Satt och gjorde korsord i brist på annat. Så finns det sånt där korsord, där man ska hitta ord gömda bland massa bokstäver.

(Världshistoriens sämsta bildkvalite tagen av min webkamera)

Så var överrubriken "Kaos på Zoo" Och temat var då djur.

Jag blev lite fundersam, 50% av djuren hade jag aldrig hört talas om. Är det bara jag? Eller har jag missat något?

Agapadda
Andisk kondor
Bladhöns
Buskhare
Djungelhöns
Flasknosdelfin
Flodiller
Galapagosskarv
Gayal
Glada
Huggsköldpadda
Indisk buffel
Kakapo
Moripa
Mysoxe
Serval
Skruvhornsget
Trattspindel
Trumpetarta

Vad är detta för djur? Man blir ju lite orolig när de finns harar som lurar i buskarna och myssugna oxar..

Hej bloggen!

Jag läser helst Faktaböcker. Det eller verklighetsbaserade böcker. Känns som min bokfylla är fylld med sanna historier om våldtäktsfyllda barndomar och vägar till både visdom och Rom.
Och jag måste erkänna att många av dessa förbli olästa. Men när jag står bland böckerna i bokaffären, så känns jag som en svamp som suger åt mig all kunskap jag kan hitta. Därför söker jag mig till faktaböcker, eller sanningsenliga böcker; där finns kunskapen som jag vill komma åt.
Så nu känner jag att jag har all denna kunskap liggandes i bokhyllorna, och den går till spillo. Istället tänkte jag bena av några av dessa. Och inte bara för min skull, utan nu också dela med mig av den till er!


Två av de mest spännande böcker jag har är båda skrivna av Henrik Flexeus, jag känner att båda böckerna hela tiden tittar på mig på ett hånande sätt. Så nu är de deras tur att dammas av (Varför är det alltid så i filmer att varje bok de tar ner, har 3cm tjockt lager av damm?) och läsas.

Böckerna är fyllda med intressanta resonemang och tankar/idéer som jag tror man kan ha användning av i livet.

Böckerna heter "När du gör som jag vill - En bok om påverkan" och "Konsten att läsa tankar"
Och tänk vad jag kan göra när jag sugt åt mig allt från dessa böcker?

Jag tänker börja med "När du gör som jag vill"-boken för jag känner att den konsten vill jag lära mig.

Sidan 74:
Färg är utan tvekan de mest kraftfulla verktyget för att uttrycka känslor. Studer på det som kallas "ofrivilliga fysiska reaktioner", alltså sådant som ögonrörelse, hjärnaktivitet och puls, visar att när vi ser färger så utlöser det en väldigt snabb och stark reaktion hos oss.
Färg komunicerar med oss på en nivå som är både ordlös och oftast omedveten. Ord och bilder kan censureras och regleras, men inte färger. Försök förbjuda en färg. Det har kanske försökts, med aldrig lyckats. Oavsett om man ska sälja någonting, berätta en historia, eller komunicera vetenskapligt, så kan man använda färger för att ge sin komunikation en massa ytterligare egenskaper.

Det är precis detta jag menar när jag målar. Att måla är ett sätt att komunicera men på en helt annan nivå. En målning skapar oftast en kännsla vare sig vi vill eller inte. Redan när vi tar en snabb titt på en målning känner vi något som kryper fram hos oss, om det är obehag eller inte spelar ingen roll.
Hela meningen är att genom bara en titt kan målningen göra så mycket mer med oss än en text som du måste läsa, analysera och tänka kring.
Målningarnas språk är ett universiellt språk som är detsamma i varje land. Man behöver inte kunna något för att titta och skapa sig ett intryck av en målning. Det är det som gör det så vackert och användbart.
Att använda konst som ett medel att påverka borde vara mer känt.
Jag ser det precis lika självklart som att skriva, det är ett sätt att uttrycka sig.











Bildbomb! På faktaböckerna, samt Hanrik Fexeus böcker och lite bilder från min exklusiva atelje (dvs. min garderob som jag sitter och målar i)

Sitter hemma och skissar så mycket jag orkar. Läser Estetisk verksamhet Bild hemifrån och att själv få prioritera när och var jag skissar/målar passar min kreativitet utmärkt. Det borde vara så för alla, det är inte många som styr över sin kreativitet. Inte jag iaf.

Just nu går det väldigt sakta. Kreativiteten och inspirationen är mycket låg, vad gör man då?


När jag börjar skissa så känner jag oftast i början om det går eller inte. Ibland är det bara fel-fel och då är det bara att sluta direkt, istället för att bli frustrerad.
Men går det bra så ökar det kreativiteten och glöden. Blir första skissen bra, brukar resten gå bra med.

Mitt problem är dock att jag skyndar mig fram. Jag vill byta färg. Byta skiss. Jag vill bli klar, och blir nöjd fort. Därför lägger jag inte så mycket tid på mina skisser, jag låter dem aldrig ligga utan vill slutföra direkt.

Idag kändes det inte helt okej, men jag fortsatte. Men slutade innan frustrationen kunde knipa tag om mig.

Jag söker ofta inspiration utifrån, internet eller musik. Att du sitter och målar helt fritt och lyssnar till musik kan påverka dig på alla möjliga sätt. Ibland brukar jag kunna se vad jag lyssnat på genom färgerna jag använt!

Jag har gjort ett litet inspirationskollage som jag oftast gör. Det finns så mycket vackert där ute som man kan samla intryck ifrån.


En snabb skiss (Varför det är så mycket kroppar är för att det ingår i min kursplan)
 

Lite inspiration!

Tänkte bara hälsa foto-kategorin välkommen till familjen på kulturbloggen!


Hoppas detta inte är de sista soliga dagarna för iår!

Visst är det irriterande när du glömmer kameran vid fel tillfälle? Fester, event osv.
Jag brukar drömma mardrömmar om att jag reser och glömmer kameran. Är man inte skadad eller vad?
Samma sak när jag tappade bort min mobil förra veckan, den första naturliga tanken var "Neeej, inte alla mina
foton" Behöver jag hjälp?

Vi avslutar följetongen av Mark Levengoods tredje bok "Och jag läste det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" (har lärt mig rubriken utantill nu!!)

Sidan 154:
(Marks morfar brukade sjunga:)
"Jag satte glasögonen på min näsa, för att se om jag kunde läsa.."
"...och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig."

En gång betydde det att morfar inte kunde vara lycklig utan mig. Det var stort, en hisnande lycklig tanke. Men allt förändras. Jag tror jag är en orsak till att morfar kanske ibland var lycklig. Men där ligger inte min tygnpunkt längre.
Nu är det jag som sjunger. Nu är det jag som inte kan vara lycklig om jag inte har någon jag får tycka om. Att älska är stort, så väldigt mycket större än att vara älskad.
Jag lägger min hand på morfars, och han drar inte bort den. Är man i koma så är man, och kan inte värja sig mot envetna barnbarn.

Här sätter vi punkt för en mycket intressant följetong. Jag tycker att avsluta med att knyta ihop den långa rubriken till boken känns bra. Samt att få förklarat vart den kommer ifrån.
Vi avslutar följetongen samtidigt som Marks morfar avslutar sitt liv.
Samtidigt är det inte mycket humor kring den sista följetongen och det är för att styrka att boken har ett djup.

