Idag köpte jag min första diktbok. Kombinerar läsningen av den (mest bläddrande) med Bob Dylan. Känns som en förträffligt bra mix.

Jag kände att min poesigenombrott bör vara ganska lättsamt till en början. Efter ett tidigare försök på en av Karin Boyes diktsamlingar så känns det som hjärnan min behöver något mer lättsamt.

Fick tag på "Kärlek och uppror" - 210 dikter för unga människor. Kändes ju som en fin start på poesivägen framåt.

Som många unga har jag alltid haft ganska starka och förutfattade meningar gentemot poesi. I skolan när man i ung ålder skulle skriva en dikt om kärlek så "försvann" min dikt spårlöst, eller så åt hunden upp den. När dessa ursäkter inte fungerade längre fick man ta till humor. Då handlade mina dikter ofta om kärlek.. till min dator eller mobil. Till mina kläder ett tvspel.

Nu ska jag ge poesin en chans. Har synat igenom boken lite och det verkar vara en salig blandning av dikter, allt ifrån Ulf Lundell till Karin Boye.

Någon som har en favoritdikt så bra att den kan ge mig en annan syn på poesi? Eller bara ett sjukt bra argument? Hit men det bara!