Det är viktigt för alla förstå hur det är att sitta i ett klassrum. Hur atmosfören är och hur det fungerar. Många föräldrar går miste om vad som underförståt försegår i ett klassrum. Hur redan där sätts normer och gränser för individer som sedan ifrån det ska försöka komma längre. Det händer mycket i ett klassrum. Här är ett verkligt exempel.

Jag satt i klassrummet här om dagen. Satte mig jämte en trevlig tjej som jag tycker verkar ha mycket bra att säga. Samtidigt känner vi varandra inte så väl så tyckte att det var en fin gest från min sida att sätta mig där. Killarna kommer in och tar ett bord längre bort. Vi är sammanlagt runt 13 stycken elever i rummet. Könsmässigt är vi en lika fördelad klass vilket ter sig positivt i många sammanhang.
Läraren som är en medelålders kvinna med ett varmt hjärta och en lugn röst ger oss i uppgift att planera den kommande kurse, hur vi vill jobba samt med vilka områden. Det ska få oss att känna kontroll samt självständighet och delaktighet - vilket det också gör. Man får en positiv kännsla av att själv få vara bestämma över den så annars diktatorstyrda atmosfären i skolan. Läraren lämnar klassrummet.

Jag har länge väntat på en klass genom mina år som även utan lärarens närvaro kan bete sig sansat samt disskutera saker och kring på ett vuxet sätt. Nu är vi 18 år och det är slutet på gymnasiet och ännu dansar råtterna på bordet när katten has left the buildning.

Innan läraren gick valde hon ut två, enligt henne slumpmässiga ordförande som sklle få klassen på rätt körl. Dessa två är båda utmärkta talare, har en status i klassen som bär upp självförtroendet att styra över resten av klassen. Var valet medvetet? Hon såg mycket ärlig ut och tyckte hon välde slupartat. Dock måste det funnits en tanke eller minne i hennes undermedvetna att båda dessa presetrar mycket väl på lektionerna och anses vara duktiga.

De ordförande sätter genast igång med att fråga. Den gamla reglen om att räcka upp handen skulle inte behövas om alla fick prata i tur och ordning, om man också hade en lugn och tyst atmosfär där man respekterar varandra. Men istället bryter ett mindre kaos ut. Det blir att ta till old school knepet och be alla räcka upp handen. Detta i sin tur leder till att några elever upprepar samma idé på grund av att man helt enkelt inte hör varandra.

När vi sedan samlat ihop idéer är det dags att rösta kring dessa så att planeringen ska bli så demokratisk som möjligt. Vi har alla slags personer i klassen. Han som egentligen inte bryr sig alls om någonting, och det personlighetsdraget har tagit över hela hans personlighet. Han som gör sig till och leker vara dum. Hon som är för osäker att säga någonting och samtidigt tycker att det inte är någon idé, vem skulle lyssna? Hon som kämpar för sin röst men ingen lyssnar och gör någon det så ifrågasätter man hennes tanke. Hon som är så bekväm i sig själv att hon inte bryr sig vad andra tycker och låter samtidigt hennes röst höras. Hon som är så driven och har alla de bästa idéerna samt kör över de andra utan röst.

Den personen jag plötsligt börjar tänka på där mitt i klassrummets kaos är hon som inte låter sin röst och åsikt höras. Jag har alltid varit den person som tycker att man ska värna om sina tankar och idéer. Man ska alltid ta chansen att säga vad man tycker och yttra sin åsikt, hur förlöjligad eller påhoppad man blir.

Men något jag led av innan var just påhopp. Speciellt i klassrummet. När man sa någonting kontrade nästa elev med något och ifrågasatte din idé och genomskådade samt pekade ut bristerna i den. Till slut var det ingen idé att säga någonting. Jag orkade inte med den ständiga konfrontationen med klasskompisarna och gav upp. Sakta men säkert tynar man bort där bland de andra eleverna då man känner att ens röst inte är värd någonting.

Jag såg mig själv i denna tjej när hon satt där. Hon gick på toaletten mitt under röstningen utan att ens någon märkte det. Hur demokratiskt var det då? Jag vill så gärna uppmuntra henne men alla andra att ta tillbaka sin rätt till en plats i klassrummet. Vi sitter alla där och våra idéer är alla lika värda i den mån att de sägs. Hur vida bra eller dåliga det är spelar ingen roll, en disskusion består inte endast av en persons åsikt. Och den består verkligen inte bara av en rätt åsikt. Man måste också ha fel ibland för att komma till det rätta.

Jag skulle gärna i en perfekt värld vilja ha ett stöttande klassrum mer än allt. Istället för att se bristerna i någons åsikt så kanske man kan se det som är bra? Man ska låta alla säga något, och inte bara använda handuppräckning. Att bli tvingad till en röst är också bra, ens röst måste få ett syfte. Någon måste också vara intresserad av det du har att säga för man som osäker person ska våga ta steget in i diskussionen med de andra.

Allt detta hände utan att läraren såg. Många av de som satt brevid såg inte. Och skulle jag ifrågessätta detta skulle svaret kunna vara "Men hon säger aldrig någonting ändå". Har någon lyssnat? Tagit sig tid att lyssna? Eller har någon ens frågat henne någonting?

Vårt ord och vår talan är något vi alla har. Alla har samma förutsättningar att tala. Men bryter vi ner någons mod så har vi genom det snabbt tagit bort detta från personen. Detta var ett klassrum. Men tre års tystnad kan snabbt leda till en evig tystnad. Hur ska denna personen kunna tackla samma problem på en arbetsplats?

Ska inte skolan främs förbereda oss inför den stora stygga världen? Då tycker jag att läraren är den som borde se oss. Och framför allt lyssna.

Foto, hittade ingen källa men den är tagen från google