Hej och välkomen till kulturbloggen!

För att vara socialt korrekta så tror jag att det är dags för en presentation så här i början. Och är det något människor är bra på så är det att prata om sig själva, och jag är inget undantag.
Hej! Jag heter Hanna och är 18 år, det är jag som kommer driva denna kulturblogg som mitt projektarbete fram till studenten i Juni 2011.

Jag såg inga tidiga tecken på att jag i framtiden skulle bli en ”kulturare”.
När jag var liten lekte jag snällt med de andra barnen i sandlådan. Jag åt mina grönsaker och lärde mig cykla. Jag satt lydigt i klassrummet i 10 år och två år till på gymnasiet som ingenting men natten till det tredje året hände något.
Plötsligt började mitt hår växa, skifta till en grå nyans, och hur jag än målade läpparna röda så hamnade de alltid läppstift på framtanden. Jag började tycka att vinröda långkjolar var snyggt och att Jan Guillou var intressant. Jag bytte snabbt från kanal fem till Svt och från Desperate Housewifes till Debatt. Jag ersatte Brad Pitt med Janne Josefsson och kombinerade en bok med ett glas rött. Jag var nu officiellt en kulturtant.


Okej. Nu ljög jag. (Jag såg faktiskt tidigare tecken)

Jag började få ett enormt intresse för böcker. Jag ville läsa allt, och helt så mycket som möjligt.
Kommer ihåg när vi i 4an skulle låna böcker i biblioteket. Kom ihåg nu ungar att det var på den tiden då man gick i samlad trupp till biblioteket med fröken i spetsen (inte som nu för tiden, att man går runt i rep för att barnen inte ska rymma)
Man var så glad, äntligen fick man komma ifrån skolbänken precis innan man började mögla fast. Bibliotekarien var en tjock tant med en sammetslen röst som hade koll… på böcker. På oss barn hade hon ingen koll på.
De coola i klassen stod i en ring kring klassens clown som högt läste ut bajsboken och varierade sig till snoppboken ibland. Själv stod jag där framför bibliotekariens stora mage och väntade på att hon skulle tipsa om en bok.  Hon tog fram bok efter bok, jag hade läst alla. Snällt tog mina klasskompisar och gick fram till lånedisken, själv blev jag kvar sist.
Bibliotekarien tröttnade snabbt på mig. Hon måste ljuga den där lilla ungen tänkte hon väl. Hon gick iväg till lånedisken för att hjälpa resten av klassen.
Jag gick runt, men till slut beslöt jag mig för att läsa Madicken på 650sidor. Sen den dagen har det inte varit någon hejd på mitt läsande.

Jag tror att läsning kan hjälpa mycket. Inte minst förståelsen och minnet, men även stavning och språk. Jag kommer från Finland och hade stora problem att lära mig svenska. Jag kommer ihåg de hemska stavningstesten i mellanstadiet, då fröken hade en lista på 50 ord som hon läste upp och vi skulle skriva ner dem, stava rätt var poängen. Jag minns att jag frustrerat försökte förstå.
Notera mina vänner, att jag inte ens visste vad garage var. Jag kallade de ”stallet” istället, eftersom det heter ”Talli” på finska. Så ni förstår.
Det ena ledde till det andra, jag fick gå på extra svenska där man lärde sig att stava. Istället för att kritisera denna extra svenska så tyckte jag det var otroligt hjälpsamt. Läraren hjälpte mig med knep som jag idag fortfarande använder (”Hanna, aldrig stavas aldrig med två L, och alltid, alltid med två L”). Hon uppmuntrade även mig att läsa.
Och i nionde klass knep jag ett MVG i svenska som jag inte kunde vara stoltare över.

Och här är jag idag. Sista året på gymnasiet och läser.. håll i hatten nu: kultur! Oväntat? Jag vet.