Körsbärsträdgården – Komedi eller tragedi?

Ingenting är svart eller vitt, inte heller körsbärsträdgården. Om vi ser till speltexten så börjar pjäsen med många lättsamma och humoristiska inslag. Men en städnig underton av ett säkert fall finns hela tiden närvarande, även i de mest humoristiska scenerna. För varje akt, i samma takt som detta till synes självklara problem går upp för även de svårt övertygande karaktärerna så får tragedin större fäste i pjäsen och allvaret är ett faktum.

Det som till en början startade med den klassiska klumpighetshumorn och små ironiska kommentarer avslutas även med ett klassiskt tragiskt slut. Den gamle mannen Firs som i stort sätt representerar de förgångna och viljan att hålla fast vid den avslutar pjäsen med att ligga kvar ensam, vi ser livet lämna honom och han tar sitt sista andetag och mumlar om de förgångna.

Anton Tjechovs pjäs har en bredd i sig genom att den ständigt förändras så mycket under de fyra akterna. Det ger ett sken av verklighet och riktig trovärdighet. För precis som i livet kan något som började som en komedi snabbt sluta i en tragedi.

Eller?

Var detta istället ett bevis på pjäsförfattarens misslyckande i att bestämma sig? Hände det något under skrivandets gång som fick pjäsen att successivt förändras? Eller lät han skrivandet ha sin egen gång, och gav pjäsen ett eget liv?

Dock påstod Anton Tjechov att han sista pjäs faktiskt var en komedi. Var detta för att provocera dåtidens människor? Eller såg han själv inte den förändrig som pjäsen genomgår?

Personligen tycker jag utifrån det jag sett på Borås Stadsteater att detta är en tragedi. De humoristiska inslagen som fanns var antingen halvhjärtade eller nästan barnsliga, trovärdigheten kom istället fram tydligt under de mer allvarliga scenerna som då gav en stor kontrast till ”humorscenerna”.

Vad tyckte jag?         
    
Jag måste hålla med Thomas Forser när han skriver i Göteborgsposten att Borås stadsteaters uppsättning av Körsbärsträdgården inte gör pjäsens dynamik och spänning rättvisa.
En bestående känsla som fanns och fortfarande finns när jag reflekterar över pjäsen är ”Var det allt?”
Eftersom jag hade möjligheten att läsa pjäsen innan jag såg den så byggdes förväntningarna upp. I Anton Tjechovs pjäs finns det mycket att jobba med medan jag tyckte att det jag fick se var bra men det fattades något. Efter grubblande så har jag kommit fram till att det som saknades var ”det lilla extra”.

För att en klassiker ska finnas kvar vid liv behöver vi också under vår tid göra nya tolkningar och försöka oss på andra sätt att förmedla den gamla tanken. Jag vet inte säkert om det var det Peter Luckhaus försökte när han regisserade denna uppsättning men avsaknaden av något mer finns där oupphörligt. Samtidigt tycker jag att de gjort ett gott försök i att få fram karaktärerna och deras personligheter. Vissa av dem lyftes fram mer än andra av obegripliga orsaker men samtidigt förstod man vad de representerade vilket ofta tillslut gör helhetsintrycket starkare, självklart finns det många brister beroende på hur nära man vill analysera pjäsen.

Jag tyckte att körsbärsträdgården på Borås stadsteater var mycket bra, det ska framstås. Men samtidigt är det inget jag blev exalterad över att se, varken över hur man valt att lägga upp det eller för skådespelarnas insatser. Inget jag på eget val skulle spontanrekommenderar någon vän på stan, utan frågar någon om min åsikt så får de det uppriktiga svaret att det var bra, men inte jättebra.

Någon som såg den? Med egna åsikter?