Hoppas ni tar iniativet och läser hela, den skänker många skratt och intressanta tankar.

Jag tänker direkt starta upp en ny följetong, fast en aning ovanligare bok.
Stay tuned..







Några bilder innifrån boken, samt en från bokmässan!

Något jag inte hört talas om innan men upptäckte på Göteborgs gator var reklamen om "Kulturnatta" som ägde rum den fredagen den första oktober (tänk va lite reklam kan göra).

Nu har jag snokat lite mer i ämnet och ångrar att jag missade hela grejen. För att förklara det så enkelt som möjligt är det ett kulturfest på natten runt om i Göteborg. Allt från Konstvisningar till debatter inom kultur.
Och till det otroliga priset 100 kr för att få inträde till Kulturnatta. Självklart var det först till kvarn till det man vill se. Varje år har Kulturnatta ett tema, och årets tema var Kropp. Visst låter det intressant? Får inte missa detta nästa år!

Invigningen av Kulturnatta skedde i gården, Magasingatan 17 (18.40) där Charlie och Christine Åström från Studio Oscuro stod för hela invigningsceremonin. Båda två är scenkonstnärer och bjöd på en fantastisk upplevelse med inriktning på kropp!

Sedan fortsätter detta hela natten med olika workshops, visningar och seminarium med mera.

När Augustpriset är i full gång så kom jag att tänka på olika pris.

Bokmässan är ett hav av pris. På nästan varje scen man gick förbi stod någon viktig person med glasögonen på nästippen, famnen full av blommor (varför ska buketterna alltid vara så övedrivet stora och invidare i 15 kilo cellofan) lätt böjd över micken mitt i ett tacktal där de tackar alla ifrån grannen till katten.

De flesta får ju pris för något de gjort inom litteraturen, t.ex. en bok eller dikt. Men det fanns även andra priser, allt ifrån något så konstigt som bokvideor till ljudboksläsningar (de borde ju Mark Levengood fått, vem lyssnar inte mer än gärna på hans finlandssvenska stämma?)

Men i år belönades någon även för förlagsbyte. Denna någon var inte vem som helst, utan en av mina favorit poeter/författare Bob Hansson!

Bob Hansson fick 2010 års ALIS-priset som årligen gå till "Upphovsrättens hjälte". Alltså får Bob Hansson det för han stått upp för sin upphovsrätt.
Det sägs att hans tidigare förlag försöker ta till sig mer makt och rättigheter utan att betala för det, och detta var då främsta anledningen till varför Bob Hansson sa ifrån och faktiskt bytte förlag. Bob Hansson har alltså offentligt stått upp för sin upphovsrätt för att kunna leva av sitt arbete. Det är detta Bob Hansson har gjort för att förtjärna ALIS-priset och titeln "Upphovsrättens hjälte".

Jag lyckades hinna till Lilla Litteraturscenen för att se Bob Hansson ta emot priset. Han var, som alltid, mycket underhållande men också mycket inspirerande.

Motiveringen till Bob Hansson är skriven av ALIS styrelseledamot Birgit Hageby och såhär lyder den:
(motiveringen är tagen från Alis.org)

Två bilder från prisutdelningen!

På tal om henne så kanske jag borde redogöra lite noggrannare vem hon är. Jag tror de flesta som vuxit upp med Astrid Lindgrens böcker är bekanta med henne, kanske helt omedvetet?

Men hon kommer som sagt ursprungligen från Estland, men flyttade till Sverige när hon var runt 14 år gammal.
Hon är ju främst känd genom att ha arbetat ihop med Astrid Lindgren.
Till de flesta barnböcker av Astrid har hon illustrerat, t.ex Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Ronja Rövardotter och Mio min Mio med mera.

Inte svårt att förstå att Wikland har inriktat sig på barnböcker. Men något som kom som en chock för mig var att Wikland är tydligen gudmor till Tallinks fartyg M/S Victoria I, hon har tydligen döpt båten 2004 och illustrerat skorvmålningarna. Inte så chockernade med tanke på att hon är från Estland, men det var något jag inte visste.


Wikland i sin ateljé





Jag på M/S Victoria på väg till Tallinn! (inte världens mest charmiga bild..)

Jag håller just nu på att göra lite extra reklam för Mark Levengoods bok "Och jag läste det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" (tänk att jag fortfarande inte kan titeln utantill)
Varför?
Jag har undvikit hans två tidigare böcker. Men när jag hörde honom prata på bokmässan om sig själv och boken kände jag ett starkt vill-ha-begär!
Måste säga att det är en av de varmaste, mysigaste och roligaste böcker (körnikesamling?) jag läst!

Så nu vill jag att ingen går miste om den på grund utsidan som mer påminner om farmors dukar.

Boken är otroligt välskriven och fylld med roliga historier. I min följetong tar jag ut favoritdelar ur boken för att få ert intresse fångat!

Sida 113:
Lätt bakgrund: Mark har åkt taxi och betalde med kort. Kortet fungerade inte och taxiföraren slickade på kortet.
Mark blev illa berörd.

Efteråt grämer jag mig, likt en nötkreatur står jag och idisslar händelsen på oförrätternas grönblommiga äng. Jag ligger där i hotellsängen och tänker mörka tankar. "Du ska inte slicka på mitt kontokort", så borde jag ha sagt. Eller "hur skulle det kännas för dig om jag slickade på din taxi", där skulle han fått något att fundera över.
Fast han hade nog bara bett mig att inte glömma fälgarna, de är ju så smutsiga såhär års. Och det var minusgrader, troligen skulle jag fastna med tungan och släpas med bilen runt Göteborg, ända till Hisingen och där tvingas betala för färden med ett extra "idiot från Stockholm som har frusit fast i lacken"-tillägg

Boken har inte bara ett vackert språk. Utan ett vackert innehåll också, många av sidorna är prydda med illustrationer kopplade till texten. Det gör boken mer levande och rolig att läsa!

Illustrationerna i boken är gjorda av Ilon Wikland.
Hon har t.ex gjort illustrationer till Karlsson på taket och Ronja Rövardotter.

På sidan ser ni Mark Levengoods två tidigare böcker i miniatyr. Även de går i samma blomstriga tema!









Och en bild på den estlänska Ilon Wikland!

Än så länge finns det fortfarande favoritdelar i följetongs-boken: "Och jag läste det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" skriven av Mark Levengood, att dela med sig av!

Dagens snutt är verkligen en kortis, men ack så bra!

Sidan 82:
"Mamma", säger jag. "Är jag adopterad?"
"Nej", svarar mor. "Inte än"

Godmorgon, sitter och läser igenom kulturdelarna i våra dagstidningar såhär på morgonkvisten.

- SvD:s Kaj Schueler skriver att han tycker att Augustpriset ska införa en tredje kategori, nämligen pris för poesin. Han menar att poesin inte kommer ha någon chans mot prosan. Två poeter blev nominerade i år, Johan Jönson (han var ju min favorit) och Magnus William-Olsson.
Va synd att de går in i denna "tävling" och inte ens har någon chans, eller en mycket liten sådan. Alla ska ju egentligen ha lika stor chans att vinna?
Visst skulle dessa två ha fördel av att ha en helt egen kategori och tävla mot andra med samma förutsättningar. Fast att bli nominerad är ju lite som att vinna i sig, du får den där strålkastaren på dig och 15 minutes of fame och det är väl inte helt fel? Jag hejar väl fortfarande på Johan Jönson..

