tog möjligheten att underhålla lite på marokanska barer i form av musik och någon slags.. dans?

Hej!

Jag önskar ofta jag vore bra på att spela något instrument. Det kanske jag också vore om jag försökt mig på att spela någonting? Men har sedan barnsben förstått att mitt sinne för noter och något-annat (se? kan inte ens några musiktermer) är under all kritik.

Kommer ihåg på mellanstadiet då man fortfarande hade traditionella musiklektioner. Vi 25 ungar stod utspridda på golvet, läraren spelade en not sedan skulle vi sjunga den. Han gick runt och lyssnade, och de som fick en klapp på axeln var "tonsäkra". Jag vet inte än idag vad han ville komma med den informationen, eftersom vi aldrig sjöng något. I bästa fall fick man plinka lite på ett instrument men annars så vet jag inte vart man gjorde av sin tonsäkerhet.

Jag behövde dock aldrig fundera på det. Fick aldrig en klapp på axeln. Det gjorde inte mig så mycket för hade redan då såpass mycket självinsikt att jag kunde se till verkligheten, Hanna lilla du kan inte sjunga. Det var också under denna tid i vår barndom som Lucia tåget var något man ville vara med i. Inte bara för att slippa undan tråkiga mattelektionen på fredagar men också för andra själ. Dessa själ visste inte jag om, tror ingen annan visste det heller. Utan man skulle helt enkelt bara vara med.

Då samlades man utanför musiksalen i ett led. Knuffades. Det var en audition á la Idol. Alla skulle komma in, en och en och sjunga en valfri sång. Jag var tvåa i ledet. Förstår inte varför jag ställde mig så långt fram, fick i princip två minuter på mig att välja låt, och min storslagna hit blev... binka lilla stjärna.

Eller vadå storslagen? Måste även här inflika för att förtydligöra resterande text, att jag kommer från finland och binka lilla stjärna på svenska är inget man går och lär sig sådär i första hand (okej jag var 13 men hade inte lärt mig den då heller)

Så där stod man. Kunde bara refrengen och när man skulle fortsätta efter "Blinka lilla stjärna där hur jag undrar var du är.." så blev det tyst. Ändå var jag hyffsat nöjd över min insatts samtidigt såg den skäggige musikläraren nöjd ut där bakom pianot.

Vi fick resultaten samma dag efter att alla sjungt klart. Musikläraren klampar ståtligt in på Engelska lektionen och räknar upp namn efter namn på personer som blev valda. Dock fick man säga ja/nej på om man ville vara med i Lucia tåget.

Den skäggige musikläraren räknade upp allas namn förutom mitt. Det låter så sorligt att det kunde passat in i en ungdomsfilm men det är så sant som dagen. Till och med killarna blev förfrågade men de flesta sa nej (kanske mest för att klassens coolaste kille sa nej)

Det är väl en rättvis sumering av min sångkarriär. Sen dess försöker jag hålla tyst när det kommer till sång. Är omringad av vänner som är begåvade inom just det området så jag nöjer mig oftast med att lyssna. (förutom diverse karaokekvällar då jag mer än gärna bjuder på sång)