Att berätta hur jag tänkte när jag målade min tavla, måste väl ändå vara lite som att vara trollkar och avslöja sina tricks? Ändå hade jag en klar tanke.

Den känslan som någon utomstående får, eller vad den personen uppfattar det som är bara spännande. Men ändå känner jag ett behov över att förklara mig själv. Försvara min målning lite.

Jag älskar tolkningsfrågor, och tavlor är ofta roten till olika uppfattningar och tolkningar vilket gör att det blir intressant. Självklart finns det inget rätt eller fel, låt oss säga att min baktanke var att förmedla en lycklig, pigg, och glad känsla med att den uppfattas som dyster och hemsk. Det skulle inte göra mig någonting, för då har den tillfört något till någon annan. Den har väckt en känsla hos personen och då är jag nöjd.

Men när jag läser ett stycke, och sedan kommer det till analysen. Efter att jag bildat min uppfattning brukar jag vilja veta, ”vad menade han då?” Och så finns det inget svar. Lite som att se en skräckfilm och aldrig få veta vem mödaren var, utan istället får vi gissa.

Jag gillar att få facit i hand. Det kan påverka min tidigare uppfattning, men jag har i alla fall fått friheten att skapa en.

Att avskala sin egen målning är lite som att servera världen sina innersta känslor på silverfat. Konst är precis som skrift, men bara ett annat sätt att uttrycka sig. Jag målar ofta vad jag känner, och jag utgår alltid ifrån mig själv.
Lite som att skriva en självbiografi. Ibland målar jag andra saker, som kan liknas med att skriva en roman, mer ”påhittade saker”. Alltså tavlor som inte har någon som helst koppling till mig själv.

I skrift är jag oftast en lättsam person och lägger gärna in nypor av humor i mina texter. I konst är jag helt annorlunda. Eftersom det inte är så rakt på sak som skrift är så känner jag en större frihet att måla det jag verkligen, verkligen känner. I skrift blottar jag aldrig hur jag mår eller liknande och håller i så fall fasaden uppe väl, i konst blir det helt tvärt om.
Jag kan inte sätta mig ner, bestämd över vad jag ska måla. Utan det får växa fram.

I min tavla ville jag ha något som symboliserade mig, att jag utgick ifrån mig. Eftersom jag inte alls är så tydlig i min konst, fick det bli mun och två ögon. Som egentligen kan vara vem som helst, alltså det kan vara jag.

Sen ville jag på något sätt symbolisera allt som händer kring mig just nu. Hade det bara varit två saker hade tavlan varit mycket ”renare”. Men som det ser ut så är mitt liv en röra? Kanske inte så enkelt, jag skulle inte påstå att det är rörigt. Det finns en klar struktur på det, men även ett inslag av oreda.

Gul skulle jag påstå är den dominanta färgen i tavlan. Annars är det olika färger fast på mindre områden som gör det hela till en helhet. Även så i mitt liv, kanske inte stora händelser med det är de små som gör det till ett ända stort ”rörigt” liv.

Sen har vi de gråtande ögonen vilket kan kännas lite kliché för min smak men just så här kändes det som de ända rätta.
Tavlan är om man ska analysera färgen och gå på den, så skulle man snabbt dra slutsatsen att min tavla är lycklig, glad, upprymd, härlig osv.
Men det finns sorg, det finns det överallt. Och de gråtande ögonen är ett sätt att ta fram det.

Jag tror att hela tavlan kretsar kring just sorg. Allt som kunde varit vackert i tavlan blir förstört av en ny färg, ett nytt penseldrag. Och det var väl så jag kände mig psykiskt just då?

Vad ska man kalla det? Abstrakt? Konkret? Nonfigurativt?
Alla tre konstformer grundar ju i att tavlan inte avbildar eller gestaltar några uppenbara motiv, inget igenkäningsbart. Det finns dock drag av detta i min tavla, jag har ögonen och munnen. Har även vissa en aning dolda symboler. Det har även vart just den frågan Nonfigurativt har kretsat kring, ska man räkna med cirklar och liknande till den formen eller inte, dock brukar man säga att tavlor som inte innehåller igenkännings bara saker eller symboler är nonfigurativt.
Jag tror min tavla är någonstans nära konkret konst, då abstrakt ofta utgår ifrån natur och landskap. Då inget av detta fanns i min tavla så tippar det åt konkret fast inte helt. Den är en kategori för sig själv.

Mina andra tavlor kretsar dock kring just abstrakt –och konkret konst. Då jag finner den konstformen som den mest befriande. Det behöver inte vara något fast det är något. Tänk att lite kladd kan ha så stor betydelse!