Vet inte om jag hittar något mer aktuellt. Tycker kulturdelarna i tidningarna är ganska dåliga, de består nästan bara av recensioner. Visst kanske det inte finns så mycket aktuellt att skriva om, förutom att just rencensera. Men då borde vi ju hitta på mer kulturevent och händelser i Sverige?

Får väl titta till tidningarna under dagen, borås tidning brukar ju uppdatera lite spitt över hela dagen på hemsidan iaf!


Så här ser den andra poeten ut, Magnus William-Olsson.
(bild tagen från Svd.se)





Föresten, har en ny kategori: Kulturnyheter!

Riga var verkligen vackert och verkar vara ganska underskattat. Det är ingen som åker dit på semester av ren självklarhet. Dock har de en rik historia där, även Sverige är inblandat i ett hörn, och Svenska porten står ännu kvar.
Jag blev faktiskt chockad när guiden började mala på om Sverige, om och om togs Sverige upp i olika historiska sammanhang. Och ändå har jag aldrig hört någonting i skolan, aldrig har någon nämnt Lettland och Sverige ens i samma mening.

Jag tycker Riga är på tok för underskattat. Om man nu inte gillar kulturlivet (som det finns mycket av) är staden full med strippklubbar, nattklubbar, mysiga restauranger och mycket lettiska klädmärken. Det borde väl locka en stor grupp männiksor? En weekendresa räcker för de flesta.

Nu ska vi istället gå hundra år bak i tiden. Det var då Riga blev en europeisk metropol och plötsligt var staden full av intressant arkitektur. Även idag imponerar baltikums största stad med diverse mordena byggprojekt. Reklam för stora gallerior i guld med fontäner osv prydde hela staden. Överallt byggdes det nytt och man är väldigt ihärdiga i att visa sig från sin bästa sida.

I början av förra seklet så kom de till fem högklassiga byggnader i jugendstil som passar perfekt in i stadens annars ganska jugenddominerande stil. Dessa hus som byggdes står fortfarande kvar. Vissa bättras på och andra byggs om till mer mordena byggnader.

Sin självständighet är något som Lettland är mycket stolta över. Jag som turist märkte det främst genom maten, kläderna osv. Man vill gärna behålla Lettland lettiskt. Jag besökte kanske 4 affärer som finns i Sverige av kanske 40, alla andra var från Lettland eller baltikum.
När de frigjorde sig från Sovjetunionen 1991, det var då byggruschen tog fart. Man hade en stark inhemsk efterfrågan och med lågavlönad arbetskraft fick man som man ville. Det blev dock inte riktigt som man ville, de stora jugendmästarna som satt avtryck på staden försvann (t.ex. Saarinen, Lindberg och Wasastierna) Lettlands byggnadskonst har haft sina svängar. Och detta är bara början på deras resa genom en tät skog av byggnadshändelser.

Mycket har det gått igenom för att nå dagens resultat, nämligen en otroligt vacker stad.

Något som jag tänkte på i efterhand var när farmor noterade hur rent det var överallt. Det var det verkligen. Jag vet dock inte vad det beror på, men jämfört med Göteborg så är Göteborg en soptipp.
I de stora galleriorna glänste marmorgolvet, allmänna toaletterna var superfina och det var verkligen fräsht överallt. Ett stort plus!

En annan sak som jag förundrades över var allas nykterhet. Jag har varit i Ryssland, och en tidig kväll där på en lördag går inte ens katten nykter. Här såldes det lika billigt och lika mycket vodka som i Ryssland, dock såg jag inte en ända som var onormalt påverkad. Inga slagsmål, bråk osv på två veckor! Alltså är det ganska barnvänligt också.

Dock finns det tiggerskor lite här och var, och vår guide berättade att dessa är profesionella tiggerskor och att man aldrig ska ge dem pengar. Dock gör det lite ont i hjärtat att gå förbi med mätt mage, och shoppingpåsar när de ligger på marken med amputerade ben och armar och inte ge en slant.
En annan sak som var vanligt var snatteri. Främst ska man vara försiktig på nattklubbar där de är experter på att fiffla med dina pengar när du betalar med kort i baren, så: kontanter, kontanter och kontanter!

En sak till, du kommer inte långt med egenska heller. Då ca 60% av befolkningen kommer ifrån Ryssland är det väldigt ryssdominerat. På förpackningarna är det inte Engelska/Tyska/Spanska/Svenska -översättningar som vi är vana vid. Istället är det Rysska/Lettiska/Estlänska, de lever lite som en egen kontinent.
Som tur talar min farmor Rysska, men annars var det påhittat teckenspårk som gällde!

Så nu har ni fått er personliga guide till er framtida resa till Riga!
Have fun!











Har massa andra på lager, men nu har ni fått ta del av mina favoriter!
Enjoy!

Jag tror inte detta kommer som en chock för er, men jag var på en kulturresa i somaras. Någon som höjde på ögonbrynen? Nej tänkte väl det..
Min farmor och jag reser regelbundet ihop, en salig blandning på resemålen. Allt ifrån festön Kos till Paris.
(Hur många vuxenponäng ger det, kulturresa + farmor? Någon som vet?)

I somaras hamnade vi helt otippat i Lettland, i själva huvudstaden Riga spenderades två veckor. Vi hade tur (eller otur?) med väderet. För dessa veckor visade sig vara de varmaste i Riga under hela sommaren. 
Inte rätt klimat att gå på statyvandring, stadsvandring, museum, kyrkovisningar och konstutställningar?

Något jag blev väldigt chockad över var att det var så vackert i Riga. När jag tänker Lettland tänker jag genast fattigdom och elände.
Jag har varit i Tallinn hundra miljoner gånger (Estland är lite som Sveriges motsvarighet på Danmark, Finländarna åker dit för samma ursäkter som Svenskar åker till Danmark, dvs. billig sprit) och jag vet hur den staden ser ut, inte mycket att skryta med. De har gamlastan som måste vara de vackraste i hela staden, annars är det mycket moderna skyskrapor i en annars så ganska förfallen stad.

Men Riga var verkligen en positiv överraskning. Dock tog vi en bussresa till landsbygden och kunde konstatera att det var inte många meter från stadsgränsen du behövde komma för att få se lite lidande.
Samtidigt åkte Västtrafiks bussar runt på gatorna. När Veolia tog över kollektivtrafiken här i krokarna skickades de gamla bussarna ner till Lettland. Och där åkte det runt. Det var hela tiden en komisk påminnelse på hur dåligt detta land egentligen mår. Den påminnelsen var behövlig, för på gatorna åkte de finaste av finaste bilarna, kvinnorna gick med klackar och barnvagn. Staden utstrålade värlfärd och lyx samtidigt som nyheterna visar hur arbetslösa står i brödkö.

De jag främst vill dela med mig från den resan är inte roliga historier om hur full farmor blev, eller vad jag shoppade. Utan arkitekturen. Jag gick runt med kameran hela tiden som en kines på Liseberg!

