bild, deckarhuset.se
Jag försöker imellan åt att variera mitt läsande. Jag blir efter ett tag alltid mätt på alla våldtäktshistorier som beskriver de utsatta barnen i en destruktiv miljö fylld av våld, alkohol och droger. Inte är det lätt att bryta sig loss från sitt läsmönster då favoriterna i ens umgängeskrets läser precis samma sak som du. "Att du inte blir skadad av alla de där hemska historierna" får man ofta höra.

Jag har någon stark dragning till det verkliga. Samtidigt är jag väldigt nyfiken på andras liv, speciellt avvikande berättelser.

Men så tar man till slut det där steget och sätter tänderna i en roman. Oftast blir jag så besviken på handligen eller sättet författaren valt att fomulera sig. Det är också en sak som är mycket positiv för verklighetsbaserande böcker, att man ofta förbi ser deras sätt att skriva. I grund och botten är det vanliga människor, oftast utan speciella skrivarkunskaper men istället med en bra historia och ett behov av att dela med sig av den. Då brukar mina små läsögon koncentrera sig endast på handligen.

Men när man läser en roman så skenar hjärnan iväg och fastnar på detaljer. Idag började jag läsa på en roman. Jag är fast besluten att vigda mitt läsande vilket betyder att jag måste tvinga på min hjärna en roman lite då och då.

Idag blev det Niklas Ekdals bok "Kvinnan utan egenskaper". Men handen på hjärtat råkade jag köpa den av misstag i ett stressat tillfälle. Då lyckades jag lite snabbt syna genom baksidan och hitta de vanliga nyckelorden som ofta styr mitt läsande: "fruktansvärda övergrepp", "psykiskt vrak" "vetenskapen, staten och kapitalet". Så de slutade med ett köp och när jag kom hem och upptäckte att detta är roman blev den liggandes i bokhyllan..
tills idag! Jag har haft på senare tillfälle lite ångest över att läsandet har hamnat mycket långt ner på prioriterningslistan, så jag tog någon stackars ensam bok som såg lite ledsen ut. Och jag ångrar mig inte.

Istället slängs jag in i en otroligt spännande berättelse som får hjärnan att vilja läsa snabbare och snabbare. En berättelse som kanske avviker från kärnberättelsen ibland och går över mycket på politik och medecin men det gör inte mig någonting. Jag blir så lycklig av att läsa en bok då jag känner att författaren är mycket kompetent och kan sin sak. Mycket av det som står i denna bok är verkligt och jag njuter av att samtidigt som jag läser kunna lära mig någonting. Boken växlar mellan Juni Bring, My Bring, Johanna Tott och Kalle Holms persketiv och det ständiga bytet av karaktärer och längden på deras berättelse gör att spänningen stiger för varje sida.

My Bring är överläkare på pyskavdelningen på Karolinska sjukhuset, till en början försöker hon lösa sin patients Nikanors psykiska sjukdom. Han börjar plötsligt, efter flera års behandling visa intresse för skrivandet och plötsligt kommer han med underliga berättelser om kastriation. Berättelsen tar plötsligt en vändning då Mys dotter plötsligt försvinner från sin skola i Oxford. My inleder tillsammans med sin styvsyster Johanna ett sökande efter den försvunna dottern, i samma veva mördas hennes patient. Vilket leder till att My och Johannas vägar bryts. Samtidigt går de upp för dem båda att dessa händelser endast är små detaljer i ett större scoop. Här blir journalisten Kalle Holm på Aftonblandet inblandad och alla tre försöker ferbrilt lösa det som till slut verkar vara en medicinsk konspiration både i England som i Sverige.

Jag befinner mig på upploppet nu med endast 100 sidor kvar, och det rycker i fingrarna. Vill.. läääääässaaa!

Jag lovar att jag kommer hemsöka Niklas Ekdal om han lyckats utforma ett öppet slut. Nu har jag kämpat mig igenom flera sidor av nagelbitande och väntar på en försoning á la disney.

Någon som läst denna bok och har åsikter? Bra? Dålig?