vi vet oftast hur det ska vara. Ändå låter många kvinnor sig leva i destruktiva förhållanden.
Varför? Kärlek? Man kanske har det där inre hoppet, man kanske är så godtrogen? Jag tror inte det finns ett gemensamt svar för alla kvinnor som någonsin blivigt misshandlade och stannat kvar. Det är allt ifrån barn till ekonomiska gränser som begränsar deras liv. Varje misshandel har en unik berättelse.
Jag tror dock att om Rebeccas liv skulle utspelat sig i dagens samhälle så skulle den inte hållit på så länge. Hon hade kommit ifrån honom snabbare, det hade funnits mer hjälp. Idag jobbar kvinnojourer aktivt med sådana fall som hennes, det fanns inte då.
    Det var även på den tiden kvinnan fortfarande hade en roll. Kvinnan var underskattad mannen och mannen var den som hade makten. Rebecca är även gift med en rik äldre man, hennes ord mot hans hade inte vägt mycket.  Hon ansågs sig som lyckligt lottad att hon blev rikt gift med en äldre herre med status, hon som kom från en fattig familj. Han hade gift sig med dödgrävarens dotter, det var inte många som gjorde det, inte i hans kretsar. Hon var tvungen att vara lycklig.
    Idag är det inte likadant. Inte exakt. Men drömmen om att gifta sig rikt blir än mer tydlig när Hollywoodfruar rullar på tv´n. Drömmen att gifta sig med en framgångsrik man även fast man själv kommer ifrån en simpel arbetarfamilj är nog en dröm som några har. Rebeccadrömmen lever ännu kvar.

Det finns en hel del likheter med Joyce Carol Oates andra bok Blonde.. Beskrivningarna. Här har ni kungen på metaforer. Joyce Carol Oates, hela hon är en metafor.
Även denna bok har en gnutta sanning i historien, den sanning kommer ifrån Joyce Carol Oates farmors liv som hon valt att slänga in i mixern tillsammans med hennes oändliga fantasi och skrivarkonst.
Att Oates gillar att skriva böcker som är mellan fakta och fiktion har vi alla förstått, men varför? Ända anledningen jag kan komma på är att stärka känslan för läsaren. Jag personligen älskar allt som är sanningsbaserat, det blir så verkligt då. Det går att ta på, och det är fascinerande. Ända anledningen till varför jag skulle skriva som Oates är för att jag vill ha kvar den där känslan hos läsaren, samt vill jag som författare ha möjligheten att göra precis som jag vill med historien. För även om sanning är sanning, så kan sanningen ofta vara tråkig. Det är väl därför man så ofta lägger på lite extra på sanningen, kryddar till den lite? Hon gör många upprörda av blandningen, men det är hon som är författaren och jag tror att det är den makten hon leker med. Vilket jag tycker hon gör rätt i, det är en ny genre och hon har tagit den till hennes ägo. 

Något som förundrar mig så mycket är hur jag faktiskt kan gilla den här boken. Om jag skulle ge den ett betyg mellan 1-10 skulle den få 5. Den är medelmåttig. Den är okej. Inte för mycket, inte för lite. Historien är inte speciell, inget som får mina läslökar att dansa tango. Men ändå läser jag vidare med en nyfikenhet som kan liknas vid Nicke Nyfiken. Jag hungrar efter mer. Jag vill höra mer, läsa vidare. Komma till ett slut.
   Jag tror det har med framåtrörelsen att göra. Den är tydlig. Den har ett mål. Först är det att hon ska ta sig ur sin hemska barndom, sen ta sig ur sitt hemska förhållande sedan ska hon hitta ett slut på sin eviga flykt från Niles Tignor. Det blir alltid något nytt att läsa, alltid ett nytt mål. Självklart skriver Joyce Carol Oates på ett sätt som bara hon gör. Hennes beskrivningar och skrivsätt får boken att spelas upp som en film för mig istället för att jag ständigt tänker på orden och meningarna. Jag svävar vidare på hennes ord och det blir så lätt att läsa, en fröjd för ögat.
Sen vet jag inte om det var en passande tid för mig att läsa lite skönlitteratur då bokhyllan är sprängd av faktaböcker om våldtäkter och maffia.
    Sedan tycker jag att hon skriver med sådan entusiasm. Man märker på något dolt sätt, när man läser lite mellan raderna hur hon verkligen vill skriva. Inget är tvingat fram, det kommer som vatten ur kranen. Det flödar på så bra, inget känns felplacerat eller konstigt. Det finns inte någon konstruktiv kritik man kan ge vilket en kritiker som jag tycker är synd. Man blir tvingad till att gilla den. Och det gör jag, jag gillar den.

Om det så skulle kosta mig livet – Margaretha Sturesson

Jag läste nyligen ut Margaretha Sturessons debutroman om hennes traumatiska upplevelser.
Bloggen innehåller annars mycket lättsamt skriveri, tips och försök till uppmuntran. Men vad jag saknar efter jag läst en bok är att få bena upp den. Få säga vad jag tyckte och tänkte. För efter jag läst en bok så kan jag inte personligen lägga ett kort omdöme på den och gå vidare. Utan jag måste stanna till och tänka, summera upp alla tankar längs boken och knyta ihop säcken och sedan placera den i hjärnans garage.
Bloggen blir mitt mentala bollplank. Många av mina vänner pratar hellre om helgens fest än boken de lästa förra veckan, vilket är normalt. Jag har mycket i min hjärna, mer än bara förra helgens fest. Och därför känns det bra att få ut det ingen annan vill lyssna på till min blogg, där människor kan som faktiskt vill kan läsa. Då går informationen till rätt lyssnare. För i livet måste man anpassa sina tankar efter umgänge/tillfälle. Att alltså ha en blogg där det är tillåtet att berätta om förra helgens fest gör det lättare att fokusera på förra helgens fest när jag pratar med mina vänner.

Tillbaka till Margaretha Sturesson.

Om det så skulle kosta mig livet är djup. Man får dyka ner i Margarethas hjärna och få tillfälle i akt att försöka förstå vad som föregår där inne, samtidigt som själv inte har någon som helst aning.
Boken handlar om just Margaretha och är en slags självbiografi om hennes liv fast med det största fokuset på en specifik händelse.
Margarethas tid i församlingen Kristet Center syd gör att Margaretha till slut hamnar på avdelning 54 på en psykisk avdelning där hon sedan tillbringar nästan två år.
Boken inleds med att vi får följa Margaretha ”En vanlig dag” och ”En annan dag” på församlingscentret. Där får vi insikt i hur församlingen fungerar, ju mer Margaretha berättar ju mer höjer jag på ögonbrynet.

Margaretha går med i Kristet Center syd i hopp om att få en mer djup och nära relation till gud. Prästen som startar upp hela föreningen tillsammans med Margaretha och hennes make Sven målar visuellt upp en bild om en församling som ska nå länets folk – det är deras vision.
Prästen som Margaretha och Sven har stor respekt för är den perfekta ledaren att utföra detta, han är strak, målmedveten, driven och stark.
Efter ett tag märker församlingen att det inte riktigt går som man vill. Anhängarna blir inte fel, ekonomin står på noll och bilden av en stor och lyckad församling rasar dag för dag ihop.
Till slut bestämmer sig Sven och många andra att lämna församlingen, detta var ju inte alls vad som lovades? Margaretha känner ändå ett hopp, som den positiva och utbildade kvinna som hon är vill hon inte ge upp hoppet om församlingen och känner även ett stort ansvar samt respekt för prästen.
Församlingen växer inte, inte heller deras plånbok trots detta gör församlingens lokaler det. Hela tiden har prästen nya idéer som mer och mer sliter sig från den kristna tron. Att det ber börjar bli det ända gudsrelaterade de gör. Församlingen startar en skola, snart byggs det på med gymnasium. Efter det vill prästen starta ett vildmarkscenter till företag. Margaretha börjar undra, i reklamen till vildmarkscentret går det inte ut med sin kristna syn och de som kommer har ingen aning om vilka de är som arrangerar det.
Men prästen är övertygad och har ett driv som får Margaretha med på noterna, hon tycker hans sätt att föra församlingen in i framtiden är modernt och nytt – precis vad den kristna kyrkan i Sverige behöver.
Dock har jag, precis som Margaretha en konstig känsla i magen. Om att detta inte kan vara rätt? Något stämmer inte. Lugnet före stormen.

Margaretha är en av de bäst utbildade i hela församlingen, sanningen är den att många av medlemmarna endast gått gymnasiet. Hon har i grunden en socionom utbildning och bygger under församlingstiden på den med en rektorsutbildning. Hon fullföljer den och blir ansvarig för alla elever, och båda stadierna på de kristna skolorna. Det börjar gå framåt, eller?

Tills en dag. Prästen har hela tiden predikat om att han kan skilja mellan andar. Han kan se andar i människor, och ingen annan kan det. Han har en nära relation till Gud. Margaretha tycker detta är mycket främmande och har aldrig hört talas om detta innan, när hon varit kristet aktiv. Men snart skulle hon bli mer än väl bekant.

Prästen börjar påstå att hon och några andra har demonier i sig. Demoner som tagit över deras kroppar och bosatt sig i dem. Boken kommer efter detta att domineras mycket av just ordet demoner och dess betydelse. För det är här hela Margaretha Sturessons liv börjar bryta samman.  
Prästen ser demoner i Margaretha, han är helt säker på att demonerna bor i henne. För att bli av med dem måste man utföra demonutdrivningar på henne. Demonutdrivningarna kommer snart bli en stor del av Margarethas vardag. Plötsligt från ingenstans kan demonutdrivningarna gå igång, vilket betyder att man plötsligt hoppar på Margaretha, helt oförbredd. Vilket ofta ledde till att hon föll omkull. När hon väl är nere på marken så rullar man henne, tar hårt i henne, trycker på henne. Ordet misshandel är inte det första som ploppar upp, hon beskriver det på ett helt annat sätt. De tar hårt i henne. Samtidigt som de befaller demonerna att lämna denna plats, att försvinna – detta genom att skrika högt. Dessa demonutdrivningar pågår ofta i flera timmar, ibland upp emot 7. Det slutar ofta med att Margartha sitter böjd över en spann och försöker spy, fast det inte kommer något. Detta ser dock prästen och församlingen som något bra, det betyder att demonerna är på väg ut.
Fast det blir inte så, i 14 år är Margaretha ”fast” i församlingen, eller sekten som det egentligen är. Eller blev.
Till slut går det så långt att hon hamnar i rullstol. Detta är dock en medfödd ryggskada hon hade, men den ända symtom hon hade innan församlingen var smärta. Att ligga nertryckt i 7 timmar 7 dagar i veckan av människor, att ramla omkull, bli knuffad på leder till slut till rullstol. Detta förklarar prästen med att det är demonerna i henne som gör henne sjuk.
Demonerna och Margaretha blir nu syndabocken för allt i församlingen. Från att varit en av de första i församlingen, ansvarig för det mesta och rektor blir hon nu istället utfryst. Ingen får prata med henne, hon får inte tillbe gud, hon blir regelbundet påhoppad, hon får inte vara med i projekt. Hon blir till slut gående på församlingscentret utan någon som helst betydelse, förutom en – syndabocken.
Allt negativt går nu att skylla på Margaretha. Att det inte går bra för församlingen, att prästen förlorar pengar, att medlemmarna är fattiga. Allt blir Margaretha och hennes demoner ansvarig för.
Hur slutar detta? På toaletten hemma hos Margaretha, med blodiga armar – hon försöker ta sitt liv.

Här kan man säga att första delen tar slut i boken. Och så är faktiskt boken uppdelad, i två delar. När Margaretha sedan vaknar upp på sjukhuset är början på del två i boken och del två i Margarethas liv. Till en början känner Margaretha stor tillit till sin församling och tänker inte berätta något, i alla fall inget som kan ses som negativt. Hon är beredd att ta allt ansvar för det som hänt, med vad är det som hänt? Den frågan är något som hon måste börja ställa sig. Vad exakt är det hon råkat ut för? Del två i boken är dominerad av dagboksinlägg från hennes tid på sjukhuset, samt riktiga journalanteckningar och psykologsamtal från sjukhuset. Det gör att man får många olika synvinklar på hur hon tänker. Man får följa hennes psykiska resa från att bli grovt självdestruktiv till att hitta en balans i livet och försöka brottas med de tankar hon har.