 





Färgerna på målningarna är inte SÅ klara. Men jag ska bättra på dem senare!

När jag var liten var jag bra på att måla. Inte realistiskt utan roliga figurer. Jag och min dåvarande bästis Linn gjorde flera sidor fulla med egna figurer som vi samlade på, hitta på roliga namn åt. Lite som en fattigare version av att samla på Pokémon.

Sen kom man upp på högstadiet. Fick IG i bild.
Bild läraren tyckte jag var fast vid perfektion, att det skulle vara realistiskt. Kommer ihåg han, han var sån som samlade in alla uppgifter satte betyg, och i slutet av lektionen skulle han alltid ta upp varje teckning, visa upp dem och sa betyget högt. Sen fick man komma och hämta den när man kände igen sin egen och gå på lunch.
Jag kom alltid sist till lunchen, jag var längst ner i högen med två andra killar som målade streckgubbar. Vi tre fick alltid IG eventuellt G-.
Jag började skita i lunchen, var ju ingen idé.
Sen blev jag undenärd och dog. Okej nu tog jag i igen. Var det någon som sa bitter?

Men jag kunde inte måla på beställning. Han var en konstnärssjäl och uppgifterna var som han - flummiga. Jag fick ingen rätsida på vad vi skulle göra. Vi hade 60 minuter, så måla en häst nu. NU!
Måla en häst själv då om du nu tycker det är så roligt, var väl min tanke.

Numera älskar jag att måla, teckna och liknande. Blev superglad när jag fick veta att jag i år får läsa Estetiskverksamvet -Bild på distans!

Det känns lite sådär att lägga ut bilder på sina tavlor. Lite som att blotta sitt inre. Som att publicera sina känslor här. Men som tur är min konst såpass luddig att man inte kan analysera av den sådär direkt. Men är ganska sugen på att lägga upp en konstanalys på min första tavla.

Men jag lägger upp lite skisser jag gjort, samt lite slarvig oljemålning så tar vi konstanalysen separat!

enjoy!












För att klargöra allt. Jag är inte speciellt duktig på att teckna realistiskt utan tycker det är roligt. (nej jag fiskar inte komplimanger nu utan talar ren sanning)
Jag har min typ av konst som jag kommer redovisa så småningom!

Jag satte mig ner nyss. Hade en timme över, från allt det där andra runt om kring en.
Vad ska jag göra? Jag blir alltid rastlös. Eftersom det oftast inte händer att jag får tid över, så blir det ännu mer frustrerande. För då betyder det ju att jag gjort allt det där man skulle göra om man skulle ha tråkigt, och nu när jag har tråkigt borde det inte finnas en ända sak att göra kvar. Hänger ni mer?

Trodde inte det heller.

Tittar längs väggen. Där står en rad av mina ofärdiga tavlor. Varför är jag så dålig på att slutföra saker?
Plötsligt när jag ligger och vrider och vänder på mig om natten och inte kan sova så får jag en inspirationskick. Då sitter jag gärna, timme in och timme ut och målar.
Sen tröttnar jag. Även fast tavlan saknar en decimeter färg i ena hörnet, så avslutar jag. Utan inspiration går det helt enkelt inte. Man kan inte tvinga fram kreativitet (vilket var anledningen till att jag fick G- i bild på högstadiet, jag målar inte på beställning) Jag går in i min svär och fokuserar, och denna svär är inget jag styr över. Det är som lust och sug. Det kommer helt plötsligt.

Ja! Tro det eller ej ägnar jag en stor del av min fritid att måla.
Innan vi gjorde om i vårt hus så pryddes våra väggar av mammas tavlor. Oftast landskap. Sjöar. Men även en och annan katt. Ett hus. Eller häst och vagn.
Där hängde de och digla som hån. Som bubblor av förväntningar som jag borde spräcka. Ett hån om att jag inte var lika estetiskt lagd som min mor. Notera att detta var innan 2000-talet då man numera ska ha vita rena väggar med konstruktiv eller abstrakt/modern konst. Inte sjöar och landskap.
2000-talet kom och mammas tavlor hade nått sin slutpunkt. Försiktigt plockade pappa ner dem från väggen, jag vinkade glatt hejdå till tavlorna. Äntligen lugn och ro i tankarna.
Vart tog de vägen? En del åkte upp på vinden, de tavlor mamma ansåg var mest okej skippades till hemlandet Finland där släktingar som passerat 60 fick hänga dem i sitt vardagsrum, mamma antog att deras hem skulle vara mer anpassade till landskap.

Istället pryder festivalplancher våra väggar i vardagsrummet. Eller annan modern okänd konst från allas vårat IKEA.

