Mina författardrömmar dör bit för bit för varje kändisbok som intar hyllan på Akademibokhandeln. Jag är så trött på att läsa om kändisarnas liv och hårda uppväxt. Inte nog med att vi dagligen får ta del av deras ansikten i Aftonbladet och Expressen, nu ska de göra intrång på bokhyllorna också. Det är som de tror att folk inte kan få nog av dem. Så kanske det också är? Vilka är ni som köper dessa böker? Jag har en sak att säga till er; låt bli!
Vad är det som säger att när du är känd är du automatiskt författare, eller något annat.
Jag avskyr människor som tror att kändisskapet kan leda dem vart som helst. Att bara för att jag är känd så är jag plötsligt relationsexpert, självkänslacoach och konstnär.
Det verkar som att den nya vägen till sitt egentliga mål är via kändisskapet. Jag måste alltså bli känd innan jag kan göra vad jag egentligen vill. För är det inte lite så?
Gynning är numera författare och konstnär. Är vi inte alla det? Ända skillanden är att hon innan det skapat sig ett varumärke.
På tal om varumärke. Vad är det med kändisar och deras bokomslag? Det är som att de tror att ingen kommer köpa dem om de inte sätter dit sitt namn i typsnitt 72 och en stooooor bild så att ingen missar vem som skrivit den här boken. För de vore ju jätte hemskt om någon läste boken för den är intressant istället på grund av författaren(?)
Jag var på besök på GP i Göteborg förra året och det var den dagen mina journalistdrömmar dog på riktigt. Dess för innan hade jag fått höra från alla författare och journalister vilken hård och svår branch journalistiken är. Men den dagen så sa GP's stjärnskott till journalist rakt ut att de hellre idag tar in en kändis som krönikör än någon okänd. VA?!?!?!
Så nu mera får obildade kändisar sitta på GP's redaktion och skriva om sitt kändisskap medan skickliga skribenter får jobba på lager. Bra där! Han berättade att medelåldern på arbetarna låg säkert på 50+ och att de (och dagens tidningar) inte tar in nya journalister så lätt. Nehe, då var den drömmen död. Tack Tack GP!

Ärligt talat är jag nog inte journalistmaterial. Vill nog hellre skriva böcker, prata i radio eller måla. Något i den stilen. En tidigare Bäckängselev, som numera är biträdande redaktör på sporten på Expressen var på och föreläste för min tidigare klass, där han glatt berättade om sina hundår på Expressen innan hans stora genombrott. Han avslöjade också att många av dagens journalister glidit in på ett bananskal in i den världen. Det där känns inte riktigt som min grej. 

Hittade en intressant grej på Blondinbellas blogg här om dagen, när hon hade frågestund damp det ner en mycket intressant fråga:
Hej! Jag läste att du ska bli chefredaktör för en ny tidning. Hur är det möjligt när du inte läst ett enda poäng journalistik? Är det inte pinsamt att kalla sig olika titlar när du inte har en enda högskoleutbildning? Och lite nedvärderande mot oss “riktiga” journalister…
Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet.

Här har vi ett praktexemplar på en person som genom sitt kändisskap skrivit en bok om självkänsla. Det skulle aldrig falla mig in att läsa den. Vad vet hon? Jag vet att det inte finns någon utbildning i självkänsla men jag litar inte riktigt på en person som genom sitt kändisskap skrivit den. Vem hade köpt "Egoboost" utan Isabellas bakgrund. Inte en kotte.

Sedan är det så ledsamt att se hennes inställning till journalistutbildning. Hon som annars står mycket för utbildning och kunskap. Hon är en av framtidens arbetsgivare och så här ser hon på journalistutbilning. Istället ska man ha drivkraft och passion, vem har inte det?

Suck, suck!