Det där med konst. Sitter och tittar på Dave Coopers fulsnygga bilder. Jag blir på något sätt frustrerad när jag börjar tänka på det. På vårt sätt. Hur vi människor fungerar och vad vi gör.

Att skapa något, precis vad som helst som du känner är rätt. Du vet att detta representerar dig. Att sedan blir placerad i massa fack måste vara jobbigt. Att bli analyserad och placerad, att någon säger vad din konst heter på konstspårk. Vad det är och vad det symboliserar.

Varför måste vi dela in dem. Varför har vi genrer av huvudtaget. Varför finns behovet att ge en grupp människor, en grupp böcker eller målningar ett gemensamt namn.

Jag tycker det är fult på något sätt, att generalisera. Att placera in oss skapar en kraft innom oss som medvetet eller inte kommer försöka placera sig själv in i en av dessa fack. För det finns alltid ett fack som är bättre än det andra. Och vad händer då? Jo det vi skulle skapa från vår egen vilja, det blir kontrollerat av yttre krafter, av samhället normer och regler.

Detta gäller inte bara när vi skapar, målar eller dansar. Detta gäller allt. Vår personlighet, vi kommer till slut ta till oss rollen för vad denna grupp står för och anamma den i vår livsstil. Till slut gillar vi vissa saker, utan att vi egentligen vet varför. Men vi vet att det passar in, och det är allt som betyder.

Vad jag tycker är mest synd är när ungdomar anpassar sig efter stilar och inte sih själva. De vet hur man ska vara, bete sig och se ut för att bli accepterad. Jag blev ledsen när Madelen i intervjun sa att största orsaken till mobbning är utseende. Jag vill inte leda in detta i en stor inre debatt om hurvida utseende spelar roll eller inte. Det jag tycker är mest synd är att det inte idag finns plats i samhället att vara sig själv.

De personer som är sig själva blir uppfattade som uppmärksamhetssökande. Istället tycker man att man ska passa in. Jag blir extremt oroad när jag kollar igenom skolkatalogen och märker att 90% av alla killar har på sig samma saker. Det är som en skoluniform som inte skapats som regler, utan en osynlig regel som vi själva har skapat. Det finns alltså ett undermedvetet sinne som har snappat upp hur alla ser ut, och för att inte sticka ut så följer man mönstret och dessa osynliga regler.

Jag tycker bara att mycket av det vi gör är kontrollerat av ett mönster som finns runt om oss. Samma mönster är det som får oss att tro att vi ska jobba, få familj och dö. Vi borde tillåta mönstret att töjas, att den skulle visa oss andra möjligheter.

Livet är människans bästa tid, sjunger Markus Krungegård och jag kan inte hålla med mer. Så varför ska vi slösa bort det på att passa in. Varför inte bara vara oss själva, jag lovar, vardagen blir mycket mer intressant då.


Dave Cooper och hans fulsnygga målningar som svävar i ett mellanläge mellan kost och serier. Jag tycker det är snyggt att han inte placerats i ett fack.
Dock tycker jag det är fult av SVD att skriva att "Dave inte låter sig placeras i ett fack" nästan som det vore upp till honom själv att placera sig. Det är det inte. Det är vi, och SVD som tillsammans har valt att kalla Dave för ett undantag. Hade han bara gjort serier så skulle det varit VI och SVD som placerat han i det facket. Han som konstnär har inget val.


Bilderna är tagna från Svd.se