Att följa en annans resa såhär från utsida, samt att jag inte själv har någon religiös koppling gör att jag främst vill skaka om Margaretha. Jag har svaren på alla hennes frågor, det har hon också men hon kan inte förstå dem. Man vill slå henne, ”fattar du inte?” vill man skrika. Men ändå har jag sådant stort medlidande för henne. Att prästen var en stark ledare går inte att neka. Men han var även manipulativ och psykiskt begåvad måste man väl ändå säga? Han lyckades plocka ut de svaga i församlingen och komma undan med allt i guds namn samtidigt att hitta en trolig och hållbar syndabock för allt som inte gick som han ville. Han lyckades manipulera en hel församling att tro att det bodde demoner i Margaretha.
Det jag blir så förskräckt över är ordets makt. Hur predikan, upprepan och utfrysning kan förstöra en människa så mycket. Detta är egentligen vuxenmobbning till en extrem nivå. Att förstå vad det kan göra med en människa. När Margaretha kommer till avdelningen försöker hon hänga sig i allt från gardiner till persiennsnöret. Hon skär sig med allt. Högra vaden skär hon upp ända till benet, varför? Hon känner sig skyldig, hon måste straffas. Varför? För att hon fått höra detta under en sådan lång period.
Varför denna bok är så otroligt viktig är att denna händelse kan formas om till vanliga händelser vi hanskas med i våra liv dagligen. Den där tjejen som blev så mobbad på högstadiet, är hon det fortfarande? Tid, ord, utfrysning och elakheter kan förstöra en människa så.
Utfrysningen på församlingscentret var något Margaretha tog mycket hårt. Att länge inte få vara delaktig, att jämt vara utanför. Man får sådan förståelse, en aha-upplevelse, en insikt en uppenbarelse. Man ångrar den gången när man bjöd alla utom en till födelsedagskalaset, att man skrattade åt en person precis som alla andra.
Dock är detta en ”från person-person”-fråga och alla hade inte tagit detta på samma sätt. Hade det varit jag hade kanske inte jag legat med uppskärda armar på avdelning 54. Att prästen lyckades avläsa Margarethas personlighet. Han kunde inte se demoner, men han kunde deffenetivt se Margarethas själ. Men som präst måste man vara lite av en person kännare och jag tror att Margaretha anförtrott sig med sin ensamma barndom till honom, även fast det inte framgår i boken. Det var inte en slump att Margaretha Sturesson blev vald till bärare av demonerna. Den här prästen är skyldig till allt. Ändå får man läsa Margarethas tankar, där hon om och om igen brottas med tanken ”Har jag demoner i mig?”. Hon som annars beskriver sig själv som arbetsvillig, populär blad arbetskompisar som församlingsmedlemar, engagerad, påläst och glad. Allt detta framgår men hon glömmer nämna sin naivitet. Kristna har dock den tendensen att alltid försöka se det goda i människor vilket ibland kan vara till deras nackdel. Jag tycker att detta var mer än en bok. Det var en lektion om livet. Som blir till en läxa. Som får än tänka lika mycket som Margaretha gör. Inte bara kring dessa frågor, utan det finns så mycket, mycket mer i boken som gör det till en riktig tankenöt. Boken är också en kamp, en kamp mot omgivningens tankar, mot sina egna tankar och om att vara ärlig mot sig själv. Det är verkligen en resa i människans inre, och även fast Margaretha inte är du är männikska. Och så olika är vi inte! Man lär sig mycket om sig själv, och igenkänningsfaktorn är hög.
Att ens försöka föreställa sig att befinna sig i samma situation gör mig panikslagen. Jag beundrar Margarethas vilja att bli frisk. Och när det kommer till kritan så är hon mycket insiktsfull, begåvad och intelligent. Hon försöker, hon vill. Hon ger inte upp utan är fast besluten att ta sig från botten till toppen. Det hon lär mig är även, att det är ingen annan som kan lösa dina problem, för när det väl gäller är det bara du som kan göra dig själv frisk. Allt handlar om dig själv.

Boken i egen hög person:

Läser även två faktaböcker lite parallelt med allt, fast bara lite i taget. Det är så mycket att ta in så jag försöker ta lite i taget och verkligen försöka få in det i hjärnan tillsammans med allt annat som gömmer sig i hjärnan.
Men det intressanta var att jag satt och pillade neurotiskt på boken här om dagen, och upptäckte att det stod "Du är min" på sidan av boken. Efter ett tag skulle jag visa det för en vän och hon utbrast "Jag är din" menar du väl?
Och jag var sååå säker på att det inte var det jag hade sett.
Sen kom vi på kruxet, att det blir olika åt olika håll. Skönt. Trodde att jag på riktigt hade blivit galen först. Insåg hur jobbigt det måste vara att vara säker på att man sett något och alla andra inte har det. Usch för den kännslan!

Fiffigt var det, tror de var boken "Konsten att läsa tankar" hela boken är ett hjärntvätteri och jag blir på riktigt trött i huvudet av att läsa den. Därför det är skönt att varva med lite lättsam humor-läsning.

..Nej det är jag inte. Utan det är titeln på Mia Skäringers bok.

Min bokhylla är för tillfället trångbebott och vissa böcker måste inta position golvet istället för på hyllan. När jag rotade lite bland dem så hittade jag denna bok. Jag brukar ha ett fotogeniskt minne när det gäller mina saker, alla kläder jag har kommer jag ihåg var/hur/med vem/och för hur mycket jag köpte dem - samma gäller för mina böcker. Men denna bok är en total minneslucka för mig! Vart kommer den ifrån? Och varför har jag inte läst den innan?

Jag älskar personliga och lätsamma krönikesamlingar och detta är en att placera i den samlingen. Tillsammans med Martina Haag, Mark Levengood och Linda skugge intar nu Mia Skäringer en av mina favoritkrönikörer/författare. Hon var genial i "Mia och Klara" och nu genial i sitt skrivande. Har dock inte hört att hon skrivit något nytt på sista tiden, men Mia Skäringer är någon att hålla upp ögonen för!

När jag skrev rubriken så hände något i hjärnan. Den liksom registrerade ordet "jag", undra hur många gånger man använder det ordet om dagen? Jag tror att många av de meningar jag säger om dagen börjar med just "jag".
Läste en gång Mia Törnbloms bok då hon menar att man ska börja lyssna till sina tankar mer, och efter några dagar så kommer man märka att man dagligen/veckovis tänker samma tankar. Sedan ska man tvinga sig på sina tankar och försöka byta ut dem. Istället för "Fan va ful jag är idag" så kanske man ska försöka med "Det är bara idag, och föresten har jag snygga ben" Typ?
Så nu ska vu tydligen inte bara lyssna på andra, på mamma och på vår kropp, utan våra egna tankar också!

Från en sak till en annan, tänkte bara kort lägga upp några boktips som jag tycker är värda att skänka några timmar av ditt liv.

Joyce Carol Oates - Dödgrävarens dotter

Mia Törnblom - Så dumt!

Katia Wagner - Alexandramannen (Funderar på att läsa om den nu när jag damma av den)

Allan Hall - Flickan i källaren

Joanna Briscoe - Ligg hos mig

Michael Greenberg - Den dagen min dotter blev galen

Margaretha Sturesson - Om det så skulle kosta mig livet (läste ut den sista sidan för 10 minuter sen)

Om bara ungdomar förstod hur mycket man lär sig genom att läsa. Du bättrar på dit ordförod och läsförståelse samtidigt som du får ta del av många människors gripande berättelse. Jag älskar verklighetsbaserade böcker vilket jag varvar med faktaböcker och skönlitteratur med spännande livsberättelse.

Fler boktips kommer..



Hejs!

 















Medan andra modebloggare öppnar upp sina garderober för läsarna, tar jag med er visuellt till min bokhylla.
Dock har det flyttat in ett nytt gäng i den, jag ska presentera dem någon annan dag!

Dagens boktips:
Bob Hanson - Gunnar
En av de mest geniala böcker någonsin. En riktig inspirationskick. Den känns äkta och sann, trovärdigheten är riktigt hög. Bob Hansons sätt att blanda skönlitteratur med prosa och hans poetiska sätt att se på saker gör att boken blir vad han kallar den - en rolig bok om tråkiga saker.
Den är så läsvärd att jag skulle vilja tipsa om den till ALLA.
Den är svår men så varm att läsa. Bob Hanson är helt klart en kategori för sig själv och sättet han skrivit boken på är helt fantastiskt!

Kanske borde göra en liten recension/analys på den?

Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris, och redan från sida ett kastas läsaren in i Gervaises smutsiga och något sorgliga tillvaro. Den som trodde att hennes omgivning och liv efter några hundra sidor skulle ta en positiv vändning, hade fel. Något som senare framgår är att boken i största allmänhet kommer präglas av en varaktig dysterhet.
  Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris. Redan från början har hon problem med sin man, och där tar historien sina första steg.   
    Hon står en tidig morgon vid fönstret och betraktar staden ta liv efter en natts tystnad. Även hennes natt har varit tyst då hennes man ännu en gång spenderat tid bland stadens gator onykter och obetänksam istället för hemma. I samma veva får läsaren en försmak av Zolas tungsinta sätt att skildra Gervaises omgivning. Bara efter några få sidor in i boken blir det självklart att boken tyngs ner av den smutsiga tillvaron, den negativa andan och slutresultatet blir sorligt, nedstämt och nergånget.

Att direkt kastas in i Gervaises tillvaro förstärks när man efter något stycke plötsligt befinner sig i ett hett slagsmål mellan Gervaise och en av hennes mans fnask inne på tvätteriet.
  Aldrig har jag läst en bok där två kvinnors slagsmål har varit mer detaljerad. Främst blir jag förvånad över språket då boken har några år på nacken. Skvallret och de vidriga orden är något som dominerar i boken, ”Din subba, upprepade långa Virginie. Vad går det åt henne, den galninge..?”
   Att kvinnor slogs måste väl ändå vara något som under bokens tid måste varit tabubelagt. Att kvinnor slåss har jag inte tidigare stött på i böcker än idag så att plötsligt befinna sig i ett mycket väl detaljerat slagsmål blir en uppfriskning och läslusten cementeras.
Jag tycker at boken i största allmänhet besitter många starka scener, och detta är en av dem. Även Zolas magnifika öga för detaljer kommer fram i dessa starka scener.
Just till en början, med den mycket tråkiga inledningen så hade man lust att stänga igen boken och dennes smutsiga inre. Men med sådana här friska inslag så ökar läslusten avsevärt.

Zola har ett mycket mörkt sätt att framhäva boken vilket gör att den genast får ett ”deprimerat stämpel” på sig. Det är i synnerlighet nyfikenheten och väntan på ”bättre tider” som gör att man ihärdigt läser vidare. När man upptäcker att det fortsätter och fortsätter så förstår man snart att det är ett medvetet syfte. När man gör det så är det mycket lättare att läsa boken för vad den är, istället för att hoppas på att den ska förvandlas till en solkskenssaga.
För när du kommer till insikten av boken och uppskattar den för vad den är så får du ut så mycket mer.
   Det intressanta med att läsa en bok utan att ha speciellt mycket grunder är att man under bokens gång lägger märke till sin egen tankegång och spekulationer kring boken. Man tror si och så efter 100 sidor, sedan händer något och man ändrar sig. Vilket till slut blir en slags naturlig läsprocess. Vilket gör läsning till något helt annat när du själv blir involverad i det på ett annat sätt.

Som jag flyktigt nämnt gör inte inledningen till boken något bra intryck. Dock gör den vad en boks början ska, nämligen fångar mitt intresse. Inte minst genom att låta mig direkt hoppa in i händelserna vilket skapar en nyfikenhet till allt. Varför väntar hon på mannen? Vart har han varit? Brukar han vara ute om nätterna? Vad är detta för förhållande?
  Några av de tankar som kom och gick var att till en början trodde jag fokuset låg på kvinnan. Att boken på något sätt skulle kretsa kring en kvinnas liv/roll på den tiden. Eftersom allt pekade på det, en otrogen alkoholiserad man, att hon väntar på honom, att hon tvättar och lagar mat, att hon har hand om barnen. Allt kändes väldigt kliché till en början. Men man ska aldrig skapa förutfattade meningar i början av en bok. Oftast tar de 100 sidor för att du ska vara fast, även i detta fall.
   Dock framgår det hela tiden att alkoholen är den röda tråden och följer flitigt med i handlingen.

  Till en början skildras även en ihärdig kärlek som dock tar slut väldigt fort. Varför just spriten har en så stor betydelse i just Gervieses fall är att hon till slut kommer att känna ett stort hat mot den. Spriten som alltid funnits där. Hon går till en sådan överdrift ibland att hon beskyller spriten för att ha tagit det goda ifrån henne. När det i själva verket ha varit hennes tidigare mäns svaghet. Man kan säga att älska sakta glider mot att hata.
    Från sida till sida kan du snabbt börja gissa dig till en realistisk/naturalistisk ton och då får man en aha-upplevelse utan dess like. Men just den avskalade sanningen om en kvinnas liv känns så bar, verklig och sann.
     För vem skrev om kvinnor som slogs under den tiden? Jo, någon med en baktanke. Kvinnor stod inte alltid vid spisen utan kunde precis som män blossa upp och slåss. Varför är det så konstigt egentligen? Men det var inte så idealet såg ut. En kvinna skulle inte slåss. När man sedan accepterade den tanken blev det plötsligt en oskriven regel.
Vi lever idag med könsfördelade ideal. De finns saker man ska och inte ska göra. Dock är vi alla människor och ”slagsmåls-lust” kommer inte från könet.
    Mycket av det Zola skriver är sanning. Det är så här det ser ut. Han undervisar dåtidens människor i deras egen vardag. Han lär dem om deras grannar, fastrar och kusiner. Det hemska är inte att de förekommer, utan att det kommer som en så stor chock. Varför är inte allt tänkbart?

