Inspiration ter sig ofta kreativt. Bilden har jag i vanlig ordning snott från google.


Jag ger en förklaring till det jag gör.

” Framkalla konstnärlig ingivelse hos (ngn l. ngns fantasi), försätta i stämning för konstnärligt skapande.” Så säger Svenska Akademiens ordbok om inspiration/inspirera.

Jag kan känna att ibland missbrukas detta ord. Inte minst av mig själv. Speciellt i samband med bloggen, då mycket av orden består av just inspiration och kreativitet.

”I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting)” Detta skriver Wikipedia.

Jag har dock aldrig påstått att kreativitet och inspiration är samma sak. Men när orden används så tätt inpå varandra kan budskapet ofta bli väldigt skevt, och ordens betydelse kan komma bort och istället får dessa två ord en väldigt liknande innebörd i en text.

Det har absolut inte varit meningen. Men mycket med bloggen handlar i första hand om inspiration. Jag vill sätta igång en mental tankeprocess genom att främst försöka hitta inspirerande saker att göra eller personer som på något sätt kan spegla ordet inspiration. Sedan ska man med hjälp av ord försöka forma dessa saker till något attraktivt.  

Det blir praktiskt taget som ett försök till att sälja in saker hos personer, men att inspirera är ett mildare sätt att göra det. Då har man satt igång en tanke, vad personen sedan gör med den är individuellt. Men ibland behövs en igångsättare för att dina tankar ska fungera. Man kan nästan säga att när man inspirerar så sår man ett frö hos någon, vad personen sedan formar det till är inte längre i odlarens makt.


Varför jag tycker det är så viktigt att just inspirera kommer från början ifrån bloggens ursprungliga syfte. Vilket var att få fler ungdomar att släppar fördomen kring kultur, bygga upp ett nytt sätt att se på det samt kanske vilja prova på. Istället att varje gång försöka förklara varför kultur är bra, och varför man ska hålla på med det är inspiration ett mycket snällare sätt. Där igenom kan man visa upp personer som gör diverse saker och informera om olika kulturhändelser. Som genom ett snyggt sätt ska vara inspirerande.

Kultur är ett ganska tungt begrepp. Att inspirera människor till det genom ett mycket mer lättsammare sätt gör att man till en början tappar allvaret kring själva begreppet. Man inriktar sig på att hitta intresset hos människor, efter att intresset finns kan de själva oftast gå på den mer djupare delen av kultur, gå längre in i djungeln av kultur. Men då gör de det självmant, det är då ditt inspirationsfrö har vuxit till ett träd.

Att det kallas kultur kan ofta få många att backa, samtidigt kan man märka av en tydlig uppdelning av kulturer som håller på att få fäste. Ungdomarna talar om den ”tråkiga kulturen” medan den äldre generationen ser samma sak som den ”verkliga kulturen”. Detta blir alltså en generationsfråga och i samband med det också en generationsuppdelning, och jag tycker deffinetivt att vi ska försöka undvika en uppdelning av kultur. Det går att breda ut dess grenar, men ålder, kön, ekonomi och kunskap ska inte få dela upp det.


Jag grundar främst dessa tankar på all den negativa kritik jag fått kring bloggen. Det finns ett förakt mot personer som vågar inkludera Stieg Larsson, bio och Carolina Gynning till kultur. Jag tror inte att dessa saker konkurerar med det kultureliten vill kalla ”den verkliga kulturen”. Utan vi vill ju berika den, få den att växa och det gör vi inte genom att utesluta saker. Vi ska verkligen inte begränsa begreppet, och sätta regler på den utan istället ska vi med öppna armar omfamna dem som vill bli en del av familjen kultur. Vi rör oss framåt hela tiden, och framtiden kommer också vilja erbjuda kultur och logiskt sätt så kommer framtidens kultur självklart inte bli av samma stuk som den som varit. Kultur är något som lever genom oss människor, det är vi som skapar det och likadant som vi utvecklas, utvecklas också kulturen.