Riga kallas tydligen för baltikums Paris och det kan jag hålla med om. Jag slänger in en bildbomb på delar av arkitekturen:




Jag tror ni har hört talas om detta. När man gifter sig i Riga så fäster man ett lås på
bron och det ska symbolisera ett evigt liv ihop. Sedan slänger man nyckeln i vattnet.
(Måste vara en syn när fästmannen plaskar runt och leter efter nyckeln när det blir skiljsmässa?)
Detta har spritt sig över världen, och nu finns sånna här platser här och var.

















Jag ska lägga upp lite mer bilder. Detta är inte ens hälften, det finns så mycket att se där.
Föresten, hur många vuxenpoäng är det att på sommarlovet fotografera arkitektur bara sådär?
Räcker tvåmiljonersjutton?

Bäst jag håller detta kort och konsist annars är det lätt hänt för mig att jag skenar iväg när det gäller just, svenska krykan.

Men hur passar det in i helheten på min blogg? Jo, jag tänkte såhär: Kultur innefattar även vårat levnadssätt i Sverige. Den dominerande religionen i västvärlden är just kristendomen, alltså har svenska krykan ett litet samband med kultur. Eller ett ganska stort.

Jag läste mina dagliga bloggar i lugn och ro. Och plötsligt satte jag nästan filmjölken i halsen när jag såg en annons på sidan.

Låt oss lyfta fram din bön? Skriv din bön här?
Nu tycker nog Svenska kyrkan att det är allt bra fiffiga och moderna.
Nu sitter de där och är nöjda med sig själva och säger "Jo du Maj-Louse och Olof-Jörgen, nu finns vi ute på det där.. INTERNÄÄÄT"
Så biktstolarna finns inte längre? Nu ska Ann-Christine 89år gå in på datorn
 och be för sina katter och barnbarn?
Allavarligt talat!

Vem skriver sin bön på internet? Så att de kan LYFTA FRAM DEN?
Vet inte svenska krykan om att ungdomar är elakast på internet?
Att folk tror att man kan göra vad de vill på internet för det är internet? Jag kan ju
bara gissa vad det kommer dyka på för böner på den sidan.
"Käre gode gud, snälla gör så att Kalle gör slut med Petra och blir ihop med mig"
&
"Käre gode gud, snälla gör så att jag vinner en miljard på lotto imorgon. Snälla? Jag lovar om jag vinner så ska jag börja sköta mig, gå i krykan och sånt. Kom igen nu vaaa"

Jag tittade nyss på Kulturnyheterna på Svtplay's hemsida och såg att nomeneringarna till Augustpriset var klara!
Till er som inte vet vad Augustpriset är är det ett pris som delas ut av förläggareföreningen i tre olika kateogirer; Årets svenska skönlitterära bok, Årets barn- och ungdomsbok och Årets fackbok.
Syftet med priserna är helt enkelt att lyfta fram den svenska litteraturen, sedan fokuserar man intresset och försäljningen på de nominerande titlarna. Och det är aldrig fel med pris, eller hur?

Det är tjugoandra gången priset delas ut i år och det man får är en bronsstatyett som är gjord av Mikael Fare, sedan får man även 100 000 kronor var!

Bronsstatyetten av Mikael fare.

Det är 18 nominerande, och det är sammanlagt 63 personer som kommer rösta fram tre vinnare.
Denna prisutdelning kommer ske 22 Novemver i Stockholms Konserthus och kallas Augustgalan.
Här är de nominerade till Årets skönlitteratöra bok:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen
Ränderna av Magnus Florin
Livdikt av Johan Jönson
Darling River av Sara Stridsberg
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson

Av dessa böcker är jag mest intresserad av "Livdikt" av Johan Jönson. Av det man fick se/höra på Kulturnyheterna verkar den mycket intressant!

Såhär beskrivs boken på Augustpriset.se:
Mellan liv och död, frågor och svar, förhör och bikt pendlar Johan Jönsons 700 sidor långa ”Livdikt”. Ett rasande flöde, en kritisk dialog om arbete, skapande och vanmakt i självanalysens form. Men dess skoningslösa blottande av drifterna och de lägre känsloregistren – uppgivenheten, föraktet, självhatet och dödslängtan – rymmer också en frånsida av närvaro, kraft och obändig livsvilja. ”Livdikt” är ett uppfordrande prov på den nya tidens genreupplösta poesi där minnen och materia blandas med provokation och politisk teori. ”Går det att lära ut någonting om det omöjliga?” Johan Jönsons kompromisslösa petande i såren ger om inte ett svar, så åtminstone en indikation: ”också det utopiska är outplånligt”.

Johan Jönson (bild från aftonbladet.se)

Här är de nominerade till Årets fackbok:
Vargen - den jagade jägaren av Henrik Ekman
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander

Den mest intressanta måste nog vara "Cocaina. En bok om dom som gör det" av Magnus Linton.

Kort beskrivning:
Det kongeniala omslaget leder in i ett initierat och mycket välskrivet reportage om ett land som bokstavligen infiltrerats av kokain. Trovärdigt och med stor kärlek förklarar Magnus Linton komplicerade och förtvivlade skeenden i Colombia, utan att glömma vare sig de fattiga fiskarna eller knarkkungarnas älskarinnor.

Magnus Linton (bild google.se)

Till Årets svenska barn- och ungdomsbok har nominerats:
Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring
Jag finns av Maja-Maria Henriksson
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström
Det händer nu av Sofia Nordin
Tänk om… av Lena Sjöberg

Här hoppas jag att "Jag finns" av Maja-Maria Henriksson tar hem priset.

Beskrivning:
Det går nästan inte att läsa den här boken, för det gör så ont. Detaljskärpan i skildringen av våld och övergrepp både hemma och i skolan är outhärdlig. Det korthuggna språket förstärker allvaret i Johannas strid och gör denna debutroman till stor litteratur.

Maja-Maria Henriksson (bild google.se)

Nu är det upp till bevis och se om jag hade rätt..
Någon som tror något annat?

Att berätta hur jag tänkte när jag målade min tavla, måste väl ändå vara lite som att vara trollkar och avslöja sina tricks? Ändå hade jag en klar tanke.

Den känslan som någon utomstående får, eller vad den personen uppfattar det som är bara spännande. Men ändå känner jag ett behov över att förklara mig själv. Försvara min målning lite.

Jag älskar tolkningsfrågor, och tavlor är ofta roten till olika uppfattningar och tolkningar vilket gör att det blir intressant. Självklart finns det inget rätt eller fel, låt oss säga att min baktanke var att förmedla en lycklig, pigg, och glad känsla med att den uppfattas som dyster och hemsk. Det skulle inte göra mig någonting, för då har den tillfört något till någon annan. Den har väckt en känsla hos personen och då är jag nöjd.

Men när jag läser ett stycke, och sedan kommer det till analysen. Efter att jag bildat min uppfattning brukar jag vilja veta, ”vad menade han då?” Och så finns det inget svar. Lite som att se en skräckfilm och aldrig få veta vem mödaren var, utan istället får vi gissa.

Jag gillar att få facit i hand. Det kan påverka min tidigare uppfattning, men jag har i alla fall fått friheten att skapa en.

Att avskala sin egen målning är lite som att servera världen sina innersta känslor på silverfat. Konst är precis som skrift, men bara ett annat sätt att uttrycka sig. Jag målar ofta vad jag känner, och jag utgår alltid ifrån mig själv.
Lite som att skriva en självbiografi. Ibland målar jag andra saker, som kan liknas med att skriva en roman, mer ”påhittade saker”. Alltså tavlor som inte har någon som helst koppling till mig själv.