Alla sådana här tankar är det Krogen som sätter igång. Även fast det kanske inte är ”rätt” tankar, och de som Zola väntades väcka. Jag tror ändå det viktiga är att Krogen är så mycket mer än en tragisk berättelse om en kvinnas familjeproblem och spritens övertag. Här finns många viktiga frågor nerbäddade i ord som utgör romanen. Boken ifrågasätter kvinnans roll, kärnfamiljen, alkohol och så mycket mer.

Igenkänningsfaktorn är inte hög i denna bok. Ofta brukar man identifiera sig med huvudpersonen, hitta likheter och även olikheter, och i detta fall måste jag säga att olikheterna är fler. Dock måste jag tillägga att huvudpersonen växer i boken. Detta är trots allt en livsberättelse och vi får följa Gerveise från sina unga år genom livet. Att hon i slutet blir det hon hatat mest av allt, ett fyllo, gör att man kan känna en slags koppling. Hennes liv är inte perfekt, ingens är.

Men på något sätt förstår man henne, tycker man synd om henne. Men det är något med hela hennes karaktär. Hela hon strålar av oskyldighet och bräcklighet. Jag känner en ständig sympati för henne. Från första början kliver hon i en offerroll då hon ständigt låter sig förnedras av sina alkoholiserade män. Man har ändå ett hopp, och en tro om att hon är stark nog att göra något annorlunda. Att hon själv börjar dricka och blir precis som de är en sådan klar sanning att den nästan svider i ögonen. Där får man ännu en gång smaka på sin egen naivitet, varför skulle hon inte kunna dricka om de kan? Varför ska hon orka stå emot?

Denna bok är dock skriven på ett skickligt och intelligent sätt men om något mycket vardagligt. Något vardagligt men då mycket tabubelagt, och en naturalismens främsta uppgifter att ta det där vi inte vill se och höra till ytan. Skala av det och visa upp det för oss, i dess allra naknaste och sanningsenliga jag. Få oss att ta upp huvudet ur sanden och bemöta det, och sedan konstatera att det inte var så farligt. För är det något som hjälper att normalisera något tabubelagt är det vi tillsammans, genom att prata, diskutera och spekulera, genom att ens bara nämna det bland oss, så normaliserar vi saker tillsammans. Inget ska egentligen behöva vara tabubelagt. Gör jag något hemma, som jag vet att du också gör, varför inte prata om det?

Peripetin i boken är faktiskt ganska intressant. Eftersom man hela tiden i huvudet strävar efter att det ska finnas någon ljuspunkt gör att det lilla minsta positiva i Gervieses värd blir en aha-upplevelse, det i sin tur gör det svårt att tolka den förutbestämda peripetin. Men när Gervieise sedan hittar en ny man som verkar vända allt måste ändå vara höjdpunkten i hennes och bokens liv. Att det sedan går neråt därifrån känns förutsagt, ingen lycka är evig, och speciellt inte om Zola får bestämma.
Hon finner alltså denna nya man, Coupeau, och föder sitt tredje barn och hela livet verkar frid och fröjd. Hela tiden ligger det ett mörkt moln över deras tillvaro som bara väntar på att få släppa de första dropparna av kaos, förtvivlan och sorg över dem.
Varför jag sa att det kändes förutsagt att något skulle hända var för att det inte kan ta slut här. Det kändes inte som boken fram till detta skulle vara dyster, och sedan förvandlas till regnbågar och solsken. Det skulle inte kallas naturalism då.
   Som jag förutspått faller de första dropparna.. ner i halsen på Coupeau.
 Han börjar dricka, och som så många andra blir han helt annorlunda. En man som till en början bara drack vin, var fin i kanten och till synes en perfekt man. Där ser man vad spriten har för makt. Och när man faller under den, hur snabbt livet tar en drastisk vändning.

Men som människa har vi alla samma förutsättningar att falla för spriten, dock har en del de lättare än andra. Där har vi en likhet, detta skulle kunna vara din eller min verklighet, men det är den inte. Varför? Vad är det för skillnad på dig och Coupeau? Om du råkade ut för något hemskt, något som plågade dig dag och natt, och det fanns ett enkelt sätt att bedöva dessa känslor? Skulle du ta den?
   Där finns en viktig likhet. Jag ser i mellan åt ner på männen som dricker och tänker ”jag skulle då aldrig..” men som så många innan mig sagt ”man ska aldrig säga aldrig”. Alltså är detta ett utmärkt sätt att ta människan och sätta den i sin egen misär skapad av sig själv och genom det rädda den. Hur? Genom att beskriva den, genom att i minsta detalj berätta hur det kan se ut. Det ger oss modet till att kämpa emot begäret av att hitta något lindrande, något som fyller våra liv. För det ska inte kemikalier göra, utan det ska vi själva.
Samtidigt är Gerveise den där kvinnan som hela tiden upplever motgångar efter motgångar och alltid är spriten boven i dramat. Den berövar henne på kärlek. Den berövar hennes barn på sina fäder. Men ändå faller hon vika för sin svaghet och sitt hat och gör själv som alla de andra, tar tag i flaskan och låter den leda.
    Där på slutet förenar Zola mina tankar med boken. Jag som hela tiden ser ner på dem, och tänker ”inte kan de” och det känns som Gerveise tänker likadant. Ändå, hon som känner förakt till flaskan blir den som tar och dricker den.
Det är starkt visat. För vem sa att barnen som växte upp med en alkoholiserad pappa och såg vad alkoholen gjorde, inte kan bli alkoholister? Vem sa att den som såg sin make slå sina barn inte kan göra samma sak? Vi är alla samma skrot och korn, och vi har enligt mig samma förutsättningar från början. Vi har alla samma saker i oss från början, vad vi sedan gör med dem är det som skapar vår personlighet.

Vad är bokens tema? Vad handlar den egentligen om? Jag tycker boken är en utmärkt skildring av hur en värld där alkoholismen styr och ställer ser ut. Den handlar om alkoholens makt kring människan, hur man söker tröst hos den, hur man hoppas på förändring genom den. Boken håller hårt om sitt ämne dvs. alkoholismen och beblandas med allt som berör en alkoholistisk värld, dvs. slagsmål, skvaller, elakheter och hemskheter.

Men att under 40-talet skrivit en naturalistisk bok måste vara ett resultat av en helt annan tid. Efter en tid då människan satt sin tro till något högre som inte går att förklara, är det naturligt med en motreaktion. Ofta när det blir för mycket av det ena så väcks ifrågasättande tankar hos andra och då bildas två motparter.
   Det var inte så att Zola en dag vaknade och såg bristerna i samhället och blev naturalist. Utan som många andra stora författare så hämtade han inspiration från andra. Men även under hans tid fanns det en såkallad naturalistisk tidsströmning som ständigt fanns där, och bubblade under ytan. Den tidens största stjärna för naturalismen var Taine, som Zola hämtade mycket inspiration ifrån.
  Han läste även Stendahl, Flaubert och Balzac med mera och blev slutligen naturalist. Dock hade Zola en egen grundande tanke från början som lutade åt naturalistiska hållet, och när han hämtat inspiration kunde han fullborda sin titel som ”naturalist”. Han var naturalist i etiska som filosofiska bemärkelser, vilket lämnade avsevärt stora avtryck i hans litteratur.
   Något som alltid är intressant med de äldre verken är hur mycket man kan få ut av att ha kännedom om författarens liv, tankar och tid. Det känns som förr när författare skrev fanns det alltid en baktanke, det fanns en stark åsikt som de ville framföra till världen. De känns som romaner som denna inte görs längre, utan att vi istället är fast i vardagsromaner där vi i utbyte värdesätter igenkänningskomik. Jag har inte på länge läst en nutida bok med ett så starkt budskap. Idag reflekteras istället vår tid av mycket noir-böcker om Stockholms unre värld vilket jag inte alls känns representativt för vår tid.
   Det jag blir mest imponerad av är just att denna bok som är tryckt 1946 skulle kunna utspela sig idag. Det är ju ganska sorligt att tänka så, att ända sen 40-talet har alkoholismen haft stryptag om människor, den har tagit liv och förstört. Nu lever vi på 2000-talet och inget verkar ha förändras. Detta är det främsta sättet att se kontexten i det hela. Att språk, delar av omgivning osv. speglas av just 1900-talet gör inget, för själva kärnhistorien skulle kunna vara min eller din granne. Kontexten blir då allt för tydlig.

Även fast boken hela tiden har den här dystra känslan, och gång på gång försöker Gervaise bygga upp sitt liv efter ännu ett ras, så känner jag ingen överdrift. Det känns äkta och på riktigt och trovärdigheten för boken är mycket hög. Man får sådant medlidande för Gervaise när hon äntligen tror att hennes liv är bra efter alla nedgångar, och så rasar allt igen. ”En olycka kommer sällan ensam” brukar man säga, och Gervaises liv är ett praktexempel på detta.

Jag tycker slutet är så starkt. Efter att ha läst öppna slut och ”de levde lyckliga i alla sina dagar” så är jag glad att någon vågar sätta punkt. Alla får inte lyckliga slut i den verkliga världen, så vem försöker vi lura?
”Gervaise höll ut på detta sätt i flera månader. Det brakade ännu mera utför med henne, hon fann sig i de mest förnedrande skymfer, svalt ihjäl så småningom, litet för varje dag. Så fort hon ägde fyra sous, drack hon och törnade mot väggarna”
   Och här är cirkeln sluten. Vi började med en man som drack, drack för att glömma hans eländiga tillvaro i allt det smutsiga. Vi hade hans starka fru som till en början var en kämpe, som orkade stå emot, som såg att det var fel. Men tillslut faller hon även för flaskan och det blir hennes undergång.

Med tanke på bokens höga ålder så har den en förmåga att fortfarande vara aktuell. Den har ett budskap som funkade då och idag. Alkoholismen är inte på väg någonstans så jag antar att den även kommer funka i framtiden.
   Något som också är intressant med Krogen är att den inte är verklighetsbaserad (inte vad vi vet) men skulle kunna vara det, i alla fall idag. Här står en sanning som ibland är svårt att bemöta men vilken sanning är inte det?
”De sanningar som vi inte vill höra, är oftast nyttigast för oss att lyssna till” Voltaire.

Hejs!

Håller på och läser Vingklippt ängel av Berny Pålsson och är helt fast.
Sitter och lyssnar på Nine inch Nails tack vare henne, och försöker förstå.
Sista delen av boken ikväll och sen är den slut, mer om den senare.

Jag har alltid lika svårt att förstå att en bok är slut, det är ju som en längre film
som man ger så många timmar av sitt liv och lika drastiskt som jag börjar
läsa dem så är de slut. Förlänger dem genom att lyssna på deras
favomusik, googla dem eller spara sista delen så länge jag förmår mig!

Är i finland och valet avslutades igår, Sannfinländarna (en vag motsvarighet till Sverigedemokraterna) kom in i riksdagen precis som man befarade, från 4,1% till 19%!

Ha de bra så hörs vi när vi hörs.
Tack för alla mejl, allt kommer upp när jag hinner - fortsätt mejla!

Stod i Icakön här om dagen, och tittade lite i böckerna för att få tiden att gå. Var någon tant som hade köpt köttfärs, så var paketet öppet. Så skulle de hämta en ny. Sen skulle hon dra icakortet, betala med pant-lappen och med kuponger.

Man hann med en hel del kan jag ju tala om.

Iaf. Fick syn på en bok. "Det är var ju tråkigt" stod det på den. Började genast titta i den. Där stod man och skrattade för sig själv, med sin pågelimpa och bregottsmör.  Vilken rolig bok. Den ska jag köpa tänkte jag.

Skrev ju om David Batra och att han kommer till Borås för att uppträda på Folkan, med sin stand up show "Det här var ju tråkigt" Men vänta lite? Har inte jag hört det där innan? Låter väldigt bekant.

Två dagar senare fick jag min snilleblixt. Åhhhhhhhhhhh! Det är ju han som skrivit den där boken. Och stand up showen är baserad på den. Ååååååååh! Ack denna dumhet.