Jag har känt inspirationen, krativitet och viljan bubbla ända sen dagen dessa tavlor försvann. Men det är svårt att hitta tid, plats och orken att engagera sig i just konst. Något som förövrigt är tidskrävande och utmattande.
Jag fick det där inspirationsruset hemma hos farmor (som har dyra, kända och vackra tavlor överallt) och tog steget och började måla.
Jag hade länge varit avundsjuk på människor talanger inom konst, t.ex. Carolina Gynning. Varför ska hon få vara känd, snygg, författare, god talare, rolig och vara jätte duktig på att måla OCKSÅ? Nu har Gud varit orättvis igen.
Efter första tavlan så fick jag ett sånt självförtroende. Den blev så bra. Mycket tack till farmors (och hennes väninnor med konstöga) uppmuntran och beundran. Ja, tack och lov att den första blev bra annars hade jag gett upp.

Numera är jag inne på min sjunde tavla och har hittat en stil som talar till mig. Jag tror det är ganska viktigt. Att ha något man kan stå på, något man kan eller tror på. Då tror jag att det blir lättare. Just nu är jag inne på min andra "ögon tavla". Jag kommer publicera bilder på alla mina tavlor och även några konstanalyser.

Men jag ville bara introducera kategorin Konst här på min blogg. Detta kan man kalla inspiration via text? Jag blir ofta väldigt inspirerad av människors personliga berättelser. Hur allt började.
Men som jag precis nämnde har jag funnit mycket inspiration från andra konstnärer. Oftast brukar jag googla runt på konst som tilltalar mig, vilket är abstrakt-konstruktiv-modern-konst. Jag härmar inte. Men man får en förebild och ett driv som får mig att vilja fortsätta.
Att kunna skapa en känsla, en tanke, en fråga eller bara göra något vackert endast genom några penseldrag. Du behöver inte säga eller skriva något, det är för mig så intressant. Tolkningsfrågor har alltid facinerat mig. Att själv få skapa något, ha en tanke och sedan få en helt annan tolkning. Det uppmuntrar en, att vi människor är olika fast vi till utsidan ibland drars till samma ideal. Då är det skönt att veta att insidan fortfarande är någorlunda unik!


(Bilderna på kollaget kommer främst från Wall44 som har konst för rimliga priser)

Att berätta hur jag tänkte när jag målade min tavla, måste väl ändå vara lite som att vara trollkar och avslöja sina tricks? Ändå hade jag en klar tanke.

Den känslan som någon utomstående får, eller vad den personen uppfattar det som är bara spännande. Men ändå känner jag ett behov över att förklara mig själv. Försvara min målning lite.

Jag älskar tolkningsfrågor, och tavlor är ofta roten till olika uppfattningar och tolkningar vilket gör att det blir intressant. Självklart finns det inget rätt eller fel, låt oss säga att min baktanke var att förmedla en lycklig, pigg, och glad känsla med att den uppfattas som dyster och hemsk. Det skulle inte göra mig någonting, för då har den tillfört något till någon annan. Den har väckt en känsla hos personen och då är jag nöjd.

Men när jag läser ett stycke, och sedan kommer det till analysen. Efter att jag bildat min uppfattning brukar jag vilja veta, ”vad menade han då?” Och så finns det inget svar. Lite som att se en skräckfilm och aldrig få veta vem mödaren var, utan istället får vi gissa.

Jag gillar att få facit i hand. Det kan påverka min tidigare uppfattning, men jag har i alla fall fått friheten att skapa en.

Att avskala sin egen målning är lite som att servera världen sina innersta känslor på silverfat. Konst är precis som skrift, men bara ett annat sätt att uttrycka sig. Jag målar ofta vad jag känner, och jag utgår alltid ifrån mig själv.
Lite som att skriva en självbiografi. Ibland målar jag andra saker, som kan liknas med att skriva en roman, mer ”påhittade saker”. Alltså tavlor som inte har någon som helst koppling till mig själv.

I skrift är jag oftast en lättsam person och lägger gärna in nypor av humor i mina texter. I konst är jag helt annorlunda. Eftersom det inte är så rakt på sak som skrift är så känner jag en större frihet att måla det jag verkligen, verkligen känner. I skrift blottar jag aldrig hur jag mår eller liknande och håller i så fall fasaden uppe väl, i konst blir det helt tvärt om.
Jag kan inte sätta mig ner, bestämd över vad jag ska måla. Utan det får växa fram.

I min tavla ville jag ha något som symboliserade mig, att jag utgick ifrån mig. Eftersom jag inte alls är så tydlig i min konst, fick det bli mun och två ögon. Som egentligen kan vara vem som helst, alltså det kan vara jag.