”Bildning, förfining i sätt att tänka” säger Svenska Akademiens ordbok lite kortfattat om begreppet kultur.


De som känner att de tillhör kulturens ”lite bättre del”, kanske skulle hålla med. Att det jag gör kanske smutsar ner det fina ryktet kultur har. Men egentligen är jag ganska stolt över att vara en del av rivningen av den mur som byggts upp kring kultur. För nu är det dags att göra den åtkomlig för alla. Det är även en förlust för kulturen att ha ett prestigefyllt rykte kring sitt namn, man går miste om många människor som garanterat skulle bidra något positivt (även enligt dem) till kulturen. Jag kan förstå hur vissa tycker det är provocerande att jag bloggar om kultur. För vad vet jag?

Ibland känns det som kulturen vill leva i sin egen fördom, och inte märker att vi är många som istället vill bryta ner den. Vi kan aldrig åstadkomma något om vi inte arbetar åt samma håll men samma mål. Annars kommer allt arbete bara innebära bortkastad tid om det sedan visar sig att vi morarbetar varandra. Ingen vinner på det.

Jag kanske inte talar från år av erfarenhet. Men jag är heller inte dum. Väldigt ofta får jag mejl kring bloggen, ”Din kulturblogg är ungefär lika mycket kultur, som om jag skulle ha en teknikblogg och endast blogga om Hobbex”.

Är det fel då? Då bidrar du i alla fall till en normalisering av begreppet. Du tar bort allvaret. Alltid ett steg framåt. Ensam kanske du inte bidrar till en större förändring. Men du kanske inspirerar andra till att också försöka, då blir ni fler.

Att använda begreppet kultur. Att våga sätta namn, att våga inkludera saker är alltid ett steg mot en normalisering. Med varje ord plockar du sakta men säkert ner kultur från sin pedistal.  


Det är den där eviga muren jag tjatar om hela tiden. Vi kanske inte ska riva den helt, utan kanske endast bygga en dörr. En öppen dörr som är välkomnar alla till en begränsad mängd. Skulle alla vara sams då? Då skulle det vara en mindre radikal förändring och för dem som innehar en negativ inställning inte skulle tycka att förändringen skulle bli lika stor – men av samma kraft. Storleken spelar alltså ingen roll, så länge förändringen är av samma syfte. Alltså att alla är välkomna.

Men låt oss säga att jag skulle gett mig på en ”seriösare art” av kultur i min blogg. Då hade jag endast matat dem som redan är kulturmedvetna med kultur. De som redan var tjocka på kultur skulle bli överviktiga, superfeta och groteskt tjocka. Istället ger jag mig på en generation som saknar en syn på kultur, oftast. Och om de innehar en åsikt eller syn, så kanske den inte alltid är så sanningsenlig. Även fast jag inte vill göra generationsfrågan till en stor sak, så finns det en tydlig skillnad när du pratar kultur med ungdomar i 16 års ålder, jämför med någon av den lite äldre generationen. Därför kan inte min blogg se ut på ett visst sätt. Jag känner inget behov av att försvara det jag gör, utan kanske mer förklara. Vilket jag gjort nu.

Jag vet att ni redan var medvetna om detta innan. Men man måste anpassa sitt sätt att tala/skriva efter den målgrupp man vill åt. Jag har inget behov av att inspirera 50 plussare till kultur. Jag är tacksam om de kommer med konstruktiv kritik, och kanske också finner något på bloggen utav värde.

Något som jag också talar om ofta är hur glappet mellan ungdomar och äldre blir större, och det resulterar i vadå? Fördomar. Jag kanske bridrar till den genom att rikta mig mot ungdomar. Men samtidigt känner jag ständigt av den äldre generationen som flåsar mig i nacken i form av hatbrev.

Nu tycker jag att vi tar tag i detta tillsammans. Kultur ska vara något öppet. Vi ska inte begränsa det genom ålder, kunskap, bildning, kön eller hudfärg. Nu öppnar vi dörrarna i muren av kultur, och de ska för alltid vara öppna.