På Adlibris.com kan man provläsa ett antal sidor. Gjorde det precis och det är så roligt. Boken är baserad på arga lappar som människor, hittat eller sett. Det är uppföljaren till david Batras första bok "Den som inte tar bort luddet ska dö!" Dessa får mer än gärna ta sitt pick och pack, och flytta in i min bokhylla.

   

Den sista är helt klart bäst.

Vill ni läsa si sådär 20 sidor gratis?

Klicka här
http://www.adlibris.com/bookbrowser/default.aspx?culture=SV-SE&isbn=9137136046&shop=1

Inspirationskick. Väldigt snyggt att inreda med böcker.

Hej

Sitter och läser igenom det sista jag skrivit om "Genrestudier". Jag fastnade på en punkt.

Jag har många gånger slängt ur mig saker som "Varför är dagens litteratur skräp? Varför skriver vi inget viktigt?"
Eftersom jag gång på gång imponeras av dåtidens författare som skrev en roman, men romanen hade en helt annan betydelse än den uppenbara. Oftast ville man tycka något, visa missnöje mot dåtidens samhälle.
Exakt så vill jag ha det idag också. Istället representeras vår tid av "Elsas mode" och "Snabba cash".

Nu när jag satt och läste igenom det jag skrivit fick jag en snilleblixt.

Eller man kan inte ens kalla det snilleblixt. Någon slog mig med en käpp i huvudet.

Men dumma, dumma Hanna! Vår tid är ju Elsas Mode och Snabba cash! Det är exakt det vår tid går ut på. Aldrig någonsin i vår tid har det varit så viktikigt med utseende och materiella saker som nu. Aldrig någonsin innan har det funnit en annan värld, en undre värld som såpas öppet kunnat leva parallelt med våran.

Aldrig någonsin har det funnits en värld, fylld av så mycket lyx, pengar, knark, ekobrott, indrivningar och våld som den som finns idag.

Tänk att vi om hundra år.. Eller vadå vi? Jag menar Sveriges dåvarande befolkning kommer i skolbänken analysera 2000-talets knark/våld-romantiska böcker. Där ska de sitta och sucka över hur dumma dessa människor var. Precis som jag tänker när jag funderar kring Zolas karaktärer.

Va hemskt egentligen. Att vår tid kommer speglas av dessa Stockholm Noir böcker. Men det är sanningen. Det är så vår värld ser ut. Det finns sånna här personer och de har rätt att göra ett fotavtryck till den litterära historian i Sverige. Varsegod, stampa ihjäl litteraturen med era knarkfyllda böcker. Visst. Kom igen. Lite till.

Nu ska jag fortsätta och rätta.


                    

Mina författardrömmar dör bit för bit för varje kändisbok som intar hyllan på Akademibokhandeln. Jag är så trött på att läsa om kändisarnas liv och hårda uppväxt. Inte nog med att vi dagligen får ta del av deras ansikten i Aftonbladet och Expressen, nu ska de göra intrång på bokhyllorna också. Det är som de tror att folk inte kan få nog av dem. Så kanske det också är? Vilka är ni som köper dessa böker? Jag har en sak att säga till er; låt bli!
Vad är det som säger att när du är känd är du automatiskt författare, eller något annat.
Jag avskyr människor som tror att kändisskapet kan leda dem vart som helst. Att bara för att jag är känd så är jag plötsligt relationsexpert, självkänslacoach och konstnär.
Det verkar som att den nya vägen till sitt egentliga mål är via kändisskapet. Jag måste alltså bli känd innan jag kan göra vad jag egentligen vill. För är det inte lite så?
Gynning är numera författare och konstnär. Är vi inte alla det? Ända skillanden är att hon innan det skapat sig ett varumärke.
På tal om varumärke. Vad är det med kändisar och deras bokomslag? Det är som att de tror att ingen kommer köpa dem om de inte sätter dit sitt namn i typsnitt 72 och en stooooor bild så att ingen missar vem som skrivit den här boken. För de vore ju jätte hemskt om någon läste boken för den är intressant istället på grund av författaren(?)
Jag var på besök på GP i Göteborg förra året och det var den dagen mina journalistdrömmar dog på riktigt. Dess för innan hade jag fått höra från alla författare och journalister vilken hård och svår branch journalistiken är. Men den dagen så sa GP's stjärnskott till journalist rakt ut att de hellre idag tar in en kändis som krönikör än någon okänd. VA?!?!?!
Så nu mera får obildade kändisar sitta på GP's redaktion och skriva om sitt kändisskap medan skickliga skribenter får jobba på lager. Bra där! Han berättade att medelåldern på arbetarna låg säkert på 50+ och att de (och dagens tidningar) inte tar in nya journalister så lätt. Nehe, då var den drömmen död. Tack Tack GP!

Ärligt talat är jag nog inte journalistmaterial. Vill nog hellre skriva böcker, prata i radio eller måla. Något i den stilen. En tidigare Bäckängselev, som numera är biträdande redaktör på sporten på Expressen var på och föreläste för min tidigare klass, där han glatt berättade om sina hundår på Expressen innan hans stora genombrott. Han avslöjade också att många av dagens journalister glidit in på ett bananskal in i den världen. Det där känns inte riktigt som min grej. 

Hittade en intressant grej på Blondinbellas blogg här om dagen, när hon hade frågestund damp det ner en mycket intressant fråga:
Hej! Jag läste att du ska bli chefredaktör för en ny tidning. Hur är det möjligt när du inte läst ett enda poäng journalistik? Är det inte pinsamt att kalla sig olika titlar när du inte har en enda högskoleutbildning? Och lite nedvärderande mot oss “riktiga” journalister…
Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet.

Här har vi ett praktexemplar på en person som genom sitt kändisskap skrivit en bok om självkänsla. Det skulle aldrig falla mig in att läsa den. Vad vet hon? Jag vet att det inte finns någon utbildning i självkänsla men jag litar inte riktigt på en person som genom sitt kändisskap skrivit den. Vem hade köpt "Egoboost" utan Isabellas bakgrund. Inte en kotte.

Sedan är det så ledsamt att se hennes inställning till journalistutbildning. Hon som annars står mycket för utbildning och kunskap. Hon är en av framtidens arbetsgivare och så här ser hon på journalistutbilning. Istället ska man ha drivkraft och passion, vem har inte det?

Suck, suck!

Sista delen, 3/3 - Boken snubblar vid mållinjen







Boken är på drygt 630 sidor. Det krävs mycket för att en bok ska vara bra rakt igenom, sida för sida. Mitt intresse varierar från stycke till stycke i boken vilket är förståeligt eftersom boken berör många områden. Det finns alltid något speciellt stycke, någon mening eller ett helt kapitel som biter tag i läsarsjälen och håller fast hårt i den.
  Eftersom boken är så pass omfattande och lyckas beröra många olika ämnen har jag gjort en mental epoklista över hela boken. Boken är en livsberättelse vilket betyder att under hela Rebeccas liv finns det milstolpar, några viktigare än andra, vilket har gjort att jag punkterat upp dessa mentalt och har alltså ett eget kapitelregister i huvudet när jag nu ska analysera den sista delen i boken.

För att min analys ska bli förstådd på bästa sätt så tror jag att det krävs att jag skriver upp denna lista, samt förklarar den;
  1. Hazel Jones föds till liv/Mannen med panama hatt - Här föds personligheten till Hazel Jones som förblir ett mysterier tills slutet av boken. Detta stycke är inte början på Rebeccas liv, utan är skrivet i nutid med diverse återblickar.
  2. Dödgrävarens dotter – Här kommer första delen av hennes liv, hennes tidiga uppväxt, familjeliv osv. Eftersom bokens titel är densamma trodde jag att eftersom hon var dödgrävarens dotter att det skulle ha mer inflytande på hennes liv. Men efter denna tid så nämns endast detta begrepp flyktigt och det gör mig förvånad.
  3.”Tignor tiden” – Sonen föds. Misshandeln börjar. Har nämnt denna tid som mest i mina tidigare blogginlägg.
  4. Flykten – Här tar hon äntligen steget till ett normalt liv. Hon flyr från denna man.
  5. Chet Gallaher – I slutet av boken blir det allt mer svårt att hålla isär de olika delarna i huvudet för det är här mysterierna ska lösas, här trappas takten upp lite och allt håller på att lösas – ”upplösningen”. Det är ungefär här i boken man läser som en dåre för att få veta svaret – till vad? Till alla olösta frågor som Joyce Carol Oates har lämnar obesvarade.
  6. Pianotiden – Här trappas allt ner, tempot blir lugnare. Allt börjar handla mer och mer om sonen vilket är på tiden. Sonen som numera heter Zacharias men kallas Zack har inte fått stå mycket i rampljuset i boken. Dock är han mycket tillbakadragen och det finns inte mycket att säga om hans personlighet. Det blir hans stora talang som tar över hela honom – Som Rebecca bestämde när han föddes; han ska spela piano. Så blir det. Här i boken handlar det mest om oktaver, tonhöjningar och Mozart. Inte så spännande.
  7. Judendomen. Jag har valt att döpa denna tid till det. Från ingenstans börjar allt plötsligt handla om Judendomen. Zack och Rebecca börjar glida ifrån varandra ju djupare tonåren Zack når. Rebecca kan längre inte skydda honom från kunskapen om judendomen och förintelsen. Han börjar ställa frågor. Vid denna tid slutar även Zack prata med hans mor och kommer in i någon slags trotsålder. Han får en flickvän vilket tär hårt på Rebecca eftersom hon vart den viktigaste för honom sedan han föddes, nu finns det plötsligt en annan kvinna i hans liv.
  8. Breven. Berättelsen slutar och istället gestaltar sig slutet i brevväxling mellan Rebecca och Freyda – som är Rebeccas kusin från förr i tiden. De skulle ha träffats när de var små, men fartyget Freyda och hennes familj åkte till Amerika med skickades tillbaka till Tyskland för att dö. Så blev det inte, och Freyda ”är idag” professor och har skrivit en bok om den tiden. Den läser Rebecca och tar kontakt. Dock blir det svårt, Freyda är inte alls lika glad och uppför sig arrogant och ointresserat.
  Det slutar i alla fall med att det är Freyda som skickar ett sista brev och ber om ursäkt, och vill äntligen träffas. Dock framkommer det att Rebecca vid den här tiden har cancer och mer får aldrig veta. Kommer återkomma till mina svala känslor om slutet.

Jakten på en ny identitet
  Jag har nämnt detta flyktigt i mina tidigare inlägg, ofta i form av ”här börjar jakten på en ny identitet”. Jag måste få lov att rätta mig själv. Det blev aldrig någon så kallad jakt. Det blev istället stölden av en ny identitet.
  Hon vet direkt vems identitet hon ska ta över och det blir Hazel Jones. Varför? För att mannen i panama hatt en gång för länge sedan misstog Rebecca för att vara denna Hazel Jones.
   Från och med Rebecca och Niles flyr byter det identitet. Rebecca blir Hazel Jones - en prydlig, ordentlig kvinna med hög integritet. Niles blir Zacharias Jones, en framtida orkesterpianist. Rebecca lever sig in i sin karaktär och utvecklar sätt för hur denna Hazel Jones är, förnyar skratt och röst. ”Sa hon med sin lekfulla Hazel Jones-röst.”
  Zack som är ganska liten förstår inte detta utan växer upp och ”blir sig själv”, en tystlåten kille med en står begåvning.
   Rebecca förlorar genom denna process sig själv genom att hon tar en annan identitet. Senare får hon veta att hela denna Hazel Jones var en bluff och kunde ha dödat henne, men det är en annan historia – kan ju inte reda ut precis allt!
  Dock finns det men hos Hazel fortfarande från hennes gamla liv. När Chet Gallaher kommer henne in på livet blir hon mycket misstänksam. Kommer han också såra henne? Tillslut får hon bekräftelse från denna man som kommer att komma älska henne och hennes son mycket högt. Detta blir verkligen ett glädjeögonblick i boken, äntligen får hon den man hon förtjänar. En hängiven familjepappa som gör allt för dem, på det sätt tycker jag att hon får rättelse efter ”Tignor-tiden”.