Sen ville jag på något sätt symbolisera allt som händer kring mig just nu. Hade det bara varit två saker hade tavlan varit mycket ”renare”. Men som det ser ut så är mitt liv en röra? Kanske inte så enkelt, jag skulle inte påstå att det är rörigt. Det finns en klar struktur på det, men även ett inslag av oreda.

Gul skulle jag påstå är den dominanta färgen i tavlan. Annars är det olika färger fast på mindre områden som gör det hela till en helhet. Även så i mitt liv, kanske inte stora händelser med det är de små som gör det till ett ända stort ”rörigt” liv.

Sen har vi de gråtande ögonen vilket kan kännas lite kliché för min smak men just så här kändes det som de ända rätta.
Tavlan är om man ska analysera färgen och gå på den, så skulle man snabbt dra slutsatsen att min tavla är lycklig, glad, upprymd, härlig osv.
Men det finns sorg, det finns det överallt. Och de gråtande ögonen är ett sätt att ta fram det.

Jag tror att hela tavlan kretsar kring just sorg. Allt som kunde varit vackert i tavlan blir förstört av en ny färg, ett nytt penseldrag. Och det var väl så jag kände mig psykiskt just då?

Vad ska man kalla det? Abstrakt? Konkret? Nonfigurativt?
Alla tre konstformer grundar ju i att tavlan inte avbildar eller gestaltar några uppenbara motiv, inget igenkäningsbart. Det finns dock drag av detta i min tavla, jag har ögonen och munnen. Har även vissa en aning dolda symboler. Det har även vart just den frågan Nonfigurativt har kretsat kring, ska man räkna med cirklar och liknande till den formen eller inte, dock brukar man säga att tavlor som inte innehåller igenkännings bara saker eller symboler är nonfigurativt.
Jag tror min tavla är någonstans nära konkret konst, då abstrakt ofta utgår ifrån natur och landskap. Då inget av detta fanns i min tavla så tippar det åt konkret fast inte helt. Den är en kategori för sig själv.

Mina andra tavlor kretsar dock kring just abstrakt –och konkret konst. Då jag finner den konstformen som den mest befriande. Det behöver inte vara något fast det är något. Tänk att lite kladd kan ha så stor betydelse!

 





Färgerna på målningarna är inte SÅ klara. Men jag ska bättra på dem senare!

När jag var liten var jag bra på att måla. Inte realistiskt utan roliga figurer. Jag och min dåvarande bästis Linn gjorde flera sidor fulla med egna figurer som vi samlade på, hitta på roliga namn åt. Lite som en fattigare version av att samla på Pokémon.

Sen kom man upp på högstadiet. Fick IG i bild.
Bild läraren tyckte jag var fast vid perfektion, att det skulle vara realistiskt. Kommer ihåg han, han var sån som samlade in alla uppgifter satte betyg, och i slutet av lektionen skulle han alltid ta upp varje teckning, visa upp dem och sa betyget högt. Sen fick man komma och hämta den när man kände igen sin egen och gå på lunch.
Jag kom alltid sist till lunchen, jag var längst ner i högen med två andra killar som målade streckgubbar. Vi tre fick alltid IG eventuellt G-.
Jag började skita i lunchen, var ju ingen idé.
Sen blev jag undenärd och dog. Okej nu tog jag i igen. Var det någon som sa bitter?

Men jag kunde inte måla på beställning. Han var en konstnärssjäl och uppgifterna var som han - flummiga. Jag fick ingen rätsida på vad vi skulle göra. Vi hade 60 minuter, så måla en häst nu. NU!
Måla en häst själv då om du nu tycker det är så roligt, var väl min tanke.

Numera älskar jag att måla, teckna och liknande. Blev superglad när jag fick veta att jag i år får läsa Estetiskverksamvet -Bild på distans!

Det känns lite sådär att lägga ut bilder på sina tavlor. Lite som att blotta sitt inre. Som att publicera sina känslor här. Men som tur är min konst såpass luddig att man inte kan analysera av den sådär direkt. Men är ganska sugen på att lägga upp en konstanalys på min första tavla.

Men jag lägger upp lite skisser jag gjort, samt lite slarvig oljemålning så tar vi konstanalysen separat!

enjoy!












För att klargöra allt. Jag är inte speciellt duktig på att teckna realistiskt utan tycker det är roligt. (nej jag fiskar inte komplimanger nu utan talar ren sanning)
Jag har min typ av konst som jag kommer redovisa så småningom!

