Robert Rauschenberg. Monogram, 1955 – 1959

”I en tid när idéer om måleriets renodling dominerade valde Rauschenberg att friskt blanda måleri och skulptur, klädtrasor, tidningsklipp och bortkastade föremål till detta jättecollage - eller som han själv benämnde det: combined painting. Den ensamma och lite sorgsna geten står mitt i en samtid av rymdfärder och vardagsskräp, som en hjälte utan hjältemod, en motståndare trots allt, utan illusioner.”

En del av förklaringen, modernamuseet.se


För oss idag är inte denna typ av konst så chockerade ny som den var när den skapades, idag är vi väl bekanta med den moderna konsten och dess typiska utseende, vilket bidrar till en mildare uppskattning vid första anblick. Denna stil på konst tillhör i allra högsta grad modern konst, då det var under denna tidsperiod som modern konst verkligen fick sitt fäste i Sverige. Men den moderna konsten har också utvecklats åt det mer extrema hållet under 2000-talet vilket gör att denna get som då var en nyskapelse idag endast känns som feg och blek jämförelse med dagens skapelser.
Dock är ”Monogram” lika hyllad då som nu, och är en av Moderna museets mest populära verk.

Som det står i förklaringen så var tidsperioden när ”Monogram” skapades dominerad av måleriet. En tid då både Rune Jansson och Eddie Figge hade sin storhetstid med sina målningar.  Man kan praktiskt taget påstå att när något dominerat genom tiderna så har det i slutändan fört med sig något nytt, en motsatts.
T.ex. Romantiken som uppstod som reaktion på den materialism och tro på förnuft som var en världsbild man hade inom kulturen under upplysningen. Sen som reaktion på romantiken, kom realismen som inte alls trodde på att känslan var tillvarons kärna. Och så vidare. Här kan vi se samma mönster, att efter en tid då målandet dominerat finns det ett dolt behov av att utveckla och förändra det. Vilket Rauschenberg verkligen tog till sig då han kombinerat målning med skulptering och annat ”skräp” som tillsammans bildar hans konstverk, Monogram. Under 1900-talet var det många konstnärer som slutade med målandet och fortsatte med skulptering eller arkitektur, t.ex. Torsten Renqvist.

När man först synar konstverket utan någon som helst bakgrundsfakta kan det bli lite förvirrandet. All kombination av så väl material som skapningsmetod gör att det kan bli för mycket att ta in på en och samma gång. Men samtidigt har olika uttrycksmedel en tendens att göra iakttagelseförmågans syfte tydligare.

Konstverkets centrala punkt blir alltså geten, det är det första ögat koncentrerar sig på. Kring geten ser vi alltså det som förklaringen vill kalla ”vardagsskräp”. Jag kan tycka att vi kan se tecken på expressionism som fick sitt fotfäste just kring 1900-talet, då getens ansikte till största del är täckt med starka färger som är en av expressionismens tydligaste tecken. Som de hörs på namnet så handlar expressionism (engelska expression = uttryck) om att många konstnärer började uttrycka sina känslor mer och tydligare, främst genom starka färger. Dock står det i förklaringen att denna get är lite sorgsen och ensam, vilket kanske inte för mig personligen går ihop med de glada och starka färgerna, som ger ett helt annat budskap. Jag uppfattar det som att färgerna symboliserar en påtvingad glädje hos geten som försöker dölja sin sorgsenhet.  Som i sin tur kan kopplas till människans ofta påtvingade lycka och glädje. En glädje och lycka som vi i ett moderns samhälle ofta strävar efter, men kanske inte alltid når, men till vilket pris som helst vill uppnå. 

I förklaringen stöter vi även på ett ord som figurerade hos den tidigare konstnären Clay Ketter – vardag. Det kanske inte är så konstigt för under just 1900-talet så blev socialrealismen ett samlingsbegrepp för den samhällskritiska synen som kom att spela en stor roll inom konsten. Samma sak hos Clay Ketter, där kunde vi se tydliga tecken på ett missnöje med dåtidens samhälle.

Vad är då syftet? Min första spontana utläggning till detta jättekollage var att konstnären ville poängtera såbarheten en människa bär i ändå ett ensamt samhälle, men också samtidigt visualisera den ”skit” som omger oss. Eftersom de så fritt väljer att använda sig av ordet skräp kan jag tycka att skräpets mening i konstverket är att just vara skräp. Att ”Monogram” har blivit både Rauschenbergs och Moderna Museets favorit måste stärka min hypotes om att ingenting i detta konstverk har lämnats åt slumpen, varje pappersbit och penseldrag har haft sin mening.

Detta för mig är samhällskritisk då den genom sin lekfullhet och association till dadaism ändå lyckas på något sätt hånfullt klandra både de som är omkring oss och hur vi hanterar det. Jag tycker främst att ”Monogram” ställer frågan om hur vår omgivning är uppbyggd, hur vi handskas med den och vad vi gör åt det. Den kanske inte ger några svar, men den tysta, ensamma och sorgsna geten ifrågasätter genom sin existens.

Vi analyserar ofta kring både syfte och vad det är vi ser. Vi glömmer ofta dock ifrågasätta varför. Vad är syftet med att påpeka det? Jo, ibland behöver vi visualisera tankar på något
annat sätt än de uppenbara. Ett konstverk är oftast en tolkningsfråga, men kanske med en röd tråd som åskådaren får kombinera sina egna personliga tankar med. Vilket gör att konstnären i slutändan endast blir en förmedlare av en tanke som vi åskådare hjälper att växa.

Robert Rauschenberg kombinerar olika uttryckssätt för att få vardagsskräpet att i sin tystnad tala om vardagsallvaret. Tänk att man med så enkla medel som skräp kan få människor att påverkas!