Slutet
Jag har inte läst 630 sidor, slukat ord för ord som en hungrig varg, för att komma till ett öppet slut. Jag blev otroligt besviken. Varför ett öppet slut? Varför? Joyce Carol Oates, varför? Jag har redan från början en ganska strulig relation med öppna slut, men har inte några problem med att acceptera dem i rätta sammanhang. Detta var inte en bok som ska ha ett öppet slut. Jag hade inte från börjat förväntat mig ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” – slut heller.
  En bok som jag gått in i. Levt mig in i situationer, analyserat, tänkt efter och flitigt fört anteckningar för att inte glömma mina tankar av guld. En sådan bok får plötsligt ett drastiskt slut. Den lämnar så många frågor obesvarade! Dog hon? Hur kommer det sig att mannen levde när hon var närmare 60 när han var betydligt äldre än henne? Eller återförenades kusinerna till slut? Gifte sig sonen med flickvännen eller någon annan?
  Jag kräver svar. Jag har inte tillräckligt med fantasi för att hitta på egna lösningar, det är inte mitt jobb utan författarens. Tycker slutet var elakt. Elakt mot alla oss trogna läsare som läst den här boken in på djupet.
  Boken är full med små mysterier som håller intresset uppe bit för bit vilket är viktigt för en sådan här genomgripande bok, alla mysterier får tack och lov ett svar i boken vilket gör att man tror att slutet ska vara sådär uppenbart.
   Jag tycker det är synd att hon väljer ett öppet slut. Jag tycker även det är synd att breven kommer in i bilden. Det var inte väntat eftersom hon lämnar Freyda i sin uppväxt och tänker aldrig tillbaka på henne efter det. Jag hade inte ens en tanke på ”Vad hände med Freyda?”, hon fick liksom sitt slut redan i samma stycke som hon togs upp, därför fanns inte den där efterfrågan av henne. Vilket är ett slöseri, hade hon nämnt henne mer eller på något sätt kopplat henne till hennes senare liv så hade man börjat undra efter henne.
  Nu kommer det istället som en chock och man undrar istället varför i all världen man placerat breven här? Jag började fundera på detta en kväll och kom fram till att detta måste vara en av de grejer som är tagna från det verkliga livet, eftersom boken delvis är baserad på Joyce Carol Oates farmors liv. När jag börjar klura på denna sura karamell faller bitarna på plats och jag börjar förstå varför breven faktiskt är med i boken. Rebeccas mamma i boken heter innan giftermål Anna Morgenstern och det gör Freyda i boken också. Detta måste alltså vara delvis verkliga brev. Det är konstigt att jag på egen hand måste pussla ihop det, och det är nog många läsare som missar att ha det i åtanke medan de läser.
  Men det är nog den negativa sidan av att leka med riktiga händelser och med påhittade. Självklart är många andra böcker skrivna på detta sätt, en författare samlar inspiration från verkliga händelser. MEN, Joyce Carol Oates har valt att berätta för läsaren att vissa delar är baserade på hennes farmors liv. Genom att berätta detta för läsaren så skapar det frågor hos läsaren, vilka delar är tagna ur hennes liv? Vilket är sant och vilket är falskt? Hon leker lite med den tanken, mellan sant och falskt. För mig som mest läser faktaböcker är det viktigt att veta vad som är sant och inte, för mig ger sanningen mer känsla till boken. ”Det är på riktigt!” – den känslan får jag. Men det har med personlig smak att göra.
Eftersom allt annat är så genomtänkt och snyggt gjort i boken så börjar jag nästan tvivla på mig själv, borde breven och det öppna slutet vara där? Är det en härlig twist eller bara ett bottennapp?
   Jag tycker ändå att det öppna slutet gör boken mer modern, eftersom det känns ganska gammaldags att skriva en livsberättelse så gör det öppna slutet att det känns mer varierande och nytt. Så på så sätt känns det öppna slutet visentligt, men det faller mig inte i smaken.

Kontexten
Hur kopplar man en livsberättelse från 50talet som rör sig kring förintelsen till dagens samhälle? Relationer och tankar har inte förändrats så mycket. Om man bortser från omgivningen så kan Rebeccas tankar vara vem som helst tankar idag.    Relationen med sonen när han kommer in i trotsåldern är nog samma sak många mammor upplever idag. Rebecca känner ju sig hjälplös och är rädd för att förlora sin son helt och hållet, hon är rädd för att han ska ge upp sin talang, hon är även rädd för hans sexliv och nyblivna fickvän. Denna rädsla är nog något varje mamma får hantera, speciellt om man står sin son eller dotter mycket nära.
   Relationen med Tignor är inget som utmärker sig för 50talet, utan kvinnomisshandel förekommer även idag. Den där osäkerheten Rebecca känner inför ett nytt förhållande är även något som många känner efter att ha levt i ett destruktivt förhållande. Dock kan offerrollen hon placerar sig själv i och den nedtryckta synen på kvinnor vara något som var starkare då jämfört med idag. Dock kämpar vi fortfarande med att få fram en rättvis kvinnoroll.
    När hon sedan träffar Chet Gallaher som är en förmögen man som tar med henne och sonen till fina landställen där de bor i påkostade hus, i Rebeccas huvud finns det bara tvivlande tankar, att hon dödgrävarens dotter befinner sig här. ”Du där! Judeflicka, du har ingen rätt att vara här” – tänker hon.

Bedömning
  Vad tycker jag? I förra inlägget hyllade jag boken till skyarna. Pianotiden och det öppna slutet drar ner boken. När jag läser en bok tänker jag oftast på hur författaren tänkte. Ofta när det handlar om Judendom, musik och politik som i den här boken så tänker jag alltid att dessa ämnen är några som författaren har mycket kunskap om. Därför får jag ganska stor respekt för författarens kunskap eftersom allt är så välskrivet in i minsta detalj om politiken, om judendomen och framförallt om musiken. Det är nästan som man lär känna författaren lite.
  Det är också en risk att skriva en roman och ha vissa ämnen som är specificerade, eftersom att läsa en bok är som mycket annat en smaksak. Gillar jag musik? Nej. Intresserar jag mig för politik? Nej. Då kan det falla på den personliga smaken och resten av boken får lida för det. Om vi tänker ”objektivt” så skriver Joyce Carol Oates dessa ämnen så snyggt, politiken lindar hon in i konversation från mannen och hans arbete. Musiken i pojken och hans framrusande talang. Allt blir logiskt och det faller bra in i historien.
  Om man ska ge boken ett betyg från 1-10, så skulle jag ge den 7½. Den är på väg att vara en jättebra bok, den är nästan där men den snubblar vid mållinjen tack vare det öppna slutet. Hade det varit ett sådant klockrent slut som man inte ofta är med om så hade den varit en 9 på väg mot en 10.

Boken är en bred blandning. Allt från skrivarkonst, otroliga metaforer till en djup berättarentusiasm blandas med en härlig historia som tar olidliga vändningar och ett slut som verkligen väcker känslor.

Del 2/3
Jag ska inte säga det. Verkligen inte. Nej.
Jag måste. Vad var det jag sa?  
Här är jag, framtidens relationsexpert. Nej men ärligt talat, vem viste inte att Niles Tignor var ett kvinnomisshandlande kräk?

Redan på sidan 412 har vi flytt långt ifrån denna man. Mina vredesutbrott har jag begravt djupt ner i marken. Det är sant! Jag blir verkligen jätte arg, sådär arg på riktigt. Jag blossar upp i röda skalor, jag vill skrika rakt ut och vreden bubblar som sockerdricka i mig. Tyst mumlar jag svordomar och önskar att herr Tignor stod framför mig. Som sagt har vredesutbrotten lagt sig, som tur är.
Kvinnohat är verkligen något som får mina aggressiva nerver att plocka fram stridsyxan och gå till krig. Denna bok rör ämnet vilket egentligen är en positiv egenskap boken besitter. Man kan aldrig få för mycket kunskap kring ämnet kvinnohat, och det är en bra början att läsa en bok som är skriven ur en kvinnas perspektiv så man får det hela från hennes sida. Dock hade det varit bra med en objektiv bild på kvinnomisshandel eller kanske från mannens sida, men inte för att det hade gjort någon skillnad. Kvinnomisshandel är alltid kvinnomisshandel och det går inte att förklara sig ur.
Varför jag verkligen gillar denna bok är också för att den gör så att alla får en chans att förstå att det är sådant här som förekommer i lägenheten bredvid, och genom att prata om det och acceptera det ger vi alla utsatta kvinnor rättelse.

Som jag antydde i förra inlägget så är Niles Tignor inte den där perfekta mannen som Rebecca målar upp honom att vara. Han är ett svin. Han slår henne. Han våldtar henne. Han misshandlar henne verbalt. Han är en mycket ond man.
   Ändå, trots allt detta så älskar hon honom. Hon hyser sådan stor kärlek till denna man att jag nästan blir kär i honom. Hon försvarar han så starkt att hon nästan lyckas övertala mig om att denna man, Tignor, ändå någonstans där inne är den där fina man som han var i början.

NÄSTAN! Sedan kommer den dagen då hon blir gravid. Hon blir så lycklig. De ska få ett barn tillsammans. Nu kanske Tignor mjuknar upp och blir den där perfekta pappan som alla drömmer om? Nu kanske de kommer bli lyckliga – på riktigt. Inte i hennes fantasivärld i huvudet.
De tar in på hotell och hon berättar, till min stora förvåning blir han inte rasade arg, han blir inte glad heller – han konstaterar bara att ”så du är gravid flicka lilla”.  Den där meningen väcker obehag hos mig. Men det är inget emot vad som komma skall.
    Rebecca har stränga regler om vad hon får och inte får göra, näst högts på listan efter att inte träffa andra män står; inte prata med någon om honom eller deras privatsaker.
Tignor kommer på henne när hon hjälper städerskan på hotellet att vika ihop sängkläderna medan hon pratar om vilken toppenman han är.
   Han blir så rosenrasande att han misshandlar henne, och det hela slutar med att Rebecca får missfall på hotellrummet. Trots detta tänker hon ”Tignor hade inte slagit henne där, man kan inte anklaga Tignor. Niles Tignor var inte en man som slog en kvinna med knytnäven och han slog inte en havande kvinna i magen.”
Kvällen slutar med att han häller upp två glas Bourbon till dem och säger ”Nästa kan du få lov att behålla”  Den första spontana tanken är, firar han? Två glas Bourbon? Varför i all världen?
     ”Nästa kan du få behålla” Finner inga ord till denna mening.
Man har ju hört talas om de män som misshandlar sina fruar och sedan ber om ursäkt med fanfar och chokladask och får den att känna sig älskade, får dem att känna sig fina i sina blåmärken. Men den här mannen har inte ens mage att be om ursäkt, han känner ingen ånger. En anledning till hans lättsamma attityd mot Rebecca kan vara att han under hela deras förhållande har andra kvinnor vilket han och Rebecca själva antyder på. Rebecca är kanske inte någon speciell bland alla hans älskarinnor?  
     Jag vill ju så gärna hoppa in i boken, sätta mig ner och prata den här tjejen till vettet. Hur kan hon vara så naiv och dum? Men det är som hon säger, man måste varit med om det för att förstå den där tomheten och förtvivlan. Hur kan någon som man älskar göra så? Det måste vara det svåraste för henne att acceptera – speciellt när hon är så naiv i sin kärlek till denna man. Det är lätt för mig som utomstående att bli arg, varför drar hon bara inte? Men jag tror även det är lättare sagt än gjort. Men som jag tidigare sagt, så känns Rebecca som en mycket stark individ. Hon har den där inre glöden att orka kämpa, hon är ingen som ger upp. Det visar hennes vilja att älska den här mannen trots det han gjort. Samlar hon modet till att orka lämna den här mannen, så kommer inget i hennes liv vara lika svårt igen. Vilket en senare person i boken kommer att konstatera ”Det är som om Hazel är äldre än vad hon ser ut att vara. Hon har nog varit med om en hel del. Nu är det mesta bara som hönsskit för henne.” Från sidan 431.
   Hon har heller ingen att prata med. Hon har inga föräldrar, hon har inga vänner. Det är svårt att se sitt liv objektivt och utifrån. Det jag tycker är konstigt är att hon aldrig ifrågasätter sig själv om detta är rätt, är det rätt att jag ska må så här och bli behandlad såhär? Hon tar det kanske inte för givet men hon tvivlar på aldrig sin situation. Men vem har hon att jämföra sig med? Hon känner ingen, hon vet heller inte hur en sund relation ska vara eftersom hennes föräldrars relation var märklig den med.
    Om man ska analysera Tignor lite så lider han av extremt kontrollbehov och att han är extremt svartsjuk mixa ihop dessa ingredienser tillsammans med lite kvinnohat och ett par knytnävar så får man ut det var Rebecca kallar perfekta mannen. Jag tycker det är synd att hon inte på något sätt ser vad det är för man han är. Men mycket har med att göra hur dåligt hon hade det innan, livet med Tignor är så mycket bättre jämfört med hennes gamla liv som dödgrävarens dotter.
   Bristningspunkten kommer när han ger sig på henne och deras fyraåriga son en kväll då han plötsligt får för sig att Rebecca varit otrogen. Han får till slut ett av de största vredesutbrotten och misshandlar henne svårt. ”Han gjorde henne illa, hans stora händer klöste i hennes vagina. Men han bara skrattade och Rebecca ville gärna tro att då är han ju inte arg, om han skrattar. Han kommer inte göra mig illa om han skrattar”
     Ännu en gång kan hon inte riktigt förstå vad det är som händer i hennes hjärna, det är något som inte kopplar. Pannan kokar över för Rebecca när Tignor misshandlar deras gemensamma son så att han blir liggande orörlig på golvet. Efter att Tignor somnat fattar Rebecca sitt livs viktigaste beslut, att hon måste lämna honom. Hon kan då konstatera att hon i flera veckor velat lämna honom, men inte kunnat. Nu fick hon den väckarklocka som krävdes för att hon skulle ta steget och lämna denna man.  Och det gör hon. Här börjar hennes verkliga resa mot en ny identitet och ett nytt liv, i flykt från sin före detta make.