I skrift är jag oftast en lättsam person och lägger gärna in nypor av humor i mina texter. I konst är jag helt annorlunda. Eftersom det inte är så rakt på sak som skrift är så känner jag en större frihet att måla det jag verkligen, verkligen känner. I skrift blottar jag aldrig hur jag mår eller liknande och håller i så fall fasaden uppe väl, i konst blir det helt tvärt om.
Jag kan inte sätta mig ner, bestämd över vad jag ska måla. Utan det får växa fram.

I min tavla ville jag ha något som symboliserade mig, att jag utgick ifrån mig. Eftersom jag inte alls är så tydlig i min konst, fick det bli mun och två ögon. Som egentligen kan vara vem som helst, alltså det kan vara jag.

Sen ville jag på något sätt symbolisera allt som händer kring mig just nu. Hade det bara varit två saker hade tavlan varit mycket ”renare”. Men som det ser ut så är mitt liv en röra? Kanske inte så enkelt, jag skulle inte påstå att det är rörigt. Det finns en klar struktur på det, men även ett inslag av oreda.

Gul skulle jag påstå är den dominanta färgen i tavlan. Annars är det olika färger fast på mindre områden som gör det hela till en helhet. Även så i mitt liv, kanske inte stora händelser med det är de små som gör det till ett ända stort ”rörigt” liv.

Sen har vi de gråtande ögonen vilket kan kännas lite kliché för min smak men just så här kändes det som de ända rätta.
Tavlan är om man ska analysera färgen och gå på den, så skulle man snabbt dra slutsatsen att min tavla är lycklig, glad, upprymd, härlig osv.
Men det finns sorg, det finns det överallt. Och de gråtande ögonen är ett sätt att ta fram det.

Jag tror att hela tavlan kretsar kring just sorg. Allt som kunde varit vackert i tavlan blir förstört av en ny färg, ett nytt penseldrag. Och det var väl så jag kände mig psykiskt just då?

Vad ska man kalla det? Abstrakt? Konkret? Nonfigurativt?
Alla tre konstformer grundar ju i att tavlan inte avbildar eller gestaltar några uppenbara motiv, inget igenkäningsbart. Det finns dock drag av detta i min tavla, jag har ögonen och munnen. Har även vissa en aning dolda symboler. Det har även vart just den frågan Nonfigurativt har kretsat kring, ska man räkna med cirklar och liknande till den formen eller inte, dock brukar man säga att tavlor som inte innehåller igenkännings bara saker eller symboler är nonfigurativt.
Jag tror min tavla är någonstans nära konkret konst, då abstrakt ofta utgår ifrån natur och landskap. Då inget av detta fanns i min tavla så tippar det åt konkret fast inte helt. Den är en kategori för sig själv.

Mina andra tavlor kretsar dock kring just abstrakt –och konkret konst. Då jag finner den konstformen som den mest befriande. Det behöver inte vara något fast det är något. Tänk att lite kladd kan ha så stor betydelse!

 





Färgerna på målningarna är inte SÅ klara. Men jag ska bättra på dem senare!

När jag var liten var jag bra på att måla. Inte realistiskt utan roliga figurer. Jag och min dåvarande bästis Linn gjorde flera sidor fulla med egna figurer som vi samlade på, hitta på roliga namn åt. Lite som en fattigare version av att samla på Pokémon.

Sen kom man upp på högstadiet. Fick IG i bild.
Bild läraren tyckte jag var fast vid perfektion, att det skulle vara realistiskt. Kommer ihåg han, han var sån som samlade in alla uppgifter satte betyg, och i slutet av lektionen skulle han alltid ta upp varje teckning, visa upp dem och sa betyget högt. Sen fick man komma och hämta den när man kände igen sin egen och gå på lunch.
Jag kom alltid sist till lunchen, jag var längst ner i högen med två andra killar som målade streckgubbar. Vi tre fick alltid IG eventuellt G-.
Jag började skita i lunchen, var ju ingen idé.
Sen blev jag undenärd och dog. Okej nu tog jag i igen. Var det någon som sa bitter?

Men jag kunde inte måla på beställning. Han var en konstnärssjäl och uppgifterna var som han - flummiga. Jag fick ingen rätsida på vad vi skulle göra. Vi hade 60 minuter, så måla en häst nu. NU!
Måla en häst själv då om du nu tycker det är så roligt, var väl min tanke.

Numera älskar jag att måla, teckna och liknande. Blev superglad när jag fick veta att jag i år får läsa Estetiskverksamvet -Bild på distans!

Det känns lite sådär att lägga ut bilder på sina tavlor. Lite som att blotta sitt inre. Som att publicera sina känslor här. Men som tur är min konst såpass luddig att man inte kan analysera av den sådär direkt. Men är ganska sugen på att lägga upp en konstanalys på min första tavla.

Men jag lägger upp lite skisser jag gjort, samt lite slarvig oljemålning så tar vi konstanalysen separat!

enjoy!












För att klargöra allt. Jag är inte speciellt duktig på att teckna realistiskt utan tycker det är roligt. (nej jag fiskar inte komplimanger nu utan talar ren sanning)
Jag har min typ av konst som jag kommer redovisa så småningom!

Ibland har jag så mycket frågor. Jag kan tänka mig hur trångt det är i mitt huvud, lite som mellandags-rean på Ginatricot. Speciellt frågor. Om allt.
Ibland förstår jag inte under vilken blodådra den och den frågan har gömt sig bakom under alla dessa år. Men plötsligt hoppar den fram och orsakar en djup huvudvärk.

Jag hade en gång en lärare i Biologi, Karolina hette hon. Hon var en såndär ganska svag personlighet. Min personlighet är sådan att den drar sig till sådana personligheter. Jag har en radar i huvudet som analyserar av personligehter och drar mig till de svagaste.
Hon sa aldrig emot. Vågade inte säga till. Vågade inte avbryta mig. Ja ni förstår? Jag gillade henne, jag vet inte om den känslan var ömsesidig men hon var en klar favorit.

Jag kunde mitt under celler och gener fråga henne vad som helst. Just under Biologin så började min hjärna gå på högvarv. Varför? Om..? Och hon svarade på ALLT. Jag älskade det, under veckan brukade jag samla ihop frågor och sedan ha en regäl utfrågning. Jag fick iaf VG för mitt intensiva tänkande men om själva ämnet lärde jag mig inte mycket. Istället vet jag varför himlen är blå och inte rosa.

Några frågor såhär på rak arm:

- Har ni sett den här ostreklamen? "Smaken sitter i hålen" Hur kan smaken sitta i hålen? Eftersom hålen inte består av någonting så måste det ju betyda att det inte finns någon smak? Så de säger egentligen "Smaken sitter i.. vänta nu.. vi har ingen smak"

- Dessa desperata tonårds scener i filmer. När de ligger med rosa pyjamas i sängen, äter 2 liter Ben and Jerrys och lyssnar på All by my self med Celine Dion. Varför är det så? Vem var mannen/kvinnan som bestämde sig i tidernas begynnelse att så ser en typisk ensam kväll ut för en ensam tjej/kvinna. Vem gör så? Vem äger en rosa pyjamas i mitten av 40års åldern? Vem säljer 2liter stora Ben and Jerrys?

