Hej! Nu måste vi reda ut detta för en gång skull. Har fått upp till 4 kommentarer om just mig själv. Jag trodde jag hade matat er mätta på mig själv i min oerhört skickliga intervju med mig själv, men så fel jag hade. Nu hungrar ni efter mer.

Jag vet inte hur jag ska se på saken eftersom jag inte har valt att fokusera på mitt liv här. Här ska det handla om vad som händer i Herr Kulturs liv. Men för en sista gång väljer jag att ägna ett helt inlägg åt mig själv.

Bra för mitt ego. Dåligt för kulturbloggen. Här kommer frågor jag i alla fall tycker är intressanta. Och detta skulle väl handla om mig?


Hej Hanna, och välkommen tillbaka, hur känns det att vara så eftertraktad?
Tack så mycket. Det känns som det ska, hade absolut räknat med denna oerhörda respons.

Nu var det ju faktiskt så att det endast var fyra som hörde av sig, inte mycket till "oerhörda respons"?
Du! Nu är det så att fyra små vilsna själar har hittat sin förebild, för dem är detta stort. Vågar påstå att det är deras livs största ögonblick. Föda barn och gifta sig kommer i jämförelse kännas tråkigt.

Om jag ringer dig ikväll runt 21.00, vad gör du då?
Då gör jag spännande saker, botar cancer, pratar killproblem med Prinsessan Madelen eller är med i något häftigt tvprogram. Okej. Nu kanske jag övedrev lite. Du hittar mig i sängen, framför datorn. Oftast med Per Mobergs matlagningsprogram i bakgrunden, varvar detta med Twilightläsning och korsord.

"Övedrev lite" räcker nog inte för att beskriva skillnaden. Det låter ju rent ut sagt väldigt tråkigt, helgerna då? Vad händer då?
Då är det symöte med Ragnhild och Berit, om inte det så avnjuter jag trefikat till Allers. Eller inte. Helgerna spenderas i fart och fläkt, är det inte bio är det shopping, om inte fest så en filmkväll med vänner eller pojkvän. 

Fart och fläkt, är du rastlös av dig?
Det är nog ett personlighetsdrag jag lagt till på listan de senaste året. Är i städnigt behov av att göra något. Var hos min farmor under julen och satt och titta tv tillsammans med henne. Jag var som jag alltid är, vilket innebär att jag snurrar helt hysteriskt på stolen, biter på naglarna, tittar lite i tidningen, löser soduko och pratar och allt om igen. Efter en stund ser jag hur farmor stirrar fundersamt på mig, och jag undrar såklart vad det är. "Är du helt säker på att du inte har ADHD?" Det förklarar väl allt?

Vad är det godaste man kan stoppa i munnen?
Kräsen kan jag nog också lägga till på den där personlighetslistan. Kräsen är jag när det kommer till mat. Oftast tycker jag jordgubar, youghurt, kyckling, cesarsallad och grillat är det godaste. Potatis är det äckligaste, i sin vanliga form dvs. kokat, om du nu ville veta det också. (Fick en snilleblixt nu, bulgursallad med panerad kyckling!!!!)

Listan växer bokstavligt talat för varje minut. Vad såg du senast på tv, som var bra?
Det måste nog vara "Jakten på lycka" eller Byonces livsberättelse på E!, annars var Missning person Unit också bra!

Äta en katt eller leva med 20 innekatter?
Förlåt alla djurvänner där ute, men äter nog en katt. Är väldigt allergisk mot katter, vill inte ens veta vad 20 stycken skulle kunna göra med mig!

Aldrig mer fira jul, eller sommar året runt?
Julen släng dig i väggen, nu åker bikinin fram!!

Nu blir inte Jultomten glad, hur är er relation annars?
När jag var liten var jag väldigt tuff och stor i mun innan jultomten kom. I Finland har vi som tradition att små barn (eller stora får ju också givetvis) sjunger för tomten. Och jag lovade såklart att jag skulle sjunga, varför skulle inte JAG våga det liksom? När ringklockan ringde tog jag tag i pappa för kung och forsterland och släppte inte innan jultomten lockade med lite julklappar.

Vad fint. Andra barndomsminnen du vill dela med dig nu där du ändå är igång?
Jag var väldigt bra på att inbilla mig saker. En julafton när jag stod vid fönstret riktat mot vägen och väntade på jultomten och såg honom köra in med sin bil (då utbrast jag även att jultomten bytt ut sin Bmw mot en Audi, var en jäkel på bilmärken som liten) då påstod jag med all övertygelse som fanns i min lilla kropp att jag såg hur jultomten hade tryckt in sina renar i baksätet. Farmor säger idag att min övertygelseförmåga redan då var stark som berg och hon började nästan se renar hon med!
En annan gång var på finlandsfärjan, vi stod ute på däck när vi skulle åka mot Sverige. Plötsligt börjar jag ropa på farmor, jag såg tydligen Titinic-halsbandet på botten. Bra där Hanna!

Hur skulle du beskriva din barndom?
Världens bästa barndom. Skulle inte byta ut den mot någonting. Vill nästan krypa tillbaka och lägga huvudet på mammas livmoder och börja om igen.

Dagistiden då? 
Har massa minnen! En kille som hette Rasmus kom en gång till dagis med en kökskniv för han skulle mörda en annan pojk som hette Dennis. Då lät det inte så hemskt, men idag hade det nog lätt blivit en första sida i Aftonbladet. Annars så fann jag min bästa vän Linn där. Tillsammans hittade vi på hyss och svenskan började jag lära mig med långsamma steg. Gjorde även de berömda "stol-tricket" på dagis, nivet. När någon ska sätta sig så dra man bak stolen, det var ett stor händelse i mitt liv - har nog aldrig varit stoltare.
Dagisfröken Gunnel gillade inte mina och Linns upptåg så vi fick gå 38 varv runt dagiset fast vi inte ens kunde räkna till 10. Stod ofta och grät på basketplanen och ropade att mamma skulle komma och hämta mig. Fick nya ballerina skor av mamma, ramlade i dagistrappan och slet upp hela hakan. Fanns en tjej som hette Emma som gillade att bita mig på axlarna och slicka av allt smör på knäckebrödet. Åt varken sås eller bröd, vilket resulterade i att tallriken alltid såg re ut så då fick man ingen efterrätt, för de trodde att man inte hade ätit något. Brödet fick jag sitta och tvinga i mig själv vid bordet, när alla andra fick ligga och vila och lyssna på bamse. Tvångätandet satte faktiskt riktiga spår i mig och kunde inte börja äta normalt i skolan för än andra klass!
Mest tråkiga minnen? Bara sådant som fastnat i minnet.

Berätta om Tranemo, ur ditt perspektiv?
Ärligt talat så är det inte så skit som många tror. Jag tycker det varit tryggt att växa upp här och jag trivs. Självklart längtar jag bort här ifrån med, men det är nog mest bara mina resehormoner som spökar.

Jag får tacka för den här gången, ses vi igen?
Tror jag lägger mig själv på hyllan (hahahahHAHhhahahahahHAhhah börja skratta av tanken) och fokuserar numera bara på kutlur. Kanske kommer det krönikor från mitt liv framöver..