Hela Rebeccas relation kan kopplas till dagens samhälle. Om det inte vore för alla detaljer som antyder på att det är tidigt 50-tal, så skulle man enkelt kunna tro att det är något som precis just nu utspelar sig i någon lägenhet 50 meter ifrån dig, just precis nu.
     Kvinnomisshandel är något som inte utmärker sig för just 50-talet, det är något som föregår varje dag runt om i Sverige. Det jag tror är skillnaden är att idag är det lite mer öppet, och vi vet lite mer. Rebecca är ung, och gift med en dubbelt så äldre man. Hon är även mycket naiv i sin kärlek till denna man vilket gör att hon verkligen är upp över öronen förälskad i honom. Denna kärlek tycks till en början vara starkare än den förnedring och misshandel hon råkar ut för från dag till dag. Att kvinnor ofta ger sig in i offerrollen och tar på sig skulden är inget nytt, inte i detta fall heller.
    Men idag vet vi att det är fel. Blir vi misshandlade så finns det röster i hjärnan som säger att det är fel, vi ser varningsskyltarna blinka. Det vi ofta är dåliga på är att bryta oss låss från detta, vägra att acceptera situationen.
Men idag kan vi lätt bevittna ”sunda relationer”, genom tv och media. Vi kan läsa om äkta kärlek och vi vet oftast hur det ska vara. Ändå låter många kvinnor sig leva i destruktiva förhållanden.
Varför? Kärlek? Man kanske har det där inre hoppet, man kanske är så godtrogen? Jag tror inte det finns ett gemensamt svar för alla kvinnor som någonsin blivigt misshandlade och stannat kvar. Det är allt ifrån barn till ekonomiska gränser som begränsar deras liv. Varje misshandel har en unik berättelse.
Jag tror dock att om Rebeccas liv skulle utspelat sig i dagens samhälle så skulle den inte hållit på så länge. Hon hade kommit ifrån honom snabbare, det hade funnits mer hjälp. Idag jobbar kvinnojourer aktivt med sådana fall som hennes, det fanns inte då.
    Det var även på den tiden kvinnan fortfarande hade en roll. Kvinnan var underskattad mannen och mannen var den som hade makten. Rebecca är även gift med en rik äldre man, hennes ord mot hans hade inte vägt mycket.  Hon ansågs sig som lyckligt lottad att hon blev rikt gift med en äldre herre med status, hon som kom från en fattig familj. Han hade gift sig med dödgrävarens dotter, det var inte många som gjorde det, inte i hans kretsar. Hon var tvungen att vara lycklig.
    Idag är det inte likadant. Inte exakt. Men drömmen om att gifta sig rikt blir än mer tydlig när Hollywoodfruar rullar på tv´n. Drömmen att gifta sig med en framgångsrik man även fast man själv kommer ifrån en simpel arbetarfamilj är nog en dröm som några har. Rebeccadrömmen lever ännu kvar.

Det finns en hel del likheter med Joyce Carol Oates andra bok Blonde.. Beskrivningarna. Här har ni kungen på metaforer. Joyce Carol Oates, hela hon är en metafor.
Även denna bok har en gnutta sanning i historien, den sanning kommer ifrån Joyce Carol Oates farmors liv som hon valt att slänga in i mixern tillsammans med hennes oändliga fantasi och skrivarkonst.
Att Oates gillar att skriva böcker som är mellan fakta och fiktion har vi alla förstått, men varför? Ända anledningen jag kan komma på är att stärka känslan för läsaren. Jag personligen älskar allt som är sanningsbaserat, det blir så verkligt då. Det går att ta på, och det är fascinerande. Ända anledningen till varför jag skulle skriva som Oates är för att jag vill ha kvar den där känslan hos läsaren, samt vill jag som författare ha möjligheten att göra precis som jag vill med historien. För även om sanning är sanning, så kan sanningen ofta vara tråkig. Det är väl därför man så ofta lägger på lite extra på sanningen, kryddar till den lite? Hon gör många upprörda av blandningen, men det är hon som är författaren och jag tror att det är den makten hon leker med. Vilket jag tycker hon gör rätt i, det är en ny genre och hon har tagit den till hennes ägo. 

Något som förundrar mig så mycket är hur jag faktiskt kan gilla den här boken. Om jag skulle ge den ett betyg mellan 1-10 skulle den få 5. Den är medelmåttig. Den är okej. Inte för mycket, inte för lite. Historien är inte speciell, inget som får mina läslökar att dansa tango. Men ändå läser jag vidare med en nyfikenhet som kan liknas vid Nicke Nyfiken. Jag hungrar efter mer. Jag vill höra mer, läsa vidare. Komma till ett slut.
   Jag tror det har med framåtrörelsen att göra. Den är tydlig. Den har ett mål. Först är det att hon ska ta sig ur sin hemska barndom, sen ta sig ur sitt hemska förhållande sedan ska hon hitta ett slut på sin eviga flykt från Niles Tignor. Det blir alltid något nytt att läsa, alltid ett nytt mål. Självklart skriver Joyce Carol Oates på ett sätt som bara hon gör. Hennes beskrivningar och skrivsätt får boken att spelas upp som en film för mig istället för att jag ständigt tänker på orden och meningarna. Jag svävar vidare på hennes ord och det blir så lätt att läsa, en fröjd för ögat.
Sen vet jag inte om det var en passande tid för mig att läsa lite skönlitteratur då bokhyllan är sprängd av faktaböcker om våldtäkter och maffia.
    Sedan tycker jag att hon skriver med sådan entusiasm. Man märker på något dolt sätt, när man läser lite mellan raderna hur hon verkligen vill skriva. Inget är tvingat fram, det kommer som vatten ur kranen. Det flödar på så bra, inget känns felplacerat eller konstigt. Det finns inte någon konstruktiv kritik man kan ge vilket en kritiker som jag tycker är synd. Man blir tvingad till att gilla den. Och det gör jag, jag gillar den.

Om det så skulle kosta mig livet – Margaretha Sturesson

Jag läste nyligen ut Margaretha Sturessons debutroman om hennes traumatiska upplevelser.
Bloggen innehåller annars mycket lättsamt skriveri, tips och försök till uppmuntran. Men vad jag saknar efter jag läst en bok är att få bena upp den. Få säga vad jag tyckte och tänkte. För efter jag läst en bok så kan jag inte personligen lägga ett kort omdöme på den och gå vidare. Utan jag måste stanna till och tänka, summera upp alla tankar längs boken och knyta ihop säcken och sedan placera den i hjärnans garage.
Bloggen blir mitt mentala bollplank. Många av mina vänner pratar hellre om helgens fest än boken de lästa förra veckan, vilket är normalt. Jag har mycket i min hjärna, mer än bara förra helgens fest. Och därför känns det bra att få ut det ingen annan vill lyssna på till min blogg, där människor kan som faktiskt vill kan läsa. Då går informationen till rätt lyssnare. För i livet måste man anpassa sina tankar efter umgänge/tillfälle. Att alltså ha en blogg där det är tillåtet att berätta om förra helgens fest gör det lättare att fokusera på förra helgens fest när jag pratar med mina vänner.

Tillbaka till Margaretha Sturesson.

Om det så skulle kosta mig livet är djup. Man får dyka ner i Margarethas hjärna och få tillfälle i akt att försöka förstå vad som föregår där inne, samtidigt som själv inte har någon som helst aning.
Boken handlar om just Margaretha och är en slags självbiografi om hennes liv fast med det största fokuset på en specifik händelse.
Margarethas tid i församlingen Kristet Center syd gör att Margaretha till slut hamnar på avdelning 54 på en psykisk avdelning där hon sedan tillbringar nästan två år.
Boken inleds med att vi får följa Margaretha ”En vanlig dag” och ”En annan dag” på församlingscentret. Där får vi insikt i hur församlingen fungerar, ju mer Margaretha berättar ju mer höjer jag på ögonbrynet.

Margaretha går med i Kristet Center syd i hopp om att få en mer djup och nära relation till gud. Prästen som startar upp hela föreningen tillsammans med Margaretha och hennes make Sven målar visuellt upp en bild om en församling som ska nå länets folk – det är deras vision.
Prästen som Margaretha och Sven har stor respekt för är den perfekta ledaren att utföra detta, han är strak, målmedveten, driven och stark.
Efter ett tag märker församlingen att det inte riktigt går som man vill. Anhängarna blir inte fel, ekonomin står på noll och bilden av en stor och lyckad församling rasar dag för dag ihop.
Till slut bestämmer sig Sven och många andra att lämna församlingen, detta var ju inte alls vad som lovades? Margaretha känner ändå ett hopp, som den positiva och utbildade kvinna som hon är vill hon inte ge upp hoppet om församlingen och känner även ett stort ansvar samt respekt för prästen.
Församlingen växer inte, inte heller deras plånbok trots detta gör församlingens lokaler det. Hela tiden har prästen nya idéer som mer och mer sliter sig från den kristna tron. Att det ber börjar bli det ända gudsrelaterade de gör. Församlingen startar en skola, snart byggs det på med gymnasium. Efter det vill prästen starta ett vildmarkscenter till företag. Margaretha börjar undra, i reklamen till vildmarkscentret går det inte ut med sin kristna syn och de som kommer har ingen aning om vilka de är som arrangerar det.
Men prästen är övertygad och har ett driv som får Margaretha med på noterna, hon tycker hans sätt att föra församlingen in i framtiden är modernt och nytt – precis vad den kristna kyrkan i Sverige behöver.
Dock har jag, precis som Margaretha en konstig känsla i magen. Om att detta inte kan vara rätt? Något stämmer inte. Lugnet före stormen.

Margaretha är en av de bäst utbildade i hela församlingen, sanningen är den att många av medlemmarna endast gått gymnasiet. Hon har i grunden en socionom utbildning och bygger under församlingstiden på den med en rektorsutbildning. Hon fullföljer den och blir ansvarig för alla elever, och båda stadierna på de kristna skolorna. Det börjar gå framåt, eller?

Tills en dag. Prästen har hela tiden predikat om att han kan skilja mellan andar. Han kan se andar i människor, och ingen annan kan det. Han har en nära relation till Gud. Margaretha tycker detta är mycket främmande och har aldrig hört talas om detta innan, när hon varit kristet aktiv. Men snart skulle hon bli mer än väl bekant.

Prästen börjar påstå att hon och några andra har demonier i sig. Demoner som tagit över deras kroppar och bosatt sig i dem. Boken kommer efter detta att domineras mycket av just ordet demoner och dess betydelse. För det är här hela Margaretha Sturessons liv börjar bryta samman.  
Prästen ser demoner i Margaretha, han är helt säker på att demonerna bor i henne. För att bli av med dem måste man utföra demonutdrivningar på henne. Demonutdrivningarna kommer snart bli en stor del av Margarethas vardag. Plötsligt från ingenstans kan demonutdrivningarna gå igång, vilket betyder att man plötsligt hoppar på Margaretha, helt oförbredd. Vilket ofta ledde till att hon föll omkull. När hon väl är nere på marken så rullar man henne, tar hårt i henne, trycker på henne. Ordet misshandel är inte det första som ploppar upp, hon beskriver det på ett helt annat sätt. De tar hårt i henne. Samtidigt som de befaller demonerna att lämna denna plats, att försvinna – detta genom att skrika högt. Dessa demonutdrivningar pågår ofta i flera timmar, ibland upp emot 7. Det slutar ofta med att Margartha sitter böjd över en spann och försöker spy, fast det inte kommer något. Detta ser dock prästen och församlingen som något bra, det betyder att demonerna är på väg ut.
Fast det blir inte så, i 14 år är Margaretha ”fast” i församlingen, eller sekten som det egentligen är. Eller blev.
Till slut går det så långt att hon hamnar i rullstol. Detta är dock en medfödd ryggskada hon hade, men den ända symtom hon hade innan församlingen var smärta. Att ligga nertryckt i 7 timmar 7 dagar i veckan av människor, att ramla omkull, bli knuffad på leder till slut till rullstol. Detta förklarar prästen med att det är demonerna i henne som gör henne sjuk.
Demonerna och Margaretha blir nu syndabocken för allt i församlingen. Från att varit en av de första i församlingen, ansvarig för det mesta och rektor blir hon nu istället utfryst. Ingen får prata med henne, hon får inte tillbe gud, hon blir regelbundet påhoppad, hon får inte vara med i projekt. Hon blir till slut gående på församlingscentret utan någon som helst betydelse, förutom en – syndabocken.
Allt negativt går nu att skylla på Margaretha. Att det inte går bra för församlingen, att prästen förlorar pengar, att medlemmarna är fattiga. Allt blir Margaretha och hennes demoner ansvarig för.
Hur slutar detta? På toaletten hemma hos Margaretha, med blodiga armar – hon försöker ta sitt liv.