- Alla svenska/amerikanska hjälp-program. Tex. Supernanny eller Lyxfällan så knackar alltid personerna som ska hjälpa till på dörren, sen öppnar någon och alla är jätteförvånade. Då undrar jag, pecis innan Charlie och Mattias kanckar på dörren, så filmas det inuti huset; hur de springer fram till fönstret och ropar glatt "De är här nuuuu"
Varför spela förvånade när vi vet att ett helt tv-team måste ha varit där inne och fixat med ljus och annat? Och att de filmar precis innan Mattias och Charlie komit in? Så onödigt. Överraska på riktigt!


Jag tror det kommer komma en fortsättning på detta inlägget, jag har hur mycket som helst på lager!

Lite gratisreklam till Jarlsberg, osten utan smak.
Bilden är från google.se

Vi fortsätter med småsnuttar ur Mark Levengoods tredje bok "Och jag läste att det var omöjligt att leva förutan dig"

Sidan 62:
"En bekant till en bekant ägnade 25 år åt att kartlägga sitt familjeträd, och när han kom ända fram till 1600-talet så gick hans egen pappa och lade sig på sin dödsbädd. Och det sista pappan säger är: "Jag borde kanske berättat det tidigare, men du är adopterad"

Alla går vi och bär på otroliga historier om en kompis pappas kusins bästa väns frus barns granne och vad han gjorde. Så även Mark Levengood och han har satt ihop dessa till en bok fylld av vackra texter, tankeställare och en hel säck fylld med humor.

I kategorin Följetong hittar ni alla tre delar på raken!



Den mannen har alltid så festliga kavajer/kläder!
(bilden snodd från google)

I våras när jag studerade i Borås läste vi en kurs som hette Staden och Framtiden, istället för den vanliga strukturen på krusen så inriktade vi oss komiskt nog på Borås arkitektur och konst. Borås är ju ganska känd för sina konstverk då det känns som att i varje gatuhörn gömmer det sig ett stycke konst.
Vi fick i alla fall välja ett konstverk som ”berörde oss” eller var mer intressant för just oss. Jag valde Human Ostrich. Många har inte sett den eftersom den ligger mycket dold, så jag tyckte det var dags att ta fram den lite. För statyn är jätte intressant och vacker. Det är exakt sådana konstverk jag gillar, moderna med budskap som man faktiskt med sitt lilla russin till hjärna kan tänka kring.

Human Ostrich, (den mänskliga strutsen) är skapat på ett realistiskt sätt. Det kan man se på människokroppen som avbildats. Maria Miesenberger har använt ett ganska komiskt sätt att få fram det ändå seriösa budskapet i den, och på det sättet står den för den underhållande biten också.
Jag har tolkat budskapet som en tvärtemot effekt, att man istället för att gömma sig för sina problem ska möta och bekämpa dem.
Statyn är en daglig påminnelse om vad människor ska låta bli att göra, dvs. gömma sig för sina problem. Men också en daglig påminnelse om vad det istället ska göra, dvs. ta itu med de problem de har. Vi tror att om fler människor tolkade statyn, och förstod vad den står för skulle den kunna påverka mer än vad den idag gör.

Jag tycker det är bra att just detta konstverk fick stå ute, just för att den har en mening som känns djup och nödvändlig, detta är en lärdom alla kan ta till sig av så på så sätt berör den ju oss alla.
Men eftersom alla tolkar olika saker på olika sätt, så vi kan inte vara säkra på att detta är hur alla skulle se på det. Men precis som mycket annat är detta en tolkningsfråga, som är öppen för förslag.

                     
Vi tycker att den står för avskilt, det är bara ett begränsat antal människor som får ta del av den. Jag personligen tycker inte att den smälter in på platsen, den är placerad på en innergård med bänkar och buskar. Jag tycker den borde förtjäna en plats där själva statyn är i mer fokus, på denna plats finns det mycket som tar bort uppmärksamheten ifrån den.
Men detta kan ha att göra med att när Borås köpte in statyn att de inte redan i förväg hade en plats åt den, vilket kanske har gjort att den hamnat i skuggan.
Vad jag istället tycker är att den borde flyttas, till ett mer centrerat ställe. Där mycket människor befinner sig, jag tycker den är värd uppmärksamhet.

Här är Maria Miesenberger.

Att Maria Miesenbergers konst är ganska "realistisk" kan ha att göra med att hon är fotograf
och skulptör. Hon är van att jobba med realistiska saker och det verkar som hennes andra konstverk
blivit influerade av just det.

Här har ni konstverket i egen hög person! Långt ifrån ser statyn enkel ut, men när man kommer
närmare ser man de cirkelformade graveringarna på statyn som gör det lilla extra. Vacker!

Lite torr humor sådär..

Jag tyckte det var dags att itroducera kategorin Arkitektur/statyer till bloggen! Jag går ofta runt och bär på favorit hus, favorit statyer, favorit tavlor, citat, böcker och tankar. Därför är de så skönt att kunna samla "det bästa av min hjärna" här på bloggen. Få utlopp för allt detta.

(Bilderna är snodda från Google.se)

Minne:
Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig -
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig -
det gudarna give

Kvällstilla:
Känn så nära Verkligheten bor.
Hon andas här intill
i kvällar utan vind.
Hon kanske visar sig när ingen tror

Solen glider över gräs och häll.
I hennes tysta lek
är livets ande gömd.
Så nära var han aldrig som i kväll.

Jag har mött en främmande, som teg.
Om jag räckt ut min hand,
jag snuddat vid hans själ,
när vi gick om varann med skygga steg.

Här är två stycken av mina kanske 8 favoriter(?) Är det svårt att förstå att jag valt just dem?
Nu i efterhand när jag ser dem såhär på datorn så börjar jag undra, kanske var det lite sent in på natten att läsa dikter (i söndags natt klockan 03.30)?
Men ja, dom är ju inte dåliga iaf! (jämfört med resten i boken..)

Enjoy!

Känner någon förutom jag igen rubriken? Den kommer från Sandor/Ida filmen. Jag tycker uttrycket "dikter och skit" låter bra. Det klingar.

Som sagt var ju på Biblioteket här om dagen, och det blev ett litet återbesök. Jag satt nämigen och fundera på vad jag verkligen hatar inom litteratur och det skriva ordet. Jag vet att jag kan vara en aning trångsynt och därför kanske jag går miste om saker, vilket känns otroligt onödigt!

Jag kom fram till att det finns en sak som jag undvikit under hela mitt liv. Tänk, i ca 5 år (när detta har varit aktuellt i skolan) har jag lyckats slingra mig ifrån just detta ämne. Därför tyckte jag att det var dags att face to face, bemöta min skriftliga rädsla.

Nämligen (trumvirvel) Dikter.

Jag vet inte. Men något hos dessa ord som blir så känsloladdade som har fått mig att vilja kräkas. Ändå gick jag med rak rygg fram till disken och bad om Karin Boye - Dikter.

Jag fick boken och blev inte SÅ förvånad över att det var blommor som prydde boken. Brukar bara så. Jag vet inte men blommor och poeter går hand i hand.

