Vi avslutar följetongen av Mark Levengoods tredje bok "Och jag läste det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" (har lärt mig rubriken utantill nu!!)

Sidan 154:
(Marks morfar brukade sjunga:)
"Jag satte glasögonen på min näsa, för att se om jag kunde läsa.."
"...och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig."

En gång betydde det att morfar inte kunde vara lycklig utan mig. Det var stort, en hisnande lycklig tanke. Men allt förändras. Jag tror jag är en orsak till att morfar kanske ibland var lycklig. Men där ligger inte min tygnpunkt längre.
Nu är det jag som sjunger. Nu är det jag som inte kan vara lycklig om jag inte har någon jag får tycka om. Att älska är stort, så väldigt mycket större än att vara älskad.
Jag lägger min hand på morfars, och han drar inte bort den. Är man i koma så är man, och kan inte värja sig mot envetna barnbarn.

Här sätter vi punkt för en mycket intressant följetong. Jag tycker att avsluta med att knyta ihop den långa rubriken till boken känns bra. Samt att få förklarat vart den kommer ifrån.
Vi avslutar följetongen samtidigt som Marks morfar avslutar sitt liv.
Samtidigt är det inte mycket humor kring den sista följetongen och det är för att styrka att boken har ett djup.

Hoppas ni tar iniativet och läser hela, den skänker många skratt och intressanta tankar.

Jag tänker direkt starta upp en ny följetong, fast en aning ovanligare bok.
Stay tuned..







Några bilder innifrån boken, samt en från bokmässan!