Här kan man säga att första delen tar slut i boken. Och så är faktiskt boken uppdelad, i två delar. När Margaretha sedan vaknar upp på sjukhuset är början på del två i boken och del två i Margarethas liv. Till en början känner Margaretha stor tillit till sin församling och tänker inte berätta något, i alla fall inget som kan ses som negativt. Hon är beredd att ta allt ansvar för det som hänt, med vad är det som hänt? Den frågan är något som hon måste börja ställa sig. Vad exakt är det hon råkat ut för? Del två i boken är dominerad av dagboksinlägg från hennes tid på sjukhuset, samt riktiga journalanteckningar och psykologsamtal från sjukhuset. Det gör att man får många olika synvinklar på hur hon tänker. Man får följa hennes psykiska resa från att bli grovt självdestruktiv till att hitta en balans i livet och försöka brottas med de tankar hon har.

Att följa en annans resa såhär från utsida, samt att jag inte själv har någon religiös koppling gör att jag främst vill skaka om Margaretha. Jag har svaren på alla hennes frågor, det har hon också men hon kan inte förstå dem. Man vill slå henne, ”fattar du inte?” vill man skrika. Men ändå har jag sådant stort medlidande för henne. Att prästen var en stark ledare går inte att neka. Men han var även manipulativ och psykiskt begåvad måste man väl ändå säga? Han lyckades plocka ut de svaga i församlingen och komma undan med allt i guds namn samtidigt att hitta en trolig och hållbar syndabock för allt som inte gick som han ville. Han lyckades manipulera en hel församling att tro att det bodde demoner i Margaretha.
Det jag blir så förskräckt över är ordets makt. Hur predikan, upprepan och utfrysning kan förstöra en människa så mycket. Detta är egentligen vuxenmobbning till en extrem nivå. Att förstå vad det kan göra med en människa. När Margaretha kommer till avdelningen försöker hon hänga sig i allt från gardiner till persiennsnöret. Hon skär sig med allt. Högra vaden skär hon upp ända till benet, varför? Hon känner sig skyldig, hon måste straffas. Varför? För att hon fått höra detta under en sådan lång period.
Varför denna bok är så otroligt viktig är att denna händelse kan formas om till vanliga händelser vi hanskas med i våra liv dagligen. Den där tjejen som blev så mobbad på högstadiet, är hon det fortfarande? Tid, ord, utfrysning och elakheter kan förstöra en människa så.
Utfrysningen på församlingscentret var något Margaretha tog mycket hårt. Att länge inte få vara delaktig, att jämt vara utanför. Man får sådan förståelse, en aha-upplevelse, en insikt en uppenbarelse. Man ångrar den gången när man bjöd alla utom en till födelsedagskalaset, att man skrattade åt en person precis som alla andra.
Dock är detta en ”från person-person”-fråga och alla hade inte tagit detta på samma sätt. Hade det varit jag hade kanske inte jag legat med uppskärda armar på avdelning 54. Att prästen lyckades avläsa Margarethas personlighet. Han kunde inte se demoner, men han kunde deffenetivt se Margarethas själ. Men som präst måste man vara lite av en person kännare och jag tror att Margaretha anförtrott sig med sin ensamma barndom till honom, även fast det inte framgår i boken. Det var inte en slump att Margaretha Sturesson blev vald till bärare av demonerna. Den här prästen är skyldig till allt. Ändå får man läsa Margarethas tankar, där hon om och om igen brottas med tanken ”Har jag demoner i mig?”. Hon som annars beskriver sig själv som arbetsvillig, populär blad arbetskompisar som församlingsmedlemar, engagerad, påläst och glad. Allt detta framgår men hon glömmer nämna sin naivitet. Kristna har dock den tendensen att alltid försöka se det goda i människor vilket ibland kan vara till deras nackdel. Jag tycker att detta var mer än en bok. Det var en lektion om livet. Som blir till en läxa. Som får än tänka lika mycket som Margaretha gör. Inte bara kring dessa frågor, utan det finns så mycket, mycket mer i boken som gör det till en riktig tankenöt. Boken är också en kamp, en kamp mot omgivningens tankar, mot sina egna tankar och om att vara ärlig mot sig själv. Det är verkligen en resa i människans inre, och även fast Margaretha inte är du är männikska. Och så olika är vi inte! Man lär sig mycket om sig själv, och igenkänningsfaktorn är hög.
Att ens försöka föreställa sig att befinna sig i samma situation gör mig panikslagen. Jag beundrar Margarethas vilja att bli frisk. Och när det kommer till kritan så är hon mycket insiktsfull, begåvad och intelligent. Hon försöker, hon vill. Hon ger inte upp utan är fast besluten att ta sig från botten till toppen. Det hon lär mig är även, att det är ingen annan som kan lösa dina problem, för när det väl gäller är det bara du som kan göra dig själv frisk. Allt handlar om dig själv.

Boken i egen hög person:

Läser även två faktaböcker lite parallelt med allt, fast bara lite i taget. Det är så mycket att ta in så jag försöker ta lite i taget och verkligen försöka få in det i hjärnan tillsammans med allt annat som gömmer sig i hjärnan.
Men det intressanta var att jag satt och pillade neurotiskt på boken här om dagen, och upptäckte att det stod "Du är min" på sidan av boken. Efter ett tag skulle jag visa det för en vän och hon utbrast "Jag är din" menar du väl?
Och jag var sååå säker på att det inte var det jag hade sett.
Sen kom vi på kruxet, att det blir olika åt olika håll. Skönt. Trodde att jag på riktigt hade blivit galen först. Insåg hur jobbigt det måste vara att vara säker på att man sett något och alla andra inte har det. Usch för den kännslan!

Fiffigt var det, tror de var boken "Konsten att läsa tankar" hela boken är ett hjärntvätteri och jag blir på riktigt trött i huvudet av att läsa den. Därför det är skönt att varva med lite lättsam humor-läsning.

..Nej det är jag inte. Utan det är titeln på Mia Skäringers bok.

Min bokhylla är för tillfället trångbebott och vissa böcker måste inta position golvet istället för på hyllan. När jag rotade lite bland dem så hittade jag denna bok. Jag brukar ha ett fotogeniskt minne när det gäller mina saker, alla kläder jag har kommer jag ihåg var/hur/med vem/och för hur mycket jag köpte dem - samma gäller för mina böcker. Men denna bok är en total minneslucka för mig! Vart kommer den ifrån? Och varför har jag inte läst den innan?

Jag älskar personliga och lätsamma krönikesamlingar och detta är en att placera i den samlingen. Tillsammans med Martina Haag, Mark Levengood och Linda skugge intar nu Mia Skäringer en av mina favoritkrönikörer/författare. Hon var genial i "Mia och Klara" och nu genial i sitt skrivande. Har dock inte hört att hon skrivit något nytt på sista tiden, men Mia Skäringer är någon att hålla upp ögonen för!

När jag skrev rubriken så hände något i hjärnan. Den liksom registrerade ordet "jag", undra hur många gånger man använder det ordet om dagen? Jag tror att många av de meningar jag säger om dagen börjar med just "jag".
Läste en gång Mia Törnbloms bok då hon menar att man ska börja lyssna till sina tankar mer, och efter några dagar så kommer man märka att man dagligen/veckovis tänker samma tankar. Sedan ska man tvinga sig på sina tankar och försöka byta ut dem. Istället för "Fan va ful jag är idag" så kanske man ska försöka med "Det är bara idag, och föresten har jag snygga ben" Typ?
Så nu ska vu tydligen inte bara lyssna på andra, på mamma och på vår kropp, utan våra egna tankar också!

Från en sak till en annan, tänkte bara kort lägga upp några boktips som jag tycker är värda att skänka några timmar av ditt liv.

Joyce Carol Oates - Dödgrävarens dotter

Mia Törnblom - Så dumt!

Katia Wagner - Alexandramannen (Funderar på att läsa om den nu när jag damma av den)

Allan Hall - Flickan i källaren

Joanna Briscoe - Ligg hos mig

Michael Greenberg - Den dagen min dotter blev galen

Margaretha Sturesson - Om det så skulle kosta mig livet (läste ut den sista sidan för 10 minuter sen)

Om bara ungdomar förstod hur mycket man lär sig genom att läsa. Du bättrar på dit ordförod och läsförståelse samtidigt som du får ta del av många människors gripande berättelse. Jag älskar verklighetsbaserade böcker vilket jag varvar med faktaböcker och skönlitteratur med spännande livsberättelse.

Fler boktips kommer..



Hejs!

 















Medan andra modebloggare öppnar upp sina garderober för läsarna, tar jag med er visuellt till min bokhylla.
Dock har det flyttat in ett nytt gäng i den, jag ska presentera dem någon annan dag!

Dagens boktips:
Bob Hanson - Gunnar
En av de mest geniala böcker någonsin. En riktig inspirationskick. Den känns äkta och sann, trovärdigheten är riktigt hög. Bob Hansons sätt att blanda skönlitteratur med prosa och hans poetiska sätt att se på saker gör att boken blir vad han kallar den - en rolig bok om tråkiga saker.
Den är så läsvärd att jag skulle vilja tipsa om den till ALLA.
Den är svår men så varm att läsa. Bob Hanson är helt klart en kategori för sig själv och sättet han skrivit boken på är helt fantastiskt!

Kanske borde göra en liten recension/analys på den?

Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris, och redan från sida ett kastas läsaren in i Gervaises smutsiga och något sorgliga tillvaro. Den som trodde att hennes omgivning och liv efter några hundra sidor skulle ta en positiv vändning, hade fel. Något som senare framgår är att boken i största allmänhet kommer präglas av en varaktig dysterhet.
  Gervaise är en ung kvinna som bor i de centrala Paris. Redan från början har hon problem med sin man, och där tar historien sina första steg.   
    Hon står en tidig morgon vid fönstret och betraktar staden ta liv efter en natts tystnad. Även hennes natt har varit tyst då hennes man ännu en gång spenderat tid bland stadens gator onykter och obetänksam istället för hemma. I samma veva får läsaren en försmak av Zolas tungsinta sätt att skildra Gervaises omgivning. Bara efter några få sidor in i boken blir det självklart att boken tyngs ner av den smutsiga tillvaron, den negativa andan och slutresultatet blir sorligt, nedstämt och nergånget.

Att direkt kastas in i Gervaises tillvaro förstärks när man efter något stycke plötsligt befinner sig i ett hett slagsmål mellan Gervaise och en av hennes mans fnask inne på tvätteriet.
  Aldrig har jag läst en bok där två kvinnors slagsmål har varit mer detaljerad. Främst blir jag förvånad över språket då boken har några år på nacken. Skvallret och de vidriga orden är något som dominerar i boken, ”Din subba, upprepade långa Virginie. Vad går det åt henne, den galninge..?”
   Att kvinnor slogs måste väl ändå vara något som under bokens tid måste varit tabubelagt. Att kvinnor slåss har jag inte tidigare stött på i böcker än idag så att plötsligt befinna sig i ett mycket väl detaljerat slagsmål blir en uppfriskning och läslusten cementeras.
Jag tycker at boken i största allmänhet besitter många starka scener, och detta är en av dem. Även Zolas magnifika öga för detaljer kommer fram i dessa starka scener.
Just till en början, med den mycket tråkiga inledningen så hade man lust att stänga igen boken och dennes smutsiga inre. Men med sådana här friska inslag så ökar läslusten avsevärt.

Zola har ett mycket mörkt sätt att framhäva boken vilket gör att den genast får ett ”deprimerat stämpel” på sig. Det är i synnerlighet nyfikenheten och väntan på ”bättre tider” som gör att man ihärdigt läser vidare. När man upptäcker att det fortsätter och fortsätter så förstår man snart att det är ett medvetet syfte. När man gör det så är det mycket lättare att läsa boken för vad den är, istället för att hoppas på att den ska förvandlas till en solkskenssaga.
För när du kommer till insikten av boken och uppskattar den för vad den är så får du ut så mycket mer.
   Det intressanta med att läsa en bok utan att ha speciellt mycket grunder är att man under bokens gång lägger märke till sin egen tankegång och spekulationer kring boken. Man tror si och så efter 100 sidor, sedan händer något och man ändrar sig. Vilket till slut blir en slags naturlig läsprocess. Vilket gör läsning till något helt annat när du själv blir involverad i det på ett annat sätt.