Och nu är det så att jag kämpat mig igenom hela boken. Jaha, vad ska jag säga? Att jag är omvänd? Jag har gått över till the dark side? Nej. Mycket var som jag trodde, men den hade sina ljusa stunder ibland!
Men måste även få tillägga att tanten hade ett nära förhållande med Gud och Döden, båda begreppen används flitigt. I de första 5 dikterna nämns döden upp till 8 gånger. Likaså med Gud.

Det fanns några dikter jag fastnade för. Jag är sån att det är viktigt att det berör mig, att det är träffsäkert och på riktigt. Babbel om kärlek bortom universum är jag mer skeptiskt till. Håll er på jorden istället!

Jag tänkte att jag slänger upp några av mina favoriter på bloggen?









Även i denna boken fanns en bild på "författaren".

Vi fortsätter på följetongen av Mark Levengoods bok "Och jag läste det var omöjligt att leva lycklig förutan dig"
Viktigt att notera att jag inte slänger in hela boken här på bloggen, utan små små delar som jag tycker gör den värd att läsa! Små teasers!


Sidan 51 (som ni märker hoppar jag i boken, men eftersom de är små berättelser så spelar det ingen roll):
"Min vän Niklas fick en röd cykel. Jag var väldigt avundsjuk på den, och bad var kväll i min aftonbön om att få en likadan. Det hjälpte inte. Så jag snodde Niklas cykel. Tro inte att detta försök att hjälpa Gud på traven uppskattades av Niklas. Tvärtom, den lilla hedungen slog mig över näsan så att blodet sprutade, och jag lärde mig att männisiskan inte ska agera Gud.
Nej, låt Gud vara Gud.
Så får vi väl låna varandras cyklar så länge"


Något som slår mig är varför ville alla ha en RÖD cykel när vi var små?
(Bilden är snodd på google)

Jag tänkte bara tipsa om en sak som jag såg på Bokmässan. Minbok.nu hade ett monter där och berättade lite om hur man kan trycka sin egna bok i begränsad upplaga till ett mycket rimligt pris!

Helt otroligt! Nu kan i pincip vem som helst bli författare! Jag måste medge att det rycker lite i fingrarna, hur häftigt vore det inte att trycka upp sin egen bok? Så om någon av er där hemma sitter med ett färdigt manus, en körnikasamling eller novellsamling så tveka inte att skicka in den!

På hemsidan finns ett tio-stegs-program där kraven för att få ge ut står. Jag tittade snabbt igenom dem och såg inga konstigheter. Ha manust färdigt, skicka in så verkar de otroligt hjälpsamma med både layout och annat. Det skulle vara spännande och det finns så mycket talangfulla människor i min omgivning och över allt. Tänk, det skulle kanske kunna vara öppningen till en karriär?

Man kanske borde börja kolla igenom datorn? Jag är en sådan krönika person och har nog samlat på mig ett och annat genom mina år. Vi får se om det blir något..


Men till er där ute, tveka inte!
www.minbok.nu

Här kommer då den första delen i följetongen av Mark Levengoods bok. Dock kommer det endast vara små snuttar av boken, mer för att locka er att läsa hela. För det är den värd!

Sidan 19;
"När jag satte mig i min bil häromdagen ramlade en kotte ner på min motorhuv. Hela sommaren har kotten suttit i trädet, och nu var den mogen och släppte greppet och ramlade. Den kotten är typ tre månader gammal och redan mogen. Själv är jag 43 och inte mogen ett skit. Och då undrar man ju: Vad vet kotten som inte jag vet? O, du visa kotte, ge mig svar."

Glada finnar! Måste faktiskt tillägga att vi pratade finska av ren slump. Några kvinnor framför mig i kön kom från Finland, och på något sätt fick Mark för sig att jag var med dem!

På bokmässan kryllar det av olika monter där författare ställer upp på intervjuer, debatörer disskuterar osv.
Jag satte mig vid Piratförlagets scen på bokmässan och tänkte lyssna på Martina Haag som är en av mina favorit författare, har alla hennes böcker. Hennes första bok ("Hemma hos Martina"), eller rättare sagt krönika-samling har jag läst etttusentvå gånger.

Jag blev kvar även efter Martina Haag då Mark Levengood tänkte prata om sin tredje bok. Jag viste att han hade skrivit böcker, det gjorde jag. Det var dessa blommiga böcker i konstiga färger, med poetiska namn som jag så långe undvikit. Men på grund av Marks personlighet så var det givet att sitta kvar!

Och herregud vad jag och alla andra skratta (hade ju varit en vacker syn om bara jag satt och skratta). Han var så rolig. Sen gick det upp att det han berättade var inte berättelser från tomma intet, utan saker från boken.
Jag måste ha den där boken! 130kr och ett samtal senare så hade jag en bok och en autograf.

Men något som fastnade i mitt huvud under denna underhållande intervju var när mannen som intervjuade Mark frågade varför han skriver, och varför inte romaner? Då svarade Mark "Det beror ju på hur mycket man som person har att säga. Jag har bara sånna här vardagssaker och då blir det bara det"
Det var så sant som dagen. Man kan inte skriva mer än vad man har att säga.

Jag gick och köpte boken och nu har jag komit fram till att jag älskar den. Jag är så ledsen att jag missat de två första men ska även införskaffa dem. Boken är också en samling av olika små berättelser som på något sätt ändå håller ihop, man får bekanta sig med vänner och släktingar med Mark och det är minst sagt en rolig bok.

Just för att jag vet hur mycket jag undvikit dessa böcker på grund av utseendet så ska jag köra en liten följetong här på bloggen. Men små snuttar från Mark Levengoods tredje bok, "Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" För jag vet att jag ångrar mig för jag missat den! "You should not judge a book by it's cover" Jag vet, jag vet..

Så nästa inlägg blir en snutt från boken! Stay tuned..









Här har ni den blommiga boken i sin ståtlighet. Jag har ju helt ändrat åsikt, numera är den vacker!

Har ni någon gång hört talas om Bokmässan? Det hade inte jag heller för än jag trädde in i Bäckängsgymnasiets röda lokaler. Första året på gymnasiet åkte vi dit i samland trupp, för vi Journalistik/Författarskaps eleverna var minst sagt "bundna" till böcker och bibliotek. Mässan var minst sagt passande för oss.
Åkte även andra året, och tredje året nu när jag går Kultur på Tranemo gymnasium tog jag själv iniativet och åkte dit på en Lördag.

Bok och biblioteksmässan är vad det låter som, en mässa som handlar om Böcker och Bibliotek och allt närliggande. Logiskt? Ja, mycket! Risk för att låta lillgammal så är det faktiskt så mycket mer.

Sista helgen i September tog alltså Bokmässan plats på Svenska mässan i Göteborg. I år var det 26:e gången den tog plats och där fanns som vanligt allt ifrån författare, nobelpristagare, förlag och bokälskare (jag tror jag räknas in i den sista kategorin)

I år var Afrika i fokus på Bokmässan, då man här i norden ville hylla den Afrikanska litteraturen. Jag är helt med på deras idé. Jag var sen innan ganska bekant med afrikans litteratur men den behövde en knuff ut i strålkastarljuset och var ganska underskattad egnligt mig. Jag hoppas att Bokmässans tema öppnade ögon!



















Här får ni ett litet smakprov på alla mina hundratals bilder från mässan! Jag kommer mer utförligt gå in på olika saker från mässan, men här har ni det i stora hela!