Jag satte mig ner nyss. Hade en timme över, från allt det där andra runt om kring en.
Vad ska jag göra? Jag blir alltid rastlös. Eftersom det oftast inte händer att jag får tid över, så blir det ännu mer frustrerande. För då betyder det ju att jag gjort allt det där man skulle göra om man skulle ha tråkigt, och nu när jag har tråkigt borde det inte finnas en ända sak att göra kvar. Hänger ni mer?

Trodde inte det heller.

Tittar längs väggen. Där står en rad av mina ofärdiga tavlor. Varför är jag så dålig på att slutföra saker?
Plötsligt när jag ligger och vrider och vänder på mig om natten och inte kan sova så får jag en inspirationskick. Då sitter jag gärna, timme in och timme ut och målar.
Sen tröttnar jag. Även fast tavlan saknar en decimeter färg i ena hörnet, så avslutar jag. Utan inspiration går det helt enkelt inte. Man kan inte tvinga fram kreativitet (vilket var anledningen till att jag fick G- i bild på högstadiet, jag målar inte på beställning) Jag går in i min svär och fokuserar, och denna svär är inget jag styr över. Det är som lust och sug. Det kommer helt plötsligt.

Ja! Tro det eller ej ägnar jag en stor del av min fritid att måla.
Innan vi gjorde om i vårt hus så pryddes våra väggar av mammas tavlor. Oftast landskap. Sjöar. Men även en och annan katt. Ett hus. Eller häst och vagn.
Där hängde de och digla som hån. Som bubblor av förväntningar som jag borde spräcka. Ett hån om att jag inte var lika estetiskt lagd som min mor. Notera att detta var innan 2000-talet då man numera ska ha vita rena väggar med konstruktiv eller abstrakt/modern konst. Inte sjöar och landskap.
2000-talet kom och mammas tavlor hade nått sin slutpunkt. Försiktigt plockade pappa ner dem från väggen, jag vinkade glatt hejdå till tavlorna. Äntligen lugn och ro i tankarna.
Vart tog de vägen? En del åkte upp på vinden, de tavlor mamma ansåg var mest okej skippades till hemlandet Finland där släktingar som passerat 60 fick hänga dem i sitt vardagsrum, mamma antog att deras hem skulle vara mer anpassade till landskap.

Istället pryder festivalplancher våra väggar i vardagsrummet. Eller annan modern okänd konst från allas vårat IKEA.

Jag har känt inspirationen, krativitet och viljan bubbla ända sen dagen dessa tavlor försvann. Men det är svårt att hitta tid, plats och orken att engagera sig i just konst. Något som förövrigt är tidskrävande och utmattande.
Jag fick det där inspirationsruset hemma hos farmor (som har dyra, kända och vackra tavlor överallt) och tog steget och började måla.
Jag hade länge varit avundsjuk på människor talanger inom konst, t.ex. Carolina Gynning. Varför ska hon få vara känd, snygg, författare, god talare, rolig och vara jätte duktig på att måla OCKSÅ? Nu har Gud varit orättvis igen.
Efter första tavlan så fick jag ett sånt självförtroende. Den blev så bra. Mycket tack till farmors (och hennes väninnor med konstöga) uppmuntran och beundran. Ja, tack och lov att den första blev bra annars hade jag gett upp.

Numera är jag inne på min sjunde tavla och har hittat en stil som talar till mig. Jag tror det är ganska viktigt. Att ha något man kan stå på, något man kan eller tror på. Då tror jag att det blir lättare. Just nu är jag inne på min andra "ögon tavla". Jag kommer publicera bilder på alla mina tavlor och även några konstanalyser.

Men jag ville bara introducera kategorin Konst här på min blogg. Detta kan man kalla inspiration via text? Jag blir ofta väldigt inspirerad av människors personliga berättelser. Hur allt började.
Men som jag precis nämnde har jag funnit mycket inspiration från andra konstnärer. Oftast brukar jag googla runt på konst som tilltalar mig, vilket är abstrakt-konstruktiv-modern-konst. Jag härmar inte. Men man får en förebild och ett driv som får mig att vilja fortsätta.
Att kunna skapa en känsla, en tanke, en fråga eller bara göra något vackert endast genom några penseldrag. Du behöver inte säga eller skriva något, det är för mig så intressant. Tolkningsfrågor har alltid facinerat mig. Att själv få skapa något, ha en tanke och sedan få en helt annan tolkning. Det uppmuntrar en, att vi människor är olika fast vi till utsidan ibland drars till samma ideal. Då är det skönt att veta att insidan fortfarande är någorlunda unik!


(Bilderna på kollaget kommer främst från Wall44 som har konst för rimliga priser)