Som jag flyktigt nämnt gör inte inledningen till boken något bra intryck. Dock gör den vad en boks början ska, nämligen fångar mitt intresse. Inte minst genom att låta mig direkt hoppa in i händelserna vilket skapar en nyfikenhet till allt. Varför väntar hon på mannen? Vart har han varit? Brukar han vara ute om nätterna? Vad är detta för förhållande?
  Några av de tankar som kom och gick var att till en början trodde jag fokuset låg på kvinnan. Att boken på något sätt skulle kretsa kring en kvinnas liv/roll på den tiden. Eftersom allt pekade på det, en otrogen alkoholiserad man, att hon väntar på honom, att hon tvättar och lagar mat, att hon har hand om barnen. Allt kändes väldigt kliché till en början. Men man ska aldrig skapa förutfattade meningar i början av en bok. Oftast tar de 100 sidor för att du ska vara fast, även i detta fall.
   Dock framgår det hela tiden att alkoholen är den röda tråden och följer flitigt med i handlingen.

  Till en början skildras även en ihärdig kärlek som dock tar slut väldigt fort. Varför just spriten har en så stor betydelse i just Gervieses fall är att hon till slut kommer att känna ett stort hat mot den. Spriten som alltid funnits där. Hon går till en sådan överdrift ibland att hon beskyller spriten för att ha tagit det goda ifrån henne. När det i själva verket ha varit hennes tidigare mäns svaghet. Man kan säga att älska sakta glider mot att hata.
    Från sida till sida kan du snabbt börja gissa dig till en realistisk/naturalistisk ton och då får man en aha-upplevelse utan dess like. Men just den avskalade sanningen om en kvinnas liv känns så bar, verklig och sann.
     För vem skrev om kvinnor som slogs under den tiden? Jo, någon med en baktanke. Kvinnor stod inte alltid vid spisen utan kunde precis som män blossa upp och slåss. Varför är det så konstigt egentligen? Men det var inte så idealet såg ut. En kvinna skulle inte slåss. När man sedan accepterade den tanken blev det plötsligt en oskriven regel.
Vi lever idag med könsfördelade ideal. De finns saker man ska och inte ska göra. Dock är vi alla människor och ”slagsmåls-lust” kommer inte från könet.
    Mycket av det Zola skriver är sanning. Det är så här det ser ut. Han undervisar dåtidens människor i deras egen vardag. Han lär dem om deras grannar, fastrar och kusiner. Det hemska är inte att de förekommer, utan att det kommer som en så stor chock. Varför är inte allt tänkbart?

Alla sådana här tankar är det Krogen som sätter igång. Även fast det kanske inte är ”rätt” tankar, och de som Zola väntades väcka. Jag tror ändå det viktiga är att Krogen är så mycket mer än en tragisk berättelse om en kvinnas familjeproblem och spritens övertag. Här finns många viktiga frågor nerbäddade i ord som utgör romanen. Boken ifrågasätter kvinnans roll, kärnfamiljen, alkohol och så mycket mer.

Igenkänningsfaktorn är inte hög i denna bok. Ofta brukar man identifiera sig med huvudpersonen, hitta likheter och även olikheter, och i detta fall måste jag säga att olikheterna är fler. Dock måste jag tillägga att huvudpersonen växer i boken. Detta är trots allt en livsberättelse och vi får följa Gerveise från sina unga år genom livet. Att hon i slutet blir det hon hatat mest av allt, ett fyllo, gör att man kan känna en slags koppling. Hennes liv är inte perfekt, ingens är.

Men på något sätt förstår man henne, tycker man synd om henne. Men det är något med hela hennes karaktär. Hela hon strålar av oskyldighet och bräcklighet. Jag känner en ständig sympati för henne. Från första början kliver hon i en offerroll då hon ständigt låter sig förnedras av sina alkoholiserade män. Man har ändå ett hopp, och en tro om att hon är stark nog att göra något annorlunda. Att hon själv börjar dricka och blir precis som de är en sådan klar sanning att den nästan svider i ögonen. Där får man ännu en gång smaka på sin egen naivitet, varför skulle hon inte kunna dricka om de kan? Varför ska hon orka stå emot?

Denna bok är dock skriven på ett skickligt och intelligent sätt men om något mycket vardagligt. Något vardagligt men då mycket tabubelagt, och en naturalismens främsta uppgifter att ta det där vi inte vill se och höra till ytan. Skala av det och visa upp det för oss, i dess allra naknaste och sanningsenliga jag. Få oss att ta upp huvudet ur sanden och bemöta det, och sedan konstatera att det inte var så farligt. För är det något som hjälper att normalisera något tabubelagt är det vi tillsammans, genom att prata, diskutera och spekulera, genom att ens bara nämna det bland oss, så normaliserar vi saker tillsammans. Inget ska egentligen behöva vara tabubelagt. Gör jag något hemma, som jag vet att du också gör, varför inte prata om det?

Peripetin i boken är faktiskt ganska intressant. Eftersom man hela tiden i huvudet strävar efter att det ska finnas någon ljuspunkt gör att det lilla minsta positiva i Gervieses värd blir en aha-upplevelse, det i sin tur gör det svårt att tolka den förutbestämda peripetin. Men när Gervieise sedan hittar en ny man som verkar vända allt måste ändå vara höjdpunkten i hennes och bokens liv. Att det sedan går neråt därifrån känns förutsagt, ingen lycka är evig, och speciellt inte om Zola får bestämma.
Hon finner alltså denna nya man, Coupeau, och föder sitt tredje barn och hela livet verkar frid och fröjd. Hela tiden ligger det ett mörkt moln över deras tillvaro som bara väntar på att få släppa de första dropparna av kaos, förtvivlan och sorg över dem.
Varför jag sa att det kändes förutsagt att något skulle hända var för att det inte kan ta slut här. Det kändes inte som boken fram till detta skulle vara dyster, och sedan förvandlas till regnbågar och solsken. Det skulle inte kallas naturalism då.
   Som jag förutspått faller de första dropparna.. ner i halsen på Coupeau.
 Han börjar dricka, och som så många andra blir han helt annorlunda. En man som till en början bara drack vin, var fin i kanten och till synes en perfekt man. Där ser man vad spriten har för makt. Och när man faller under den, hur snabbt livet tar en drastisk vändning.

Men som människa har vi alla samma förutsättningar att falla för spriten, dock har en del de lättare än andra. Där har vi en likhet, detta skulle kunna vara din eller min verklighet, men det är den inte. Varför? Vad är det för skillnad på dig och Coupeau? Om du råkade ut för något hemskt, något som plågade dig dag och natt, och det fanns ett enkelt sätt att bedöva dessa känslor? Skulle du ta den?
   Där finns en viktig likhet. Jag ser i mellan åt ner på männen som dricker och tänker ”jag skulle då aldrig..” men som så många innan mig sagt ”man ska aldrig säga aldrig”. Alltså är detta ett utmärkt sätt att ta människan och sätta den i sin egen misär skapad av sig själv och genom det rädda den. Hur? Genom att beskriva den, genom att i minsta detalj berätta hur det kan se ut. Det ger oss modet till att kämpa emot begäret av att hitta något lindrande, något som fyller våra liv. För det ska inte kemikalier göra, utan det ska vi själva.
Samtidigt är Gerveise den där kvinnan som hela tiden upplever motgångar efter motgångar och alltid är spriten boven i dramat. Den berövar henne på kärlek. Den berövar hennes barn på sina fäder. Men ändå faller hon vika för sin svaghet och sitt hat och gör själv som alla de andra, tar tag i flaskan och låter den leda.
    Där på slutet förenar Zola mina tankar med boken. Jag som hela tiden ser ner på dem, och tänker ”inte kan de” och det känns som Gerveise tänker likadant. Ändå, hon som känner förakt till flaskan blir den som tar och dricker den.
Det är starkt visat. För vem sa att barnen som växte upp med en alkoholiserad pappa och såg vad alkoholen gjorde, inte kan bli alkoholister? Vem sa att den som såg sin make slå sina barn inte kan göra samma sak? Vi är alla samma skrot och korn, och vi har enligt mig samma förutsättningar från början. Vi har alla samma saker i oss från början, vad vi sedan gör med dem är det som skapar vår personlighet.

Vad är bokens tema? Vad handlar den egentligen om? Jag tycker boken är en utmärkt skildring av hur en värld där alkoholismen styr och ställer ser ut. Den handlar om alkoholens makt kring människan, hur man söker tröst hos den, hur man hoppas på förändring genom den. Boken håller hårt om sitt ämne dvs. alkoholismen och beblandas med allt som berör en alkoholistisk värld, dvs. slagsmål, skvaller, elakheter och hemskheter.

Men att under 40-talet skrivit en naturalistisk bok måste vara ett resultat av en helt annan tid. Efter en tid då människan satt sin tro till något högre som inte går att förklara, är det naturligt med en motreaktion. Ofta när det blir för mycket av det ena så väcks ifrågasättande tankar hos andra och då bildas två motparter.
   Det var inte så att Zola en dag vaknade och såg bristerna i samhället och blev naturalist. Utan som många andra stora författare så hämtade han inspiration från andra. Men även under hans tid fanns det en såkallad naturalistisk tidsströmning som ständigt fanns där, och bubblade under ytan. Den tidens största stjärna för naturalismen var Taine, som Zola hämtade mycket inspiration ifrån.
  Han läste även Stendahl, Flaubert och Balzac med mera och blev slutligen naturalist. Dock hade Zola en egen grundande tanke från början som lutade åt naturalistiska hållet, och när han hämtat inspiration kunde han fullborda sin titel som ”naturalist”. Han var naturalist i etiska som filosofiska bemärkelser, vilket lämnade avsevärt stora avtryck i hans litteratur.
   Något som alltid är intressant med de äldre verken är hur mycket man kan få ut av att ha kännedom om författarens liv, tankar och tid. Det känns som förr när författare skrev fanns det alltid en baktanke, det fanns en stark åsikt som de ville framföra till världen. De känns som romaner som denna inte görs längre, utan att vi istället är fast i vardagsromaner där vi i utbyte värdesätter igenkänningskomik. Jag har inte på länge läst en nutida bok med ett så starkt budskap. Idag reflekteras istället vår tid av mycket noir-böcker om Stockholms unre värld vilket jag inte alls känns representativt för vår tid.
   Det jag blir mest imponerad av är just att denna bok som är tryckt 1946 skulle kunna utspela sig idag. Det är ju ganska sorligt att tänka så, att ända sen 40-talet har alkoholismen haft stryptag om människor, den har tagit liv och förstört. Nu lever vi på 2000-talet och inget verkar ha förändras. Detta är det främsta sättet att se kontexten i det hela. Att språk, delar av omgivning osv. speglas av just 1900-talet gör inget, för själva kärnhistorien skulle kunna vara min eller din granne. Kontexten blir då allt för tydlig.

Även fast boken hela tiden har den här dystra känslan, och gång på gång försöker Gervaise bygga upp sitt liv efter ännu ett ras, så känner jag ingen överdrift. Det känns äkta och på riktigt och trovärdigheten för boken är mycket hög. Man får sådant medlidande för Gervaise när hon äntligen tror att hennes liv är bra efter alla nedgångar, och så rasar allt igen. ”En olycka kommer sällan ensam” brukar man säga, och Gervaises liv är ett praktexempel på detta.

Jag tycker slutet är så starkt. Efter att ha läst öppna slut och ”de levde lyckliga i alla sina dagar” så är jag glad att någon vågar sätta punkt. Alla får inte lyckliga slut i den verkliga världen, så vem försöker vi lura?
”Gervaise höll ut på detta sätt i flera månader. Det brakade ännu mera utför med henne, hon fann sig i de mest förnedrande skymfer, svalt ihjäl så småningom, litet för varje dag. Så fort hon ägde fyra sous, drack hon och törnade mot väggarna”
   Och här är cirkeln sluten. Vi började med en man som drack, drack för att glömma hans eländiga tillvaro i allt det smutsiga. Vi hade hans starka fru som till en början var en kämpe, som orkade stå emot, som såg att det var fel. Men tillslut faller hon även för flaskan och det blir hennes undergång.

Med tanke på bokens höga ålder så har den en förmåga att fortfarande vara aktuell. Den har ett budskap som funkade då och idag. Alkoholismen är inte på väg någonstans så jag antar att den även kommer funka i framtiden.
   Något som också är intressant med Krogen är att den inte är verklighetsbaserad (inte vad vi vet) men skulle kunna vara det, i alla fall idag. Här står en sanning som ibland är svårt att bemöta men vilken sanning är inte det?
”De sanningar som vi inte vill höra, är oftast nyttigast för oss att lyssna till” Voltaire.

Hejs!