Som en kutlurblogg är det min trogna plikt att ta upp begreppet kultur. Kultur som mycket annat är svårt att förklara (ungefär som att förklara för en femåring att det inte alls är storken som kommer med barnet).
Jag ser på kultur som en stor säck, dit vi har kastat in saker som är bundna till detta begrepp, t.ex. konst, litteratur, teater, musik osv.
Men vi har ju en kultur, vårt språk och det sättet vi lever på här i Sverige. Turkiet har en egen kultur och Finland med (nej den består inte av en kniv och en flaska rent). Men min blogg ska ju inte handla om jämförelser mellan kulturer, visst är det tillåtet att ta upp men jag vill inte binda min blogg till det.

Utan här kommer jag ta upp kulturella saker. Böcker jag läser, litteratur, tidningsartiklar, konst, teater osv. Jag kommer vara aktiv i kulturlivet och försöka förmedla den aktiviteten till min blogg. Till er.

Vi kan säga som så att jag kommer ta upp de kulturella sakerna inom kulturen, dvs. mönstrerna i kulturbegreppet plockar jag ut och lämnar kvar underlaget. Det vill säga, jag kommer inte ta upp själva strukturen av kulturen, dvs. den vi har idag i Sverige - vårt levandssätt. Utan jag plocka ut det "ytliga" och det roliga och skriver om det.

Så, nu tror jag att jag och min blogg ska ha rett ut en del. Hoppas det är klart för alla vad den handlar om?
Vad gör vi? Nu kör vi!

Jag satte mig ner nyss. Hade en timme över, från allt det där andra runt om kring en.
Vad ska jag göra? Jag blir alltid rastlös. Eftersom det oftast inte händer att jag får tid över, så blir det ännu mer frustrerande. För då betyder det ju att jag gjort allt det där man skulle göra om man skulle ha tråkigt, och nu när jag har tråkigt borde det inte finnas en ända sak att göra kvar. Hänger ni mer?

Trodde inte det heller.

Tittar längs väggen. Där står en rad av mina ofärdiga tavlor. Varför är jag så dålig på att slutföra saker?
Plötsligt när jag ligger och vrider och vänder på mig om natten och inte kan sova så får jag en inspirationskick. Då sitter jag gärna, timme in och timme ut och målar.
Sen tröttnar jag. Även fast tavlan saknar en decimeter färg i ena hörnet, så avslutar jag. Utan inspiration går det helt enkelt inte. Man kan inte tvinga fram kreativitet (vilket var anledningen till att jag fick G- i bild på högstadiet, jag målar inte på beställning) Jag går in i min svär och fokuserar, och denna svär är inget jag styr över. Det är som lust och sug. Det kommer helt plötsligt.

Ja! Tro det eller ej ägnar jag en stor del av min fritid att måla.
Innan vi gjorde om i vårt hus så pryddes våra väggar av mammas tavlor. Oftast landskap. Sjöar. Men även en och annan katt. Ett hus. Eller häst och vagn.
Där hängde de och digla som hån. Som bubblor av förväntningar som jag borde spräcka. Ett hån om att jag inte var lika estetiskt lagd som min mor. Notera att detta var innan 2000-talet då man numera ska ha vita rena väggar med konstruktiv eller abstrakt/modern konst. Inte sjöar och landskap.
2000-talet kom och mammas tavlor hade nått sin slutpunkt. Försiktigt plockade pappa ner dem från väggen, jag vinkade glatt hejdå till tavlorna. Äntligen lugn och ro i tankarna.
Vart tog de vägen? En del åkte upp på vinden, de tavlor mamma ansåg var mest okej skippades till hemlandet Finland där släktingar som passerat 60 fick hänga dem i sitt vardagsrum, mamma antog att deras hem skulle vara mer anpassade till landskap.

Istället pryder festivalplancher våra väggar i vardagsrummet. Eller annan modern okänd konst från allas vårat IKEA.

Jag har känt inspirationen, krativitet och viljan bubbla ända sen dagen dessa tavlor försvann. Men det är svårt att hitta tid, plats och orken att engagera sig i just konst. Något som förövrigt är tidskrävande och utmattande.
Jag fick det där inspirationsruset hemma hos farmor (som har dyra, kända och vackra tavlor överallt) och tog steget och började måla.
Jag hade länge varit avundsjuk på människor talanger inom konst, t.ex. Carolina Gynning. Varför ska hon få vara känd, snygg, författare, god talare, rolig och vara jätte duktig på att måla OCKSÅ? Nu har Gud varit orättvis igen.
Efter första tavlan så fick jag ett sånt självförtroende. Den blev så bra. Mycket tack till farmors (och hennes väninnor med konstöga) uppmuntran och beundran. Ja, tack och lov att den första blev bra annars hade jag gett upp.

Numera är jag inne på min sjunde tavla och har hittat en stil som talar till mig. Jag tror det är ganska viktigt. Att ha något man kan stå på, något man kan eller tror på. Då tror jag att det blir lättare. Just nu är jag inne på min andra "ögon tavla". Jag kommer publicera bilder på alla mina tavlor och även några konstanalyser.

Men jag ville bara introducera kategorin Konst här på min blogg. Detta kan man kalla inspiration via text? Jag blir ofta väldigt inspirerad av människors personliga berättelser. Hur allt började.
Men som jag precis nämnde har jag funnit mycket inspiration från andra konstnärer. Oftast brukar jag googla runt på konst som tilltalar mig, vilket är abstrakt-konstruktiv-modern-konst. Jag härmar inte. Men man får en förebild och ett driv som får mig att vilja fortsätta.
Att kunna skapa en känsla, en tanke, en fråga eller bara göra något vackert endast genom några penseldrag. Du behöver inte säga eller skriva något, det är för mig så intressant. Tolkningsfrågor har alltid facinerat mig. Att själv få skapa något, ha en tanke och sedan få en helt annan tolkning. Det uppmuntrar en, att vi människor är olika fast vi till utsidan ibland drars till samma ideal. Då är det skönt att veta att insidan fortfarande är någorlunda unik!


(Bilderna på kollaget kommer främst från Wall44 som har konst för rimliga priser)

Hej och välkomen till kulturbloggen!

För att vara socialt korrekta så tror jag att det är dags för en presentation så här i början. Och är det något människor är bra på så är det att prata om sig själva, och jag är inget undantag.
Hej! Jag heter Hanna och är 18 år, det är jag som kommer driva denna kulturblogg som mitt projektarbete fram till studenten i Juni 2011.

Jag såg inga tidiga tecken på att jag i framtiden skulle bli en ”kulturare”.
När jag var liten lekte jag snällt med de andra barnen i sandlådan. Jag åt mina grönsaker och lärde mig cykla. Jag satt lydigt i klassrummet i 10 år och två år till på gymnasiet som ingenting men natten till det tredje året hände något.
Plötsligt började mitt hår växa, skifta till en grå nyans, och hur jag än målade läpparna röda så hamnade de alltid läppstift på framtanden. Jag började tycka att vinröda långkjolar var snyggt och att Jan Guillou var intressant. Jag bytte snabbt från kanal fem till Svt och från Desperate Housewifes till Debatt. Jag ersatte Brad Pitt med Janne Josefsson och kombinerade en bok med ett glas rött. Jag var nu officiellt en kulturtant.


Okej. Nu ljög jag. (Jag såg faktiskt tidigare tecken)