Är ledsen att meddela men här kommer den sista dikten jag fick tag på från Alice när jag gjorde intrevjun med henne angående hennes intresse och engagemang i Poetry slam. Intervjun hittar ni under kategorin; intervjuer om ni missat den.

Robin

Jag har alltid tyckt om radhus
kanske är det för skämtat jag hörde när jag var liten
kasta inte spjut i radhus
jag fattade aldrig vad som menades
tills en dag jag sköt huvudet av min egen pappa
och skotet gick rakt genom väggen
in till nästa lägenhet i mitt höghus
det träffade väggen, bakom Robins huvud
dom fick aldrig bort fläckarna

Eller kanske är det för att
grannarna i radhus alltid hälsade på mig
jag har aldrig sätt min höghus granne
på brevlådan står det att han heter Karl Johansson
men jag kan inte vara helt säker på det
han verkar vara för kvinnlig

Robin var 10 när jag sköt
jag gick aldrig på hans begravning
men tidningen skrev en notis
som jag läste dagen efter, det stod:
”Vi saknar dig Robin, tack för glädjen du spred ibland oss”

Det tog inte lång tid innan jag flyttade ifrån höghuset
mitt rum hade galler för fönsterna och matlucka
3 år bodde jag kvar
innan porten öppnades till något annat
det första jag köpte var ett radhus

Balkongen fyllde jag med blommor och jordgubbsplantor
rabatten var regnbågen på jorden
och jag var radhusgrannen som hälsade på alla
brevbäraren gav mig ett leende
när han lämnade tidningen vid min dörr
men Robins fläckar försvann aldrig

Våning efter våning byggde höghuset upp bakom mig
och dom lockar mig till självmord
det är konstigt hur det kan bli så fel
en dag när solen sken gick jag till Robins grav
såg dom röda rosorna, leksaksbilen
men mest av allt såg jag fläckar
det är konstigt hur allt kan bli så fel

Jag grät som ett barn när Robin inte drog några fler andetag
jag visste att det var mitt fel
förlåt